Gör minskande brottslighet polisen håglös?

I Eskilstuna-Kurirens ledare 16 februari kan vi läsa att – trots alla braskande rubriker om våldsbrott – statistiken visar att brottsligheten i själva verket har blivit mindre under senare år. I och för sig är detta inget konstigt: oavsett om brottslighetsnivån stiger eller sjunker eller ligger på oförändrad nivå, är det klart att grova våldsbrott uppmärksammas i pressen. Detta kommer inte att ändras förrän människor upphör att begå brott, och det lär inte ske i brådrasket.

Men sedan tittar jag på Veckans brott på TV, och där säger Leif GW Persson att han upplever att polisen har blivit alltmer håglös. Och det är inte första gången han säger det; han gjorde det också för ett par veckor sedan.

Jag kan inte få det här att gå ihop. Varför skulle sjunkande brottslighet göra polisen håglös? Tappar de modet, därför att det inte längre finns lika många brott att utreda – därför att det finns allt färre brottslingar att gripa och lagföra? Borde de inte i stället bli uppmuntrade? Och blir det färre riktigt grova brott att utreda, borde de inte lägga ner mer möda på att utreda inbrott, stölder, bedrägerier och andra s.k. vardagsbrott?

Håglösheten kan ha att göra med att det genomförs omorganisationer som inte verkar helt genomtänkta (den senaste omorganisationen har t.ex. hela 0% förtroende inom poliskåren) och att polisen måste ägna mer och mer tid åt pappersarbete i stället för att ge sig ut på fältet och bekämpa brott.

Leif GW föreslog också i samma program att mer och mer av polisarbetet borde läggas ut på entreprenad och tas över av vaktbolag – vilket han menade var helt OK, så länge vaktbolagen följer samma riktlinjer som polisen gör.[1] Fördelen skulle vara denna: en offentlig myndighet, som polisen, betalar inte något pris för att misslyckas. Ett vaktbolag skulle gå miste om sina kunder, ifall det inte lyckades utreda de brott det fått betalt för att utreda.

Tänkvärt.

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

Det verkar som om den gode GW gått och blivit anarkokapitalist på gamla dar. Jag är som bekant ingen anhängare av anarkokapitalismen – men visst kan vaktbolag fungera som ett komplement till polisen. Och när staten inte klarar av sina nattväktarfunktioner, som brottsbekämpning, då kommer tomrummet att fyllas, eftersom brottsbekämpning är något vi inte klarar oss utan. Och vi ska vara glada ifall det är konkurrerande vaktbolag som fyller tomrummet, och inte rivaliserade brottssyndikat. (Se min tidigare bloggpost Vad är det som lurar runt hörnet?)

$ $ $

Uppdatering 3 mars: Läs också denna debattartikel i Metro.

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Eskilstuna-Kuriren har inte tagit in min insändare. Och i dagens ledare kan man läsa följande:

Det finns inga statistiska belägg för påståenden om importerad massbrottslighet. Tvärtom har antalet brott sjunkit – även de grova våldsbrotten – under den senaste tioårsperioden. Det visar såväl undersökningarna av självdeklarerad utsatthet för brott som sjukvårdsdata.

Så därför har jag skickat denna kortare insändare:

Många människor säger sig uppleva att Sverige blir allt otryggare, fastän all tillgänglig statistik säger raka motsatsen: brottsligheten – även den grova våldsbrottsligheten – har sjunkit de senaste tio åren.

Hur kommer det sig? Desinformationskampanj? Eller kan det vara så enkelt som att de som utsätts för brott upplever sig själva som brottsoffer, inte som siffror i en statistik?

Och varför hävdar Leif GW Persson att det råder en utbredd håglöshet inom polisen – fastän sjunkande brottslighet rimligen borde ha den motsatta effekten? Han är ju annars inte den som tvekar att hänvisa till statistiken. Och jag har svårt att se honom som deltagare i någon desinformationskampanj.

Och varken jag eller Leif GW är mig veterligen Sverigedemokrater; så vi får hoppas att vi slipper ”guilt by association”.

$ $ $

Uppdatering 13 mars: Hans Palmstierna har kollat upp brottsstatistiken från BRÅ och lagt ut vad han kommit fram till på Facebook:

Antalet mordförsök ökade från 1975-1995 från 2 till 8 per 100.000 invånare och har sedan dess pendlat mellan 7 och 9.

Antalet utomhusvåldtäkter (proxy för överfall) ökade från 1975-2008 från 3 till 13 per 100.000 och har sedan fallit tillbaka till 11 per 100.000 i snitt.

Antalet rån 1975-2010 ökade från 30 till 100 per 100.000 invånare, men har senaste åren sjunkit mot 85 per 100.000 i snitt.

Antalet fall av misshandel ökade 1975-2010 från 250 till 950 för att sedan sjunka mot 850.

Av ovanstående är misshandel den som är mest tveksam, då anmälningsbenägenheten vid lättare misshandel sannolikt ökat. Sannolikt har även anmälningsfrekvensen för våldtäkt ökat markant, men detta borde inte ge särskilt stort genomslag på utomhusvåldtäkter, då man kan anta att dessa alltid i relativt stor utsträckning har rapporterats (och inte lider av det mörkertal man har antagit funnits gällande våldtäkt inom relationer)

Den intressanta slutsatsen är att vi under perioden 1975-2010 hade en mellan 3- och 4-dubbling av samtliga nämnda brott, och att det därefter planat ut eller sjunkit något.

Samhället har alltså blivit ordentligt mycket våldsammare senaste 40 åren, men majoriteten av höjningen är redan bakom oss och är det normaltillstånd vi levt i åtminstone 10-15 år. Sverige går inte åt helvete just nu, utan har i så fall redan gjort det. Det känns bevisat bortom rimligt tvivel att Sverige blivit mycket våldsammare.

Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion borde lyfta blicken från det omedelbara ögonblicksperspektivet! Eller åtminstone från tioårsperspektivet.


[1] Han sade också att denna utveckling redan börjat, men att det sker i smyg. Men om det stämmer undandrar sig mitt bedömande. (Redan idag utför förstås vaktbolagen vissa polisiära funktioner; men de har t.ex. inte rätt att anhålla någon utan måste i stället tillkalla polisen.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.