Vad är det som lurar runt hörnet?

Det har länge stått klar att staten inte mäktar med att uppfylla sin grundläggande funktioner eller ”nattväktarfunktioner”. Vårt försvar skulle inte kunna hålla stånd en vecka, om Vladimir Putin skulle få för sig att annektera Gotland. Polisen ägnar mer tid åt pappersarbete och omorganisationer än att bekämpa egendomsbrott. Rättsväsendet tar lång tid på sig att skipa rättvisa och går inte alltid i land med det.

Flyktingkrisen ställer saken på sin spets. Somliga (somliga, inte alla) flyktingar begår brott, t.o.m. ytterst grova brott. Det senaste exemplet är mordet på Alexandra Mezher i Mölndal. I samband med detta har vår s.k. rikspolischef, Dan Eliasson, gjort sig herostratiskt ryktbar genom följande uttalande:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Se om detta Göran Fröjdhs bloggpost Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen.

Sådana brott leder förstås till hämndaktioner eller krav på hämndaktioner. Inte heller dem tycks det ligga i polisens makt att stävja.

Ett inte fullt så dramatiskt men förmodligen mera grundläggande problem med flyktinginvandringen är att det är så gott som omöjligt för dessa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden. Det debatteras fram och tillbaka om flyktingarna kommer hit för att söka jobb eller för att söka bidrag, Naturligtvis är det inte detta de i första hand tänker på; de vill helt enkelt komma bort från sina krigsdrabbade hemländer. Men hur det än förhåller sig med den saken, kommer de till ett samhälle där arbetsmarknaden är så gott som stängd för dem.

Det är skillnad på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Sunt förnuft (och en smula praxeologiskt tänkande) borde säga oss att arbetskraftsinvandring är lönsam för ekonomin i stort, medan flyktinginvandring är en belastning, ifall den inte på något sätt kan omvandlas till arbetskraftsinvandring (d.v.s. att flyktingarna får en chans att komma ut på arbetsmarknaden).

Dick Harrison har skrivit om detta. Han ger en mängd exempel på hur arbetskraftsinvandring gagnat oss: invandringen från Tyskland under senare delen av medeltiden, invandringen av valloner under 1600-talet, från bl.a. England och Skottland under 1800-talet, från Finland och Jugoslavien och många andra länder under de s.k. rekordåren. Men han glömmer bort att alla dessa vågor av invandrare har varit invandring av arbetskraft, inte invandring till bidrag.

Alltnog. Bloggaren Johan Westerholm (socialdemokrat som för det mesta är kritisk mot sitt eget parti) skrev nyligen ett inlägg under rubriken Med Nattväktarstaten runt hörnet. Han tar sin utgångspunkt i händelserna i Stockholm 30 januari, och avslutar som följer:

… oavsett om vi vill det eller inte kan många komma att tvingas in i politiska lösningar de i grunden inte tror på eller ens vill prata om idag. Nattväktarstaten lurar runt hörnet då vi snart kommer behöva alla resurser [som] tänkas kan för att garantera person- och egendomssäkerheten hos väljarna. Alternativet? Att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor.

Det verkar inte som om Westerholm har den blekaste aning om vad en nattväktarstat är (eller skulle vara, om det funnes någon sådan). För att rekapitulera vad ni säkert redan vet, ägnar sig en nattväktarstat uteslutande åt att skydda individens rättigheter mot yttre och inre fiender; vad gäller allt annat gäller ”håll tassarna borta!”. Konkret innebär detta försvar, polis och rättsväsende och funktioner som är direkt kopplade till dessa tre. (Jag föreställer mig att även en nattväktarstat skulle behöva en diplomatkår; diplomatins huvuduppgift är att försöka bilägga tvister innan de hunnit urarta till krig).

Nattväktarstaten är ett ideal som i dagens förtvivlade läge måste förefalla vara en utopi. (Och då försöker jag ändå vara optimistisk och inte säga att den är en utopi.) Det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi ens är i närheten av detta ideal. För det första måste allmänna opinionen vända, och allmänna opinionen är en skuta som sannerligen inte är lätt att vända riktning på. Men även om det skulle lyckas återstår uppgiften att avveckla allt utom nattväktarfunktionerna i rätt takt. Nog om detta.

Men vad menas med att detta ideal skulle lura runt hörnet? Föreställer sig Westerholm att hela vår förvuxna välfärdsstat skulle avvecklas i ett nafs och ”att alla resurser skulle sättas in på försvar, polis och rättsväsende”? Mja, det kommer nog inte att ske.

Scenario nummer två – att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor – är betydligt mer realistiskt. Vi kommer i så fall att få anarkokapitalisternas önskedröm: en uppsjö av konkurrerande brottsbekämpande organisationer som alla ägnar sig åt att bekämpa varandras brottslighet.

Redan idag har vi kriminella gäng som huvudsakligen bekämpar varandra. (När de inte bedriver utpressning mot laglydiga medborgare, vill säga.) Vi har Revolutionära Fronten, som påstår sig (påstår sig) bekämpa nazism, fascism och rasism; och så har vi förstås Svenska Motståndsrörelsen, som påstår sig bekämpa svenskfientligheten och den ”judiska världskonspirationen”. Kapitulerar vi, får vi mer av samma vara. Vi får patrioter som bekämpar den brottslighet somliga invandrare gör sig skyldiga till, och vi får invandrargäng som i sin tur bekämpar patrioternas brottslighet och också låter det gå ut över oss andra.

Och hur ska de här brottsbekämpande brottsorganisationerna finansieras? På samma sätt som maffiaorganisationer gör idag: genom utpressning (det kallas ”beskyddarpengar”). För all del också som staten gör idag (i det här fallet kallas det ”skatteindrivning”). Men som tur är har vi bara en stat idag (plus ett par överstatliga myndigheter, FN och EU) som kan klå oss på våra surt förvärvade slantar. I framtiden får vi, om inte utvecklingen vänds, ett otal brottsbekämpande brottsorganisationer som alla kräver sin tribut av oss.

En betydligt bättre analys ges av Lars-Anders Johansson under rubriken Illusionen av våldsmonopolet[1]. Han börjar med:

De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.

Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna.

Därefter följer en radda exempel på hur våldsmonopolet i dagens Sverige håller på att krackelera, men det kan ni läsa själva. Han slutar med:

Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.

Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.

Mer finns knappast att tillägga. Förhoppningen är att både Lars-Anders Johansson och jag själv målar fan på väggen. Men det är bara en from förhoppning.

$ $ $

Ett par randanmärkningar:

Aftonbladets Oisín Cantwell tar också upp de senaste händelserna i en kolumn, men hans lösning tycks vara att förneka problemet. Så här slutar han:

Att rasister angriper samhället är allvarligt. Än obehagligare är att se hur delar av vänstern och högern delar deras uppfattning om att rättsstaten har abdikerat.

Nej, naturligtvis har inte rättsstaten abdikerat helt och hållet. Det är en gradvis process av den ena lilla abdikationen efter den andra.

Också Leif GW Persson tog upp händelserna i gårdagens Veckans brott (spola fram cirka 2 minuter). Och lite senare i samma program nämner han att det största problemet inom polisen idag är den tilltagande uppgivenheten.

$ $ $

Jag skrev om ett liknande ämne 1997 i Nattväktaren, årgång 1, nummer 7 (bläddra ner till rubriken Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv).


[1] Texten lades först upp som statusuppdatering på Facebook och har till dags dato fått mer än 550 delningar, vilket visar att jag är långt ifrån den ende som fattat budskapet. Den har också publicerats i Dagens Samhälle under rubriken Låt aldrig våldsmonopolet bli en illusion. –Det finns också en uppföljare under rubriken När våldet blir verkligt.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.