Mer om George Berkeley

Eftersom min förra bloggpost om George Berkeley blev så väldigt lång vill jag inte förlänga den ytterligare; men det dyker upp nya tankar (idéer) i mitt huvud (mitt medvetande) hela tiden, så jag meddelar dem här i den ordning de dyker upp.

Om det inte finns materia kan det ju inte heller finnas några material. (Säg mig det material som inte består av materia!) Men i så fall finns det mängder av saker som helt enkelt inte går att tillverka.

Ta bara som ett av hur många exempel som helst en bro. Enkla broar är byggda av trä, men mera avancerade broar är byggda av betong, och det behövs förmodligen järn- eller stålbalkar för att hålla bron uppe även när trafiken är som livligast. Detsamma gäller alla de fordon som passerar över bron: bilar, bussar, långtradare, bussar, cyklar: de består av plåt av järn, stål eller någon annan metall, och hjuldäcken består av kautschuk, allesamman någon form av material.

Enligt Berkeley skulle vi därför bara kunna bygga broar i tanken. I tanken är det ju fullt möjligt för oss att fantisera ihop sådant som trä, betong, olika sorters metaller och gummi eller kautschuk. Så fantisera ihop broar och olika slags fordon går alldeles utmärkt – bara vi inte glömmer att det bara är fantasier. Men att bygga en bro i verkligheten där alla dessa fantasifoster inte existerar, det vore fullständigt ogörligt!

Ändå finns det en hel del broar och olika fordonsslag i verkliga livet.

Eller ta tallrikar. De är ju rent varseblivningsmässigt givna för oss: vi delar Guds idé om tallrikar. Men att de skulle vara gjorda av porslin (eller något annat keramiskt material eller kanske av tenn), det är ju alldeles ogörligt: sådana material är ju bara fantasifoster. (Nu fanns väl porslinet i och för sig i tallrikstillverkarens medvetande, men hade han lov att kalla det ”porslin” eller ”tenn”? Eller försöka bilda sig någon uppfattning om vad porslinet eller tennet självt bestod av för material?)

Ändå är skåpet fullt av porslinstallrikar. Mycket märkligt, ifall de bara skulle kunna tillverkas i tanken eller i fantasin.

Och glasblåsaren blåser väl sitt glas av glas som faktiskt finns i yttervärlden och inte av något blott tänkt eller hopfantiserat glas?

De här exemplen ska väl räcka – för inte ska jag väl gå igenom varenda typ av material vi använder oss av?

Men så här blir det alltså, om vi inte har lov att gå utöver blotta varseblivningarna eller sinnesförnimmelserna.

$ $ $

Och hur är det med min kropp? Den finns förstås inte i yttervärlden (som vi såg i förra bloggposten finns det ingen yttervärld för den att finnas i). Den finns i mitt medvetande, och dessförinnan fanns den i Guds medvetande, och de som träffar mig har den också i sina medvetanden. Det är annorlunda med mitt medvetande som bara finns i mitt eget och i Guds medvetande; andra människor kan inte se det och får sluta sig utifrån mitt beteende att det finns.

Men det finns ju en sak till när det gäller levande kroppar, nämligen att de är uppbyggda av mineraler. (Så t.ex. består vår benstomme till stor del av kalk.)Med mineraler är det detsamma som med material: vi varseblir dem inte direkt utan behöver en del vetenskaplig kunskap för att veta hur de finns och hur de är beskaffade.

Vi tillverkar förstås inte nya kroppar på samma sätt som vi tillverkar broar eller fordon eller tallrikar. Jag förutsätter att tillverkningsmetoden är bekant, men jag undrar hur Berkeley skulle ställa sig till idén att det går till så att en spermie kommer i kontakt med ett ägg. Jag är osäker på hur det är med ägget, men spermierna måste ju vara så små att de inte går att uppfatta med blotta ögat. Så det där med spermierna måste ju vara ett resultat av vår egen fantasi, något som vi visserligen kan tänka oss men som inte finns i verkligheten.

$ $ $

Så var det vårt förhållande till Gud. Enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Gud förnimmer t.ex. i sin allvishet en kaffemugg som står på köksbordet, och vips ser vi också att muggen står på bordet. Vårt medvetande är, när det förnimmer, helt och hållet passivt.

Men så är det inte när vi leker med våra tankar och när vi sitter och tänker eller dagdrömmer. Vaknar jag på morgonen och får se att solen lyser kan jag inte med någon viljeakt får den att sluta lysa. Men om jag sitter och dagdrömmer om en solskensdag, kan jag när jag vill sluta upp med det och i stället dagdrömma om en ovädersnatt. Eller också kan jag sluta dagdrömma och börja göra något annat (laga mat, bädda sängen eller sätta mig vid datorn och börja blogga). – När det gäller dagdrömmar och fantasier är alltså vårt medvetande aktivt. (Detsamma gäller när medvetandet sitter och planerar för framtiden – även om jag tror det skulle vara svårt att planera för framtiden, om Berkeley hade rätt; även för detta behövs ett visst mått av fantasi.)

Och Berkeley har förstås rätt i att vi är passiva mottagare av sinnesintrycken. (Det är bl.a. därför som sinnena sällan, om ens någonsin, lyckas med att bedra oss.) Gillar vi inte det vi ser eller hör får vi blunda och sätta proppar i öronen; och gillar vi inte de dofter och smaker eller känselförnimmelser vi utsätts för finns det ingenting alls att göra. Snuvan jag har råkat ut för försvinner inte bara för att jag helst skulle vilja att den gjorde det.

Men sedan bearbetar vi ju aktivt våra sinnesförnimmelser: vi bildar begrepp, först enkla, sedan alltmer avancerade; och om vi jobbar hårt med det kan vi så småningom nå fram till vetenskapliga eller filosofiska teorier. Som Ayn Rand säger är medvetandet inte ett passivt tillstånd utan en aktiv process som består i att differentiera och integrera. ( Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1.)

Men vad Berkeley anser om det har vi ju sett i förra bloggposten.

Nu skrev jag att enligt Berkeley orsakas våra sinnesförnimmelser direkt av Gud. Varför måste det vara så? Berkeley använder sig av uteslutningsmetoden:

Alla våra idéer, sinnesintryck eller de ting som vi uppfattar, genom vilka namn de än må åtskiljas, är uppenbarligen passiva. Det finns ingenting av kraft eller aktivitet inneslutet i dem. Sålunda kan en idé eller ett tankeobjekt inte frambringa eller åstadkomma någon förändring i en annan idé. För att bli övertygad om att detta är sant behövs ingenting annat än den blotta iakttagelsen av våra idéer. Ty eftersom de och varje del av dem endast existerar i medvetandet, finns det följaktligen ingenting i dem utom det som uppfattas. Men vem som helst som uppmärksammar sina idéer, vare sig dessa härrör från sinnena eller tankeverksamheten, kommer inte att i dem uppfatta någon kraft eller aktivitet; det finns därför ingenting sådant i dem. En smula eftertanke visar oss, att själva naturen hos en idé förutsätter passivitet och overksamhet, så att det är omöjligt för en idé att göra någonting eller i sträng mening vara orsak till någonting. […]

Vi uppfattar en kontinuerlig följd av idéer, en del framkallas ånyo, andra förändras eller försvinner fullständigt. Det finns därför någon orsak till dessa idéer, av vilken de beror och vilken frambringar och förändrar dem. Att denna orsak inte kan vara någon kvalitet eller idé eller kombination av idéer, framgår tydligt av föregående paragraf. Det måste därför vara en substans; men vi har visat, att det inte finns någon kroppslig eller materiell substans. Det återstår därför, att orsaken till idéerna är en okroppslig, aktiv substans eller ande. (Valda skrifter, s. 60f.)

Och den anden är förstås Gud. – Jag har en hel del invändningar mot detta:

Snuvan och snorigheten som irriterar mig skulle alltså vara orsakad av Gud och inte alls bero på vare sig baciller eller väderförhållanden. Gud har sagt mig: ”Varde snuva” – och det vart snuva.

Eller ta smärtförnimmelser: Om jag råkar i slagsmål och får en smäll på käften, eller rentav blir grovt misshandlad och sparkad på, skulle smärtan komma från Gud och inte från gärningsmannen. Eller om jag sitter i en tandläkarstol och bedövningen inte riktigt har tagit – då är det väl rimligen tandläkaren och borren som får det att göra ont?

Och hur är det med idén att idéer inte kan frambringa andra idéer, eftersom de är alldeles för kraftlösa? Att jag skriver bloggposter om George Berkeley måste väl i all rimlighet bero på att jag har suttit och tänkt på George Berkeley? Om jag bloggar om något annat måste det väl bero på att jag tänkt på något annat?

Och även när jag inte fokuserar på något speciellt utan bara låter tankarna vandra, så är det ju så att den ena tanken leder till den andra därför att jag gör associationer. Är det Gud som associerar åt mig?

Eller ta en så enkel sak som att tantvännen frågar hur det känns med snuvan – bättre eller sämre? Eller frågar om jag har kommit ihåg att skala potatisen? Vad jag än svarar är det väl frågan som ger upphov till svaret utan att det fordras något gudomligt ingripande?

Och en sak till: det är faktiskt inte bara när vi tar emot sinnesintryck som vårt medvetande är passivt. Det är likadant när vi drömmer. När vi i vaket tillstånd tänker eller fantiserar eller dagdrömmer kan vi styra vår tankeverksamhet och börja tänka på, fantisera om eller dagdrömma om något annat – eller helt enkelt ägna oss åt något annat, som t.ex. att skala potatis. Men i drömmen har vi ingen sådan möjlighet.

$ $ $

Eftersom det inte finns någon materia kan det förstås inte finnas några materiella orsaker. Så naturvetenskaperna, som ju faktiskt söker fysiska och materiella orsaker, i varje fall så länge det gäller materiella ting eller företeelser, är en bortkastad verksamhet för Berkeley.

Den muslimske filosofen al-Ghazali (1058–1111) är känd för att ha hävdat att om bomull (eller papper eller trä eller vad det vara må) börjar brinna beror det inte på att elden är orsak till detta, utan endast och allenast att Gud vill att det ska brinna. Kort sagt: vad som än händer här i världen, beror det på ett direkt gudomligt ingripande. Så om jag t.ex. kokar ett ägg i tio minuter för att jag vill ha det hårdkokt, är det tur för mig att Gud också vill ha det hårdkokt. Han skulle kunna se till att ägget förblir löskokt hur länge jag än låter det ligga i kokande vatten. Det är svårt att se skillnad på al-Ghazali och Berkeley här. Berkeley skriver själv:

Elden, som jag ser, är inte orsaken till den smärta som jag känner, då jag närmar mig den, utan det tecken, som varnar mig för den. (S. 80.)

Men det här är ju fullständigt obegripligt. Grammatiskt ser det ut som om det är elden som varnar mig för smärtan, men menar han inte tvärtom att det är smärtan som varnar mig för elden?[1] D.v.s. att om jag går emot en majbrasa och det börjar bli för hett är det ett varningstecken som säger mig att jag ska stanna upp och/eller vända tillbaka. Men om jag inte kan det – om situationen i stället är att jag råkar ut för en eldsvåda och inte hinner undan – då är det väl ändå elden som orsakar smärtan, inte bara en varningssignal som säger mig att jag måste försöka ge mig därifrån? Och om jag inte hinner och faktiskt fattar eld och får svåra brännskador – vad är det då för meningen med vare sig att kalla elden ett tecken för smärta eller smärtan ett tecken för eld?

Berkeley fortsätter:

På samma sätt är inte bullret, som jag hör, verkan av den eller den rörelsen hos eller kollisionen mellan de omgivande kropparna, utan tecknet därpå.

Och hur skulle bullret kunna vara ett tecken på att saker kolliderar om det inte vore en verkan av denna kollision?

Rökning kan som bekant ge upphov till lungcancer. Men det skulle Berkeley inte kalla ett orsakssamband. Antingen skulle rökningen vara ett tecken på att man kan få lungcancer, eller också skulle lungcancern vara ett tecken på att man har rökt.

Och pistolskott kan döda. Därmed alltså inte sagt att pistolskottet orsakar död, utan antingen att pistolskottet är ett tecken på att den som träffas av det ska dö, eller att döden är ett tecken på att ett pistolskott har avlossats.

Berkeley anklagar ofta sina meningsmotståndare för att leka med ord. Vad gör han själv här, annat än leker med ord?

$ $ $

Angående Berkeleys inställning till naturvetenskapen kan jag citera det följande, där han gör upp räkningen med Isaac Newtons fåfänga spekulationer:

Den stora mekaniska princip, som nu är på modet, är attraktionen. Att en sten faller till marken eller att vattnet drages mot månen, kan för somliga tyckas härigenom tillräckligt ha förklarats. Men vad får vi veta genom att få reda på att detta göres genom attraktionen? Att detta ord betecknar sättet att påverka och att påverkan sker genom att kropparna ömsesidigt drar varandra till sig i stället för att stötas eller skjutas mot varandra? Men vi vet ingenting med bestämdhet om påverkningssättet eller påverkningen själv, och det kan lika väl (såvitt vi vet) kallas stöt eller påskjutande som attraktion. Vidare ser vi att delarna i stålet häftar fast vid varandra, och detta förklaras också genom attraktion.

Och hur ser vi det? Berkeley har ju på ett annat ställe i boken förklarat att allt som är för litet för att uppfattas med blotta ögat inte heller kan finnas; men stålet beståndsdelar kan ju inte uppfattas med blotta ögat. Här måste Berkeley glömt bort vad han tidigare sagt.

Men i detta liksom i de andra exemplen uppfattar jag inte, att något mer än själva verkan är angivet med ordet; ty vad beträffar verkningssättet varigenom den frambringas eller orsaken som frambringar den, så är dessa inte så mycket som antydda.

Om vi betraktar de olika företeelserna och jämför dem med varandra, kan vi förvisso lägga märke till en likhet och likformighet mellan dem. Så finns det t.ex. i en stens fall till marken, i havsvattnets stigande mot månen, i kohesionen och i kristallisationen något som är lika, nämligen kroppars förening eller ömsesidiga närmande till varandra. Så alla dessa och liknande företeelser kanske inte ter sig egendomliga eller överraskande för den som noggrant iakttagit och jämfört naturens verkningar. […]

Eftersom t.ex. gravitationen eller den ömsesidiga attraktionen framträder i många fall, är en del människor omedelbart färdiga att förklara, att den är universell och att det är en väsentlig egenskap hos alla kroppar, vilka de än må vara, att attrahera och attraheras av varje annan kropp. Medan det däremot är klart, att fixstjärnorna inte har någon sådan tendens mot varandra; och denna gravitation är så långt ifrån att vara något väsentligt för kropparna, att i en del fall en fullständigt motsatt princip tycks göra sig gällande, såsom i den upprätta växten hos örter och i luftens elasticitet.

Där fick Newton och alla andra naturvetare någonting att bita i!

Att fixstjärnorna inte attraherar varandra beror rimligen på att de befinner sig för långt ifrån varandra. Eller också attraherar de verkligen varandra, men attraktionen är så liten att den inte märks ens med de bästa mätredskapen, än mindre då med blotta ögat.

Det finns ingenting nödvändigt eller väsentligt häri, utan det beror helt och hållet på viljan hos den styrande anden, som förmår vissa kroppar att hänga ihop eller dragas till varandra i enlighet med olika lagar [som den styrande anden själv instiftat], medan den håller andra på ett bestämt avstånd från varandra. Och hos en del ger han en fullkomligt motsatt tendens, nämligen att gå isär, alldeles så som han finner för gott. (S. 99ff.)

Ett par kortare, sammanfattande citat:

… filosoferna är ute i ogjort väder, när de frågar efter en naturlig verkande orsak, skild från medvetande eller ande. […] … hela skapelsen är ett verk av en vis och god skapare … (S. 101.)

$ $ $

Och om det inte finns några materiella orsaker, hur kommer det sig då att vi blir så väldigt kissnödiga av att dricka öl? Det är inte ölet utan Gud som gör oss kissnödiga.

$ $ $

I förra bloggposten ondgjorde jag mig över Berkeleys syn på allt det onda som drabbar oss människor, som t.ex. krig eller plågsamma sjukdomar. Berkeleys svar på detta är att det inte gör så mycket, eftersom vi ändå är odödliga:

Ingenting kan vara klarare än att rörelserna, förändringarna, bortvissnandet och upplösningen, allt detta som vi stundligen ser vederfaras och vilket är det som vi menar med naturens gång, omöjligen kan drabba en aktiv, enkel, osammansatt substans. Ett sådant väsen är därför enligt naturen oförstörbart, d.v.s. människans själ är enligt naturens ordning odödlig. (S. 120.)

$ $ $

Vad är då summan av all denna kardemumma?

Alla våra tankar och idéer – med undantag då för dem som Berkeley avfärdar som ren spekulation – är direkt dikterade av Gud. Härav följer förstås att Berkeleys egna skrifter är dikterade av Gud. Men än sen? Även mina bloggposter är dikterade av Gud, åtminstone så länge jag inte spekulerar och spånar. Och detsamma gäller allt som överhuvud skrivits eller tänkts, tiderna igenom – så länge vi bara avhållit oss från att tänka tankar som inte sammanfaller med Guds tankar.

Eller för att ge Berkeley sista ordet:

Guds ögon äro överallt, de giva akt på både onda och goda, han är med oss och skyddar oss vart vi än går och ger oss bröd att äta och kläder att kläda oss med, att han är närvarande i och medveten om våra innersta tankar och att vi är fullständigt och omedelbart beroende av honom. En klar insikt i dessa stora sanningar kan inte annat än fylla våra hjärtan med ängslig bävan och helig fruktan, som är den starkaste sporren till dygd och det bästa skyddet mot synd. (S. 128; de allra första orden är citerade ur Ordspråksboken 15:3.)


[1] I det engelska originalet står det:

The fire which I see is not the cause of the pain I suffer upon my approaching it, but the mark that forewarns me of it. In like manner the noise that I hear is not the effect of this or that motion or collision of the ambient bodies, but the sign thereof.

Annonser