Självbespeglande själviskhet?

En uppfattning man ofta stöter på är att individualism och egoism innebär narcissism, eller i varje fall utmynnar i narcissism. Så vad är då narcissism?

Enligt Wikipedia är narcissism

en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan.

Och en narcissistisk personlighetsstörning är

en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattande självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

Själva ordet kommer från legenden om den bildsköne grekiske ynglingen Narkissos (latiniserat Narcissus) som fick se sin spegelbild i en källa och blev så betagen av den att han famnade efter den, föll ned i källan och drunknade. Så den närmaste svenska synonymen är ”självbespegling”.

Är det detta vi individualister och rationella egoister sysslar med – tittar oss i spegeln dagarna i ända? Är detta den ”personlighetsstörning” vi lider av?

Att se sig i spegeln är förstås bra i vissa sammanhang – t.ex. när man rakar sig eller sminkar sig eller knyter slipsen. Men utöver det? Skulle det vara rationell egoism att tillbringa hela dagen framför spegeln?

Nu är ju ”självbespegling” oftast en metafor som står för överdriven introspektion. Sak samma här: ibland måste man ägna sig åt introspektion, men om man gör det hela dagarna och halva nätterna – alltså med avbrott för att sova, kanske också drömma – innebär det ju bara att man mister kontakten med yttervärlden och med andra människor och med sin hund och sin katt och sin häst, om man nu har sådana husdjur.

Är det här särskilt rationellt? Och om vi definierar ”själviskhet” som ”att ta tillvara sina egna intressen” eller ”att ta ansvar för sitt eget liv”, på vad sätt tar man tillvara sina intressen eller tar ansvar för sitt liv genom att – bokstavligt eller bildligt – försöka dränka sig i sin egen spegelbild?

Lägg också märke till definitionen på den där personlighetsstörningen: bristande självkännedom parad med överdriven självkänsla och överskattande självbild.

Objektivismen talar om ”självaktning” och ”pseudo-självaktning”. Genuin självaktning kommer av att man vet med sig att man gjort, sagt eller tänkt en del bra saker; pseudo-självaktning av att man vet med sig att man inte gjort något sådant men försöker kompensera för detta, vilket kan leda till att man blir väldigt skrytsam och till att man gärna försöker sätta sig på andra och nedvärdera dem och vad de har gjort för att förtjäna självaktning.

Summan av kardemumman är att vi rationella egoister inte speglar oss mer än nödvändigt.

$ $ $

Något liknande gäller termen ”egocentricitet”, med de svenska synonymerna ”självcentrering” och ”självupptagenhet”.

I en viss bemärkelse är vi alla självcentrerade och kan inte annat vara. ”Var och en är sig själv närmast”, var och en är mittpunkten i sin egen tillvaro, var och en måste tänka själv, precis lika mycket som var och en måste gå och stå på egna ben och andas genom sin egen näsa. Det här är inget man behöver rekommendera eller uttala någon ”böra-sats” om; för hur skulle det låta om jag sade: ”Andas med din egen näsa, gå på dina egna ben och tänk med din egen hjärna, och lämna min näsa, mina ben och min hjärna i fred!” Nej, det är en metafysisk nödvändighet.

För inte säger vi att existensen borde existera, eller att saker och ting borde vara vad de är och ingenting annat, eller att specifika orsaker borde leda till specifika verkningar, eller att existensen borde äga företräde över medvetandet. Möjligen kan vi säga att somliga medvetanden borde vara mer medvetna än de faktiskt är; men vi säger knappast att det borde vara medvetet snarare än medvetslöst. Lika lite säger vi att var och en borde vara mittpunkten i sin egen tillvaro, även om altruismen lär ut att vi borde vara det motsatta.

Men att vara alltför självupptagen är inte så bra, lika lite som alltför mycket självbespegling är det (det är egentligen samma sak fast med ett annat ord). Martin Luther klagade över att människan var ”incurvatus in se”, d.v.s. ”inkrökt i sig själv”; det var människans stora synd att hon brydde sig mer om sig själv än om medmänniskan, och framför allt att hon brydde sig mer om sig själv än om Gud.

Och även om vi inte accepterar kristendomen eller lutheranismen, är det ju inte bra att vara helt och hållet upptagen av sig själv och sina egna bekymmer; det är inte vad vi menar med att vårt egenintresse ska vara rationellt.

$ $ $

Somliga går ett steg längre och menar att individualism eller egoism innebär (eller leder till) solipsism.

Solipsism är idén att bara man själv existerar och att andra människor bara är något man själv fantiserat ihop. Men ingen människa har, törs jag säga, någonsin förfäktat något sådant. (Möjligen med undantag för svåra fall av schizofreni.) Solipsism är bara ett tankeexperiment.

$ $ $

Därmed lämnar jag denna fråga åsido, slutar spegla mig i mina tankar, och går ut i yttervärlden för att göra några saker som ligger i mitt välförstådda egenintresse: går ut och handlar och förbereder kvällens middagsmat.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.