Slaveriet under passionerna

Att känslorna tar överhand över förnuftet – att man blir alltför arg eller rädd eller ledsen för att kunna tänka klart, eller att man blir överentusiastisk över något – det har vi säkert alla varit med om. År det bra eller dåligt? ”Vad är det för en fråga?” frågar ni säkert. Det är klart att det är dåligt. Man kan så lätt handla överilat, säga eller göra något som man sen får ångra. Bättre då att knyta näven i byxfickan, svälja gråten och (om man är engelsman) hålla överläppen styv.

En som inte höll med om detta var David Hume. Ett berömt (eller beryktat) citat är detta:

Förnuftet är, och bör inte vara, annat en slav under passionerna. [Min kursivering.][1]

Men är detta ens begripligt?

Hade Hume sagt att förnuftet inte kan vara annat än slav under passionerna, skulle detta bara vara en pessimistisk iakttagelse om människonaturen. Vi kan försöka att styra eller tygla våra känslor eller passioner, men det tjänar inget till, för vi kommer hursomhelst aldrig att lyckas med det. Lika bra att ge upp alla sådana försök.

Men nu säger han alltså att vårt förnuft bör slaviskt underordnas passionerna. Men det betyder ju att vi har ett alternativ: antingen låta förnuftet styra eller låta känslorna styra – och vi bör göra det senare. Hade vi inget alternativ och inte kunde göra annat än låta känslorna ta överhand, då vore ju en sådan här rekommendation fullständigt meningslös.

Nu beror det förstås lite grann på vad för sorts passioner man har. Om man är sadist och drivs av en överväldigande passion att plåga, tortera och förödmjuka sina medmänniskor – ja, då borde man ta sitt förnuft tillfånga och försöka tygla eller undertrycka den passionen, och kanske uppsöka en psykoterapeut. Men om man drabbas av en överväldigande passion för en viss kvinna (eller man, om man själv är kvinna eller homosexuell), då skulle man kunna tänkas ställa sitt förnuft i den passionens tjänst i hopp om att kärleken är besvarad; men det är ju inte säkert att den är det, och då riskerar man att bli väldigt besviken. Och ska man då ställa förnuftet i besvikenhetens tjänst? Nej bättre då att lägga kärleksmisslyckandet bakom sig och gå vidare i livet. (Och om passionen är svartsjuka?)

Och somliga har ju ett väldigt passionerat förhållande till alkohol eller ännu tyngre droger. En alkoholist eller heroinist som känner suget efter spriten eller drogen ställer sitt förnuft i denna passions tjänst. Det tänkte nog inte Hume på, när han skrev det här. Och tunga droger som heroin och kokain var ju inte ens uppfunna på hans tid. Men alkoholister fanns det redan då!

Och vad är det som driver somliga att råna banker, misshandla, förgripa sig på kvinnor och barn eller t.o.m. mörda? Inte är det väl att de vägrar lyda sina passioner och i stället sätter förnuftet i högsätet?

Och vad tror ni driver mig att raljera så här mycket över David Hume? Inte kan det väl bara vara att jag hyser ett så passionerat hat mot honom? Eller är det att jag hyser en glödande passion att roa mig på andras bekostnad?

Nu vet jag inte vilka passioner Hume själv hade; men jag tror inte att han hade sadistiska passioner; förmodligen tänkte han sig inte att det var just sådana passioner förnuftet skulle vara slav under. Kanske tänkte han sig bara ”välvilliga” passioner, sådana som den passionerade kärleken, eller en brinnande passion för rättvisa eller något liknande. (På det vanligast förekommande porträttet av honom ser han ju onekligen rätt godmodig ut. Vad jag vet var han aldrig gift, så det var nog inte kärlekspassioner han gjorde sitt förnuft till slav under.)

$ $ $

Det är förstås inte fel att ge sina känslor utlopp – att uttala en kraftig kötted om man blir förbannad, eller ta till lipen, eller låta sin sprudlande glädje manifestera sig i glada skutt och hurrarop. Förnuftet har inte så mycket emot att man gör så. Och ett gammalt gott råd är att om man blir riktigt urförbannad på någon, ska man skriva ett riktigt urförbannat brev, och sedan riva det och slänga det i papperskorgen. Sedan kan man skriva ett nytt brev, där förnuftet fått ta överhand över vreden, men där man ändå märker att vreden bultar mellan raderna.

Men att vi lätt vandrar vilse i känslornas och passionernas värld är ställt utom tvivel.

$ $ $

Idealet är förstås att förnuft och känsla (eller tanke och känsla) befinner sig i harmoni. Då skulle vi bara vredgas när det finns ett objektivt skäl att vredgas (att en orättvisa begås); vi skulle bara sörja när det finns ett objektivt skäl att sörja (när något stort värde, som en nära vän eller livskamrat, gått förlorat); vi skulle bara bli rädda, när det verkligen är fara å färde; vi skulle bli glada och belåtna, endast när något värde har uppnåtts, t.ex. när vi verkligen lyckats med något vi företagit oss; och uttråkade skulle vi bli bara när boken vi läser eller TV-programmet vi tittar på faktiskt inte innehåller något av intresse[2]. Förnuftet eller tanken leder; känslorna följer efter.

Men ofta börjar det med en känsla, och förnuftet kan ha allt sjå i världen att klura ut varifrån känslan kommer, vad det egentligen är som gör oss så arga, så sorgsna, så rädda eller så glada och belåtna.

Men visst går det att klura ut det! Vi behöver minsann inte slava under passioner som vi inte begriper.

(Jag borde kanske stoppa in det här i min längre uppsats om Hume.)


[1] I original:

…reason is, and ought only to be the slave of the passions…[A Treatise on Human Understanding, D. 2.]

[2] Ideliga reklamavbrott både tråkar ut och irriterar!

Annonser

Kommentarer inaktiverade.