Begreppet ”hund”

Något som länge förvånat mig är att ingen tycks ha några svårigheter att bilda eller tillgodogöra sig begreppet ”hund”, detta med tanke på hur olika hundar är.

Det måste vara betydligt enklare med begreppet ”människa”, med tanke på vår karaktäristiska kroppsbyggnad, som ingen gärna kan ta miste på. Sedan finns det ju hur många mått som helst att utelämna: hur långa och tjocka olika människor är, hur mycket hår de har på huvudet och i ansiktet, hur långa naglar de har, hur kloka eller dumma de är, o.s.v., o.s.v. – Att sedan män och kvinnor skiljer sig åt i vissa kroppsliga avseenden utgör inte (eller borde inte utgöra) något hinder för bildandet av begreppet ”människa”.

Ta ”elefant”. Det finns afrikanska och indiska elefanter, och i forntiden har det funnits mammutar och mastodonter. Men sådana kännetecken som snabeln och de enorma betarna kan man inte gärna missa, så de smärre skillnaderna till trots inordnar man alla dessa raser under ett enda begrepp.

Eller ”häst”. Att se att gotlandsrussen, ardennerhästen, det arabiska fullblodet, m.fl., m.fl. hör samman under detta begrepp är inte svårt att se.

Eller ”orm”. Det finns större och mindre ormar; somliga är giftiga, andra inte; somliga kramar sakta ihjäl sina offer (så som miljörörelsen gör med vår civilisation); andra är fullständigt ofarliga. Det finns mått att utelämna här, som t.ex. graden av giftighet.

Ja, så kan man fortsätta med fåglar eller katter eller nyckelpigor, eller, eller, eller …

Men de där vovvarna? De kan växla i storlek från en chihuahua till en grand danois; deras svansar kan vara längre eller kortare, mer eller mindre yviga; detsamma gäller pälsen; de uppträder i alla möjliga färgkombinationer, och även kroppsformen växlar avsevärt från den ena hundrasen till den andra. Och hur är det med öronen? De kan vara spetsiga eller slokande; de kan vara väldigt långa, som hos en basset, eller lite kortare, hos en spaniel, eller väldigt korta, som hos en uffsa-luffsa-tuffsa – förlåt, hår av hin – förlåt, papillon.[1] Så vad finns det för gemensamt som får oss att utan större svårigheter subsumera dem allihop under begreppet ”hund”?

Det enda gemensamma som vi direkt varseblir är att de kommunicerar med omvärlden genom att skälla, gläfsa och morra. (Här kan man utelämna en del mått, som hur grovt eller gällt skallet är.)

Det finns en del saker i deras beteende man kan ta fasta på. De är ofta väldigt folkkära, även om det inte gäller generellt (de kan också vara folkilskna eller avvaktande mot människor). De är för det allra mesta tillgivna husse och matte och hela den familj de bor hos. De lyfter på bakbenet när de kissar (men det gäller bara hannar). De bekantar sig med varandra genom att nosa varandra i baken. (inga andra djur gör det, vad jag känner till.) I varmt väder sträcker de ut tungan och flåsar. Allt detta är ju direkt observerbart, även om det kan ta tid för ett litet barn (eller var och en som tidigare varit obekant med hundar) att observera allt detta.

Eller förmedlas all denna kunskap om vovvar från den ena generationen till den andra. Pappa eller mamma pekar ut den ena vovven efter den andra, från chihuahua till papillon till tax till cockerspaniel till schäfer till grand danois, etc. och säger: ”Lille vän, det här är också en voffs”. Och barnet svarar: ”Hur fan vet man det?”, och pappa eller mamma säger först till barnet att inte svära och förklarar sedan de saker jag tog upp ovan.

Allra första gången begreppet ”hund” bildades någon gång i den grå forntiden fanns det kanske bara en enda hundras, eller på sin höjd ett fåtal, och då var det förstås betydligt lättare. Och sedan har begreppet s.a.s. utvidgats till att omfatta alla raser som tillkommit genom korsavel, och så har ordet/begreppet vandrat vidare från släktled till släktled.

Kom nu inte och säg att jag inte tar begreppsbildningsteori på allvar! 😉


Stella

[1]) Detta är alltså en uffsa-luffsa-tuffsa, alternativt hår av hin.

Och här är en annan sorts voffs. Är likheten ostensivt uppenbar?

Katjavoffs

Annonser

Kommentarer inaktiverade.