Språkspel och familje(o)likheter

Som ni förstår av rubriken ska detta handla om (den senare) Wittgenstein. Jag börjar med att citera det centrala stycket i Filosofiska undersökningar[1]:

I stället för att ange något som är gemensamt för allt vi kallar språk, säger jag att dessa företeelser inte alls har något gemensamt som gör att vi om dem alla använder samma ord – utan de är besläktade med varandra på många olika sätt. Och på grund av denna släktskap eller dessa släktskapsförhållanden kallar vi dem alla för ”språk” Jag skall försöka att förklara det.

Betrakta t.ex. de företeelser som vi kallar ”spel”. Jag menar sådant som brädspel, kortspel, bollspel, tävlingslekar, osv. Vad har de alla gemensamt? – Säg inte: ”Det måste finnas något gemensamt för dem, annars kallades de inte ’spel’” – utan se efter om de alla har något gemensamt. – Ty när du ser på dem, kommer du inte att se något som är gemensamt för dem alla utan du kommer att se likheter, släktskapsförhållanden, och det i ett stort antal. Som sagt: tänk inte, utan se efter! – Se t.ex. på brädspelen med deras många släktskapsförhållanden. Gå så över till kortspelen, här finner du många motsvarigheter till den första klassen, men många gemensamma drag försvinner och andra dyker upp. När vi sedan går över till bollspelen, så finns mycket av det gemensamma kvar men mycket har gått förlorat. – Är de alla ”underhållande”? Jämför schack med kvarnspel. Eller är det alltid frågan om att vinna och förlora eller om en konkurrens mellan de spelande? Tänk på patiens. I bollspelen förekommer det att man vinner eller förlorar; men när ett barn kastar en boll mot en vägg och åter fångar den, är detta drag försvunnet. Uppmärksamma vilken roll skicklighet och tur spelar. Och hur olika är inte skicklighet i schack och skicklighet i tennis. Tänk nu på ringlekarna:[2] Här finns underhållningselementet, men hur många av de övriga karaktäristiska dragen har inte försvunnit! Och så kan vi fortsätta genom de många, många andra grupperna av spel. Se likheter dyka upp och försvinna.

Och resultatet av denna betraktelse lyder nu: Vi ser ett komplicerat nät av likheter som griper in i och korsar varandra. Likheter i stort och i smått.

Jag kan inte karaktärisera dessa likheter bättre än genom ordet ”familjelikheter”; ty det är så som de olika likheter, vilka består mellan medlemmarna av en familj, griper in i och korsar varandra: växt, anletsdrag, ögonfärg, sätt att gå, temperament, etc., etc. Och jag kommer att säga: ”spelen” bildar en familj. (S. 42f.)

För att uttrycka detta med lite gammalmodigare termer: Det tjänar inget till att definiera ett spel, det må vara schack eller fotboll eller vad det vara må, i termer av genus och differentia – för det går inte att hitta något genus som stämmer in på alla spel; det finns – för att hårdra bara en smula – lika många genus som jag har anfäder och anmödrar.

En som antagit Wittgensteins utmaning här är David Kelley. I The Art of Reasoning ägnar han några sidor (s. 48ff) åt den saken, och jag ska försöka sammanfatta hans resonemang.

Man börjar med att söka efter genus. Spel (och lekar) är mänskliga aktiviteter, men det är förstås också arbete. Finns det andra mänskliga aktiviteter som på ett avgörande sätt skiljer sig från arbete? Ja, det finns t.ex. hobbies, resor, dans, m.m. Finns det något sammanfattande begrepp för dessa olika aktiviteter? Ja, det skulle vara rekreation (man arbetar för brödfödan, men man rekreerar sig inte för brödfödan); så detta för duga som genus för ”spel”.

Sedan gäller det att hitta differentia som avskiljer spel från andra former av rekreation. Och det måste också vara differentia som själva är gemensamma för alla former av spel (annars skulle Wittgenstein få sista ordet i trätan). Vad som skiljer spel från andra former av rekreation är att spel, dels har ett mål (göra mål i fotboll, gå i mål i en löpartävling, sätta motståndarens kung matt i ett schackparti, få en patiens att gå ut), dels styrs av bestämda regler. Så Kelleys definition blir denna:

Ett spel är en form av rekreation som konstitueras av en uppsättning regler som specificerar ett mål som ska uppnås och de tillåtliga medlen att uppnå det.

(Denna definition utesluter förstås vad vi på svenska kallar lekar och som jag nämnde i fotnoten.)

$ $ $

Jag har en egen invändning mot Wittgenstein, och det är själva begreppet ”språkspel”.

Ett språk är inget spel. Det finns ingen likhet mellan dessa båda företeelser – annat än de båda utgör mänskliga aktiviteter; men det gör ju också arbete och alla dessa olika former av rekreation.

Även språket kan väl sägas konstitueras av en mängd regler (grammatiska regler, alltså) och språket har ett syfte: man använder det både för att tänka själv och för att meddela sina tankar till andra. Men här tar likheten slut.

Satser i språket har olika funktioner. Det är t.ex. skillnad på påståenden, frågor och uppmaningar. Och tittar man på språket under lupp, kan man upptäcka fler funktioner. Det finns t.ex. en ”performativ” funktion, där talakten utgör en handling; typexempel ”Jag döper dig till (t.ex. Ludwig) – sats som, uttalad av en präst eller annan auktoriserad dopförrättare, får personen att heta just Ludwig. – En krigsförklaring utgör en performativ funktion; och ni kan säkert komma på fler exempel på egen hand. (T.o.m. en knapp på datorn som säger ”Spara” eller ”Skicka” ger dessa ord en performativ funktion.)

Men allt detta kan man klura ut på egen hand – eller också läsa sig till det i en bra och utförlig grammatikbok. Man behöver inte Wittgenstein; allra minst då hans idé att språket är ett spel.

$ $ $

Filosofiska undersökningar är ett sammelsurium. Den består av en anhopning spridda tankar som är ännu mer spridda än mina egna tankar. Och Wittgenstein själv var medveten om detta. Några ord ur förordet:

Efter många misslyckade försök att sammansvetsa mina resultat till en […] helhet insåg jag att detta aldrig skulle lyckas. Att det bästa jag kunde skriva alltid skulle förbli filosofiska anmärkningar [och] att mina tankar snabbt förlamades när jag försökte tvinga dem i en bestämd riktning mot deras naturliga böjelse. […] Om och om igen har jag från skilda håll kommit tillbaka till samma punkter, eller nästan samma […] Det är med en känsla av tvekan jag överlämnar [mina tankar] till allmänheten. […] Jag skulle gärna ha åstadkommit en god bok. Det har inte blivit så; men nu är den tid förbi, då jag kunde ha förbättrat den.

$ $ $

Och så det – vad jag vet – oftast citerade stycket i boken:

Vad är ditt mål i filosofin? – Att visa flugan vägen ut ur flugfångstflaskan. (S. 120.)

Har Wittgenstein inte misslyckats med någonting annat, så har han väl i varje fall misslyckats med detta?

I Tractatus Logico-Philosphicus skriver han så här:

Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.)

Hur man tar sig ned igen när man kastat bort stegen sägs det ingenting om. Men jag förmodar att Wittgenstein själv hittade vindstrappan, tog sig ned på bottenvåningen och ut på gatan, och sedan började arbetet med Filosofiska undersökningar.


[1]) Översättning Anders Wedberg. Originalet utgavs 1953 (postumt; Wittgenstein dog 1951) i en tvåspråkig upplaga: Philosophical Investigations/Philosophische Untersuchungen.

[2]) På svenska kallar vi ju inte ringlekar o.dyl. (som t.ex. det tidigare exemplet med barn som studsar en boll mot en vägg) för ”spel” utan för ”lek”. Men det här skiljer sig från språk till språk. På norska heter det ”OL”, d.v.s. ”Olympiske leker” och inte ”OS”, ”Olympiska spel”. På tyska (Wittgensteins modersmål) heter både ”spel” och ”lek” ”Spiel”. Och på engelska kan ”game” användas i båda fallen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.