Två observationer om definitioner

Syftet med en definition är att särskilja ett begrepp från alla andra begrepp och därmed hålla dess enheter differentierade från alla andra existenter [d.v.s. saker som existerar]. – Ayn Rand, Introduction to Objectivist Epistemology, första sidan i kapitlet om definitioner.

Det finns fall där korrekta definitioner är enormt viktiga och där felaktiga definitioner ställer till förödelse. Det är t.ex. en himmelsvid skillnad om man definierar ”kapitalism” som ”ett samhällsskick som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen” eller ”ett samhällsskick som berikar de redan rika och suger ut de breda massorna”. Ett annat sådant exempel är begreppen ”inflation” och ”deflation”; definierar man de termerna som ”stigande eller fallande priser” i stället för ”ökning eller minskning av penningmängden” hamnar man helt fel. (Se min bloggpost om detta.)

Och om man definierar ”själviskhet” som ”att trampa på sina medmänniskor” i stället för ”att ta tillvara sina egna intressen” hamnar man förstås fullständigt fel (det implicerar ju att det inte finns något annat sätt att ta tillvara sina intressen än just att trampa på andra, d.v.s. att ”människan är människans varg”).

Om man introducerar ett nytt begrepp är det förstås viktigt att man definierar det, så att folk vet vad man pratar om.

Men betyder det att vi måste definiera vartenda ord vi använder eller vartenda begrepp som orden står för? Om så vore, skulle vi aldrig ha tid med något annat!

Ord/begrepp på den lägsta abstraktionsnivån – d.v.s. de som står för konkreta, iakttagbara ting, egenskaper eller relationer – definieras ostensivt eller ”utpekande”: man pekar helt enkelt på ett bord eller någonting blått eller på något som står bordet eller under bordet (för rumsrelationer), och det räcker gott. De kan definieras (så som Ayn Rand gör med ”bord” i ITOE) men det är inte nödvändigt och skulle vara ett slöseri med tid, ifall man gör det för vartenda ord på denna abstraktionsnivå.

Sensmoral: ansträng inte hjärnan med definitionsexercis – annat än när det är nödvändigt!

$ $ $

En definition innehåller genus och species (på svenska skulle man kunna säga ”art” och ”slag”, ifall man ogillar att använda latinska termer). ”Differentia” är det som skiljer ett species (ett slag) från andra under samma genus. Genus kan vara på lägre eller högre abstraktionsnivå. Genus för ”bord” är t.ex. ”möbel” och sedan ”människotillverkat föremål” och till sist ”föremål” eller ”entitet” i allmänhet. Genus för ”hund” är ”djur” och sedan ”levande organism” och till sist åter ”entitet”. (Mellan ”hund” och ”djur” kan man stoppa in ”däggdjur”, men det är ju inte ett begrepp man bildar innan man har läst lite biologi i plugget.) Genus för ”blå” är ”färg”, och genus för ”färg” är ”attribut” eller ”egenskap”.

Men observera nu en sak: Genus i en definition är alltid, grammatiskt sett, ett substantiv. Species är också ofta ett substantiv, men ofta också ett adjektiv (som t.ex. ”blå” och alla andra färger, medan ”färg” är ett substantiv). Inga konstigheter eller problem så långt.

Men hur förhåller det sig med andra ordklasser?

Ta interjektioner – t.ex. ”aj!”, ”usch!”, ”fy!”, ”hurra!”, ”fan också!”, ”i helvete heller!”[1] Vad är genus för dessa ord och uttryck? Det finns ingen interjektion som är abstraktare än andra interjektioner. Och vad betyder de egentligen? ”Aj!” är ett sätt att uttrycka ”det gör ont” eller smärta. ”Usch!” och ”fy” ger uttryck för ogillande och ”hurra!” för gillande. I denna mån har de samma funktion som alla andra begrepp, nämligen att kondensera information. Men någon definition i termer av genus, species och differentia kan man inte ge. (Och vad för mått utelämnas? Graden av smärta och gillande/ogillande bör det väl vara.)

Nu invänder förstås någon att man kan definiera dessa ord som just interjektioner. Men ”interjektion” är inte en interjektion, det är ett substantiv! Så den ”definitionen” är ingen definition utan en beskrivning av ordets/begreppets grammatiska funktion.

Jag får väl tröska igenom adverben en gång till. Ett adverb har inte något annat adverb som genus. Ta de där småorden som vi fyller ut språket med, både i tal och skrift – som ”ju”, ”nog”, ”väl”. Vad sjutton?[2] finns det för mer abstrakt adverb som subsumerar eller innefattar dem? Och definierar man dem som just ”adverb”, så är det ju återigen en blott och bart grammatisk definition; man definierar strängt taget inte, utan beskriver ordets/begreppet grammatiska funktion.

Det finns två sorters konjunktioner (eller ”species”, om man vill stila med sina latinkunskaper): samordnande och underordnande[3]. De vanligaste samordnande konjunktionerna är ”och”, ”eller” och ”men”. Men det finns ingen mer abstrakt konjunktion som subsumerar eller innefattar de orden. (Men de fyller samma funktion som begrepp i allmänhet: att kondensera en stor mängd information.) – Samma med den underordnande konjunktionerna – ”att”, ”om”, m.fl.

När det gäller verb, kan ju faktiskt genus för ett verb vara ett annat verb. Genus för ”gå”, ”springa”, ”hoppa”, ”promenera”, ”trava”, ”galoppera”, m.fl. är rimligen ”röra sig”; Genus för ”stå”, ”sitta”, ”ligga”, m.fl. skulle kunna vara ”befinna sig” (i ett visst läge).

Men hur är det med hjälpverb? T.ex. ”Detta har hänt”, ”detta kommer att hända”, ”det ska vara si-eller så”, ”måtte det-eller-det hända[4]” Återigen ”definieras” dessa ord/begrepp endast med en beskrivning av deras grammatiska funktion.

Och detsamma gäller infinitivmärket ”att”. Det betyder inget i sig självt, utan signalerar bara att efterföljande verb står i infinitivform.[5] Likadant, förresten, med bestämda och obestämda artiklar.

Men grubbla nu för all del inte ihjäl er över dessa saker! Det räcker så gott att jag grubblat mig halvt fördärvad över dem.

$ $ $

PS 3 november: Huvudpoängen här är att det är skillnad mellan definitioner och beskrivningar av ords/begrepps grammatiska funktion. (I avsnittet om adverb ovan kallade jag dem ”blott och bart grammatiska definitioner”, vilket möjligen kan ge upphov till missförstånd.) Så för att göra detta fullständigt klart:

Om vi definierar ”bord”, ”hund”, ”godhet”, ”skönhet”, ”medarbetarskap”, etc., etc. som substantiv – ja, då har vi gett en ”blott och bart grammatisk definition”. Endast läroböcker i grammatik skulle ge en sådan definition. Likaså när det gäller adjektiv, som ”god”, ”skön”, ”gul”, ”blå”, ”dräglig”, ”odräglig”, m.fl., m.fl.: att kalla de adjektiv anger bara deras grammatiska funktion. Likaså verb, som ”springa”, ”hoppa”, ”skutta” eller ”stå”, ”ligga”, ”sitta”: deras grammatiska funktion är att vara predikat i en sats eller uttrycka en uppmaning (om de står i imperativ). Utanför grammatiken definierar vi bord i termer av föremål eller entiteter, adjektiv i termer av attribut eller egenskaper, verb i termer av rörelser/handlingar eller tillstånd.

Men så är det inte med de övriga ordklasser jag tog upp. Det finns inget adverb som subsumerar eller innefattar andra adverb, ingen konjunktion som innefattar andra konjunktioner, ingen interjektion som innefattar andra interjektioner. Allt vi kan ge är ”blott och bart grammatiska definitioner”, d.v.s. beskrivningar av deras grammatiska funktion.

Om inte detta var klart från början, bör det vara klart nu.

$ $ $

En sak jag ställer mig tvekande till är att ord som ”ja” och ”nej” (och varianter som ”jo”, ”tja”, ”mja”, ”nja”, ”nähä”, o.s.v.) klassificeras som adverb – även om de gör det i alla ordböcker jag konsulterat.[5]

Min bästa definition på ”adverb” är att de modifierar eller kvalificerar andra ord, satser eller meningar. (Ibland kallas de ”bestämningar”, men det är ju samma sak.)

Men ”ja” och ”nej” modifierar eller kvalificerar ingenting. De bekräftar eller förnekar något som någon annan sagt eller skrivit. ”Mja” och ”tja” bekräftar med viss reservation eller tvekan. De är bekräftelse- eller förnekelseord. Det kanske borde inrättas en särskild ordklass för dessa ord.

$ $ $

PS 4 november: Efter det att jag skrivit detta kollade jag några ordböcker på olika språk, och somliga klassificerar dessa ord som adverb, andra som interjektioner och andra åter som vilketdera, beroende på sammanhanget.

Och idag bläddrade jag igenom Ebba Lindbergs Beskrivande svensk grammatik (en bok som ingick i en kurs i ”blocksvenska” som jag tog runt 1980 vid Mälardalens högskola), och hon betraktar dem som en underavdelning under interjektioner och kallar den ”svarsord”, och det är förstås den enklaste och bästa benämningen.

$ $ $

PS 14 november: Jag kom på att det finns ett mycket enklare sätt att förklara det här:

Det är skillnad på att definiera saken och att definiera ordet. Når vi definierar de saker som sammanfattas under begreppet ”bord”, tar vi fasta på de gemensamma, väsentliga kännetecknen: platt yta, ett eller flera stöd, funktionen att bära upp andra, mindre föremål; och vi bortser från sådan som är oväsentligt eller inte nödvändigtvis gäller om alla bord (som t.ex. om det är gjort av trä eller något annat material). Och vi har inga problem att sortera in det under ett genus, ”möbel”. Men ordet ”bord” definierar vi som ett substantiv (som vi sedan sorterar in under det vidare grammatiska begreppet ”ordklass”). Sedan kan vi precisera och säga att det är ett konkret substantiv till skillnad från ett abstrakt, att det är ett styckeord till skillnad från ett massord (eller att det är räknebart till skillnad från oräknebart), m.m. Vi kan diskutera vilka satsdelar det kan utgöra i meningar (huvudsakligen subjekt och objekt). Och vi kan konstatera att det inte är ett egennamn utan ett art- eller kategorinamn. – I stort sett detsamma gäller adjektiv och pronomen.

Men när det gäller adverb, konjunktioner (bindeord och fogeord) och interjektioner kan vi inte definiera dem och ange genus och differentia – för det finns ingen sak eller egenskap att definiera. Men orden kan vi alltid definiera – genom att ange just vilken ordklass de tillhör.

Och hur är det med prepositioner? De enklaste prepositionerna (som ”i”, ”på” ”över”, ”under”, ”före”. ”efter”, m.fl.) kan vi ju definiera ostensivt, genom att peka på de relationer de står för. Men det går inte att hitta ett genus i form av en annan, mer övergripande preposition. (Och väldigt många prepositioner anger andra relationer än just rums- och tidsrelationer, och även prepositioner som gör det används ofta i överförd bemärkelse.) Men att definiera själva orden och kalla dem just prepositioner är den enklaste sak i världen.[6]

Räkneord har jag inte tagit upp förut. Men här gäller ju att när vi väl lärt oss de första räkneorden och förstår principen för hur de bildas (som t.ex. att ”tjugoett” står för ”20+1”, etc.). så förstås vi alla räkneord. Vet vi att ”hundra” står för grupper av 100 föremål eller företeelser, och att ”tusen” står för tio gånger så många föremål eller företeelser, har vi inga problem med att fatta vad som menas med t.ex. ”etthundratjugo miljoner femhundra tusen tvåhundra tjugotre”. Så referenter i verkligheten att definiera saknas inte. Men i grammatiken definieras de som just ”räkneord”.

Vad jag kan tillägga är att det bara är de allra första räkneorden som kan definieras ostensivt. Vi kan se, utan att behöva räkna, att vi har just fem fingrar på vardera handen. Men hade vi i stället tio fingrar på vardera handen, skulle det bli svårt utan att räkna. Och håller vi uppe båda händerna, ser vi strängt inte att de är tio; vad vi ser är att de är två gånger fem. (Hur många man kan se utan att räkna varierar förmodligen från person till person, men många fler än just fem tror jag inte det kan vara.)[7] – Ayn Rand exemplifierar detta i sin Inledning till objektivismens kunskapsteori:

… föreställ ditt medvetandetillstånd, om jag skulle ge dig [en] summa medelst varseblivningsmässiga enheter, så här ||||||||| … etc.


[1] De båda sista exemplen är exempel på att ord ibland kan byta ordklass. ”Fan” är ett substantiv (ett egennamn som betecknar en viss potentat), och ”helvete” är också ett substantiv som betecknar den plats där sagde potentat regerar.

[2] Åter ett exempel på hur ett ord kan byta ordklass – i det här fallet ett räkneord som används som adverb.

[3] Vissa grammatikor använder termerna ”bindeord” och ”fogeord”.

[4] T.ex. att vi vinner stora miljonen på trisslotten.

[5] Jag vet inte varför vi har infinitivmärke – men de allra flesta moderna språk, i varje fall de germanska och romanska – har det. I latinet och forngrekiskan finns det inte; det syns ändå på verbformen. − Latinet har inga bestämda eller obestämda artiklar, men forngrekiskan har det.

[6] Möjligen skulle man kunna säga att prepositionsuttryck som ”i förhållande till” eller ”i relation till” skulle kunna utgöra genus för andra prepositioner.

[7] Det var förmodligen därför som Gud (eller var det evolutionen?) skapades oss med fem fingrar per hand och fem tår per fot. Han (eller den) förstod hur besvärligt det skulle bli för oss att lära oss enkel aritmetik, om vi i stället hade 25 fingrar och 25 tår. (Ta nu inte denna fotnot alltför allvarligt.)

Annonser

One Response to Två observationer om definitioner

  1. Pingback: Two Observations on Definitions | The House at POS Corner