All vår början bliver svår

Alla ni som läser detta minns säkert hur ni en gång lärde er läsa och skriva. Det var besvärligt i början, men snart blev det lätt, och idag fordras inte den ringaste ansträngning för att läsa den här texten eller skriva en egen. Att läsa och skriva har blivit automatiserat.

Samma med många andra verksamheter. De som lärt sig spela ett instrument har gått igenom detsamma: svårt i allra första början, sedan allt lättare och lättare, och när man blivit konsertpianist är det automatiserat; man behöver inte tänka särskilt på tekniken. Samma med att lära sig simma, åka skidor eller skridskor, etc.

Allt det här minns vi. Men hur är det med att lära sig gå? Få, om ens någon, minns så långt tillbaka i tiden. Men vi har ju observerat hur andra barn lärt sig att först krypa, sedan stå lullull, ta några stapplande steg och sedan ramla omkull, för att så småningom – och ganska snart – kunna både gå och springa.

Och hur är det med att lära sig tala? Återigen minns få, om ens någon, hur detta gick till. Minns någon vilket som var det allra första ord han eller hon yttrade? Och återigen är vi alltså hänvisade till att observera hur våra småsyskonen eller våra egna barn lärde sig tala.

Men saken är ju densamma: Det var jobbigt i början; det blev allt lättare och lättare; och idag är talet helt automatiserat; vi har inga som helst besvär med att tala – utom då i situationer som ger oss tunghäfta och/eller vi är alldeles svarslösa.

Att lära sig ett främmande språk är lätt för somliga och svårt för andra[1]; men de flesta av oss som läser detta har någon gång lärt sig engelska, och i bästa fall har också det engelska språket blivit automatiserat.

Men visst tog det betydligt längre tid att lära sig engelska än att lära sig svenska (ifall du är svenskfödd)? Och det är faktiskt häpnadsväckande hur snabbt ett litet barn tillägnar sig sitt eget modersmål.

Och barn som växer upp i en tvåspråkig eller trespråkig miljö har inga svårigheter att läsa sig båda eller alla tre språken och att skilja dem åt. Ännu mer häpnadsväckande. (En gång i tiden bodde jag i ett kollektiv, där barnen växlade obehindrat mellan engelska och danska, och de som hade tyska eller franska föräldrar växlade obehindrat mellan alla tre språken.)

Så varför tar jag upp det här? Jo, det finns ju faktiskt en bok som handlar väldigt mycket om språktillägnelse, nämligen Introduction to Objectivist Epistemology. Det kallas ”begreppsbildning”, men att tillägna sig ett språk betyder ju inget annat än att tillägna sig de begrepp som orden i språket står för.

Men hur kom Ayn Rand underfund med hur barn tillägnat sig sitt språk? Visserligen hade hon ett omvittnat gott minne – men själv sade hon att hon mindes tillbaka till 2½ års ålder, och vid den åldern är begreppsbildningen och språktillägnelsen redan i full gång

I och för sig hade hon två yngre systrar vilkas språkutveckling hon kunde iaktta. Men kunde hon verkligen observera att de bildade sina begrepp på det sätt hon beskriver – d.v.s. utelämna de specifika måtten enligt regeln att dessa mått måste finnas i någon grad, men kan existera i vilken som helst grad?

Den saken har jag funderat rätt mycket på. Själv har jag förstås inget minne av att ha utelämnat mått när jag lärde mig prata. Det mesta jag vet om språktillägnelse kommer från den period då min 13 år yngre syster lärde sig tala. Men om hon utelämnade mått har jag faktiskt inte den blekaste aning om.

Min första tanke (formulerad för någon evighet sedan) var att Ayn Rand presenterar begreppsbildningen i ”slow motion” – d.v.s. att barnet faktiskt bildar begrepp genom att utesluta de specifika måtten; det är bara det att det sker så snabbt att ingen, inte ens barnet självt, hinner lägga märke till det. Men det är ju i så fall en ad hoc-hypotes; jag utgår helt enkelt från att hennes teori är riktig och formulerar sedan en hypotes som bekräftar den slutsatsen.

Men låt mig ta en titt på de här utelämnade måtten.

Det är ju inget nytt att abstraktion (och begreppsbildningen är den mest grundläggande formen av abstraktion) består i att ta fasta på det väsentliga och utelämna det oväsentliga. När man t.ex. bildar begreppet ”tallrik”, fokuserar man på tallrikens funktion (att servera mat på) och bortser från storlek, form, färg, material och allt annat som kan skilja sig från den ena tallriken till den andra utan att påverka funktionen att servera mat på. När vi bildar begreppet ”kapitalist”, fokuserar vi på kapitalistens förmögenhet och – framför allt – på hur han skaffat sig den (genom kloka investeringar och/eller framgångsrikt risktagande); vi bortser fullständigt från hur tjock hans mage är (somliga kapitalister har inte alls tjocka magar) eller hur mycket lyx han vältrar sig i – korrupta politiker och diktatorer kan också vältra sig i lyx). Och fler exempel får ni hitta på själva.

Ayn Rands bidrag är idén att det som utelämnas när man bildar ett begrepp är just mått. Låt oss se hur hon validerar denna idé. Så här skriver hon:

Om ett barn betraktar en tändsticka, en penna och en pinne, iakttar det att längd är det attribut de har gemensamt, men att de specifika längderna skiljer sig åt. Skillnaden är en skillnad i mått. För att bilda begreppet ”längd” bevarar barnet attributet och utelämnar dess specifika mått. Eller, exaktare uttryckt, om processen identifierades i ord, skulle den bestå av följande: ”Längd måste existera i någon kvantitet, men kan existera i vilken som helst kvantitet. Jag ska som ’längd’ identifiera det attribut hos varje existent[2] som besitter det som kvantitativt kan relateras till en längdenhet, utan att specificera kvantiteten.”

Barnet tänker inte i sådana ord (det har ännu ingen kunskap om ord), men detta är naturen av den process som dess medvetande utför utan ord. Och det är denna princip som dess medvetande följer när det, efter att ha fattat begreppet ”längd” genom att iaktta de tre föremålen, det använder det till identifiera attributet längd i ett snöre, ett band, ett bälte, en korridor eller en gata. [S. 11.[3]]

Men begreppet ”längd” är ett måttbegrepp. Så självfallet är det just mått man utelämnar eller bortser från, när man bildar just det begreppet. Hur är det tillämpligt på begrepp som inte redan är måttbegrepp?[4]

Ayn Rand fortsätter:

Samma princip styr processen att bilda entitetsbegrepp – till exempel begreppet ”bord”. Barnets medvetande isolerar två eller flera bord från andra föremål genom att fokusera på deras särskiljande kännetecken: deras form. Det iakttar att deras former varierar men har ett kännetecken gemensamt: en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd. Det bildar begreppet ”bord” genom att bevara detta kännetecken och utelämna alla de särskilda måtten, inte bara formens mått utan alla de andra kännetecknen hos bord (av vilka många det inte är medvetet om vid denna tid). [S. 11f.]

Att man utelämnar storleken på borden eller antalet stöd eller bordsben är förstås måttutelämnande. Men är bordskivans geometriska form verkligen ett mått? Vad skulle måttet i så fall vara? Antalet sidor och hörn? De flesta bord är fyrkantiga; många är runda eller ovala; de kan förstås någon gång vara trekantiga eller femkantiga eller åttkantiga; de kan i och för sig ha hur många kanter som helst, men någon kant måste de i varje fall ha. (Det enda som är uteslutet är ett bord med två kanter; är det runt eller ovalt har det en enda kant, om det nu ska kallas kant.)

Ja, så kan man resonera; men jag tycker det verkar aningen långsökt.

Vidare:

En vuxen definition av ”bord” skulle vara: ”Ett människotillverkat föremål som består av en platt, jämn yta och (ett eller flera) stöd, avsett att bära upp andra, mindre föremål.” Observera vad som specificeras och vad som utelämnas i denna definition: det särskiljande kännetecken som utgörs av formen specificeras och bevaras; formens särskilda geometriska mått (om ytan är fyrkantig, rund, avlång eller trekantig, o.s.v.) utelämnas; storlekens och viktens mått utelämnas; det faktum att det är ett materiellt föremål specificeras, men vilket material det är gjort av utelämnas, vilket innebär att de mått som skiljer ett material från ett annat utelämnas; o.s.v. [S. 12.]

Ja, allt detta är utelämnade mått. Men visst är det något som saknas här, nämligen bordets funktion – att bära upp andra, mindre föremål. Vad för mått kan utelämnas här? Ja, det skulle förstås vara hur många föremål som står på bordet. Men själva funktionen – att man ställer mindre föremål på bordet, och att det är det som bordet är till för – det är ju inget mått. Och ett bords absolut viktigaste egenskap är just detta: att man ska ställa saker på det (inte sitta på det och använda det som stol, ligga på det och använda det som säng, eller ställa sig och dansa på det och göra om det till ett dansgolv. Allt detta kan man göra, om lusten skulle falla på, men det är ju inte det bordet är till för.) – Ja, Ayn Rand nämner funktionen, men säger inget om dess mått. Och hur skulle hon kunna göra det? Det finns ju inget ”mer eller mindre” när det gäller funktionen; antingen används bordet till att ställa mindre föremål på, eller också gör det det inte (och i så fall är det inget bord; även om man skulle kunna klassificera det som ett ”avdukat bord”, men även det implicerar att bordet är till för att dukas på.).[5]

Men alltsomoftast när jag kommer med invändningar mot Ayn Rand finner jag att hon har ett svar som jag också måste ta ställning till. Så tillbaka till de geometriska former som jag menar inte är mått eller en godtycklig utvidgning av innebörden av begreppet ”mått”. Ett par sidor längre fram skriver hon:

Var snäll och lägg märke till att en viss, given form utgör en särskild kategori eller uppsättning av geometriska mått. Form är ett attribut; skillnader i form – det må vara kuber, klot, koner eller vilken sammansatt kombination som helst – är en fråga om skilda mått; varje form kan reduceras till eller uttryckas av en uppsättning siffror i termer av linjära mått. [S. 14.]

Jovisst, det är ju sant. Vi mäter t.ex. en cirkelperiferi med samma måttenheter som vi mäter en rät linje och en cirkelyta med samma måttenheter som en kvadratyta, o.s.v. Inga konstigheter här, annat än att vi måste ha lärt oss en liten smula elementär matematik.

Men frågan är ju om detta är det första ett barn tänker på när det första gången konfronteras med geometriska figurer. Jag tror inte det: jag tror barnet först fokuserar på själva formen: att cirklar och klot är runda, kvadrater, rektanglar och kuber fyrkantiga, trianglar trekantiga, o.s.v. Att de alla kan subsumeras under begreppet ”geometrisk figur” och att de alla kan mätas med samma måttenheter kommer senare.

OK, kanske mina invändningar är petimeteraktiga … Eller också har jag borrat mig för djupt ned i frågan.

(Fler invändningar en annan gång.)

$ $ $

PS 28 oktober: Somliga ord/begrepp gör raka motsatsen till att utelämna måtten; de specificerar måtten. Ta ”meter” eller ”kilo” eller vilken måttenhet som helst. En meter är en meter och ett kilo ett kilo, och kan varken vara mer eller mindre.

Men då måste också sägas att ”meter” och kilo” förutsätter och grundar sig på begreppen ”längd” och ”tyngd” (eller ”vikt”). Dessa begrepp bildas långt innan ett barn vet någonting om de enheter som används för att mäta måtten. (Och att Ayn Rand inte nämner detta beror nog på att det för självklart för att nämnas.)

Men det finns andra exempel som inte rör sig om måttenheter. Ta följande:

”Ingenting, någonting,. allting.” ”Ingenstans, någonstans,. överallt.” (Eller lite ålderdomligare: ”Ingenstädes, någonstädes, allestädes.”) ”Inga, några, alla.” ”Alltid, ofta, sällan, aldrig.”

Mellanorden här utelämnar mått. ”Någonting” säger att det kan vara något ting, men specificerar inte vilket ting. ”Någonstans” måste betyda någon plats, utan att specificera vilken plats av alla platser som finns i universum. Samma med ”några”. ”Ofta” och sällan specificerar inte ”hur ofta” eller ”hur sällan”. Måtten utelämnas, men de betraktas inte som icke-existerande; man bara bortser från dem.

Men ingenting kan vara mer eller mindre än just ingenting. Allting kan inte vara mer eller mindre än just allting. Inget kan hända oftare än allt, eller mera sällan än alltid. O.s.v. Här finns inga mått att utelämna!

Och vad har jag nu åstadkommit med allt detta?.”Inte mycket, bara litet”, som min tantvän brukar säga i tid och otid. Allt jag åstadkommit är att visa att det finns vissa ofullständigheter i Ayn Rands begreppsbildningsteori.

$ $ $

Läs gärna också min gamla uppsats Vad ska vi med begrepp till. Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivismens kunskapsteori. Fotnot 2 i den uppsatsen är en kort inledning till mina – eller min inbyggda djävulsadvokats – invändningar mot sagda kunskapsteori.

Ni kan också läsa min engelska bloggpost What did Ayn Rand know about Adverbs? Här är ett fall där Ayn Rand uppenbart hugger i sten. Hon skriver att adverb handlar om rörelser och deras hastighet. Men om ni bara gör experimentet att stryka under vartenda adverb eller adverbial i en text, finner ni snabbt att bara en ynka majoritet av adverben i språket handlar och hur snabbt eller långsamt något rör sig. Har ni svårigheter med det, har ni förmodligen sovit under grammatiklektionerna i skolan. (I denna mening är ”förmodligen” ett adverb; i meningen innan är ”bara” ett adverb, och i första meningen ”här” och ”uppenbart”. Inget av dessa ord har ett dyft med snabbhet eller långsamhet att göra.)


[1]) Somliga har väldigt lätt att lära sig främmande språk. Ett känt exempel är H.S. Nyberg (professor i semitiska språk i Uppsala och en av de aderton) som behärskade ett 30-tal språk; och det finns andra exempel. Jag förmodar att sådan språkbegåvning måste vara medfödd, eftersom så få besitter den. Jag själv gör det definitivt inte. Att jag behärskar engelska beror på mångårig övning; och att jag rätt obehindrat kan läsa danska och norska beror på att språken är så lika svenskan. Tyska, franska, spanska och latin kan jag inte läsa obehindrat, därför att mitt ordförråd där är alldeles för litet. (Grammatiken är inget problem, för grammatik är jag bra på, men det hjälper ju föga om man inte har ord att stoppa in i meningarna.) Och forngrekiska (som jag läste ett par år i gymnasiet) ska vi bara inte tala om.

[2]) ”Existent” = något som existerar, det må vara ett ting, ett attribut eller en handling. (Ayn Rands egen definition; se ITIO, s. 5.)

[3]) Sidhänvisningar till 2. utökade uppl. från 1990. Översättningarna är mina.

[4]) Parentetiskt: ”Lång” och ”kort” är rimligen ord (och därmed begrepp) som ett barn lär sig före ”längd”. Men det måste substantiveras till ”längd” innan man kan ge sig på någon ”begreppsbildningsexercis” av det här slaget. Möjligen skulle man kunna bilda substantivet ”korthet” i stället för ”längd”, men det tror jag knappast någon gör.

[5]) Möjligen skulle man kunna säga att måtten här är 1 och 0. Antingen är ett föremål ett bord, eller också är det inte det. Det finns många exempel på detta: Antingen har människor vissa oförytterliga rättigheter, eller också inte. Antingen är en geometrisk figur en triangel, eller också något annat. Svaret på en fråga är antingen ja eller nej. Allt detta är tillämpningar av lagen om det uteslutna tredje – ­ ”något tredje gives icke”. Om detta ska betraktas som mått, så faller förstås min invändning. Men ska det det?

Annonser

One Response to All vår början bliver svår

  1. Pingback: What Comes First, the Concept or the Word? | The House at POS Corner