Dansk teolog om hatet mot ”det goda”

Ayn Rand var inte den enda som talade om ”hat mot det goda för att det är det goda”. Det följande är saxat ur en bok av den danske teologen Hans Lassen Martensen (1808–1884), som jag bläddrade lite i på jobbet. (Minns tyvärr inte titeln på boken; flera av hans böcker finns i svensk översättning.) – Martensen är idag mest känd för sin konflikt med Søren Kierkegaard.

Förhärdelsen och den djävulska egoismen. Hat till det goda. Kristushat. Synd mot den Helige Ande.

Förhärdelsen, vilken partiellt redan kan finnas på föregående stadier, är det tillstånd, där mottagligheten för det goda är utsläckt, där man icke ser med ögonen, icke hör med öronen, icke förstår med hjärtat, en fullkomlig känslolöshet, där man är död för varje ädlare sorg, varje bättre rörelse och i denna betydelse har blivit så till sägandes ett moraliskt lik. Detta är dock endast den passiva sidan av förhärdelsen. Den aktiva delen är det egoistiska hävdandet av sig själv, vilket når sin spets där varest mottagligheten för det goda är utsläckt, där egoismen endast vill sig själv, icke för någon fördels skull, utan för sin egen skull, där man endast arbetar på att bringa det onda och det ondas rike till herraväldet, samt på att förstöra det goda och det godas rike. Ehuru egoismen gärna skulle vilja bortresonera det godas makt, så kan den dock icke undvara denna makt som sin motsats, existerar endast genom denna. Den kan icke som det goda vila i sig själv, kan ingenting skapa och dana. Den är en aldrig stillad hunger, vilken söker sin mättnad i att hata och bekämpa det goda, i att fördärva och förstöra det levande (det naturliga goda). Denna högsta gestalt av egoismen är den djävulska. Ty djävulen vill i högmodets lögn göra sig själv till Gud, men kan detta endast genom att i hat rasa mot den sanne Guden, för att förstöra hans rike och regemente.

Det kan nu visserligen frågas, om denna fullkomliga förhärdelse mot det goda, denna djävulska egoism kan finnas hos människor, om vi icke här så att säga hava hänvisat till ett ondskans ideal, varemot verkligheten dock endast ofullkomligt svarar? I en viss betydelse medgiva vi detta. Ty visserligen talar aposteln om den syndens människa, som i de yttersta tiderna skall uppenbaras, och som skall sätta sig i templet och göra sig till Gud. Men så länge vi befinna oss i detta timliga, och motsatsen mellan gott och ont icke kommit till sin fullaste mognad, så länge skall den fullkomliga ondskan av människor endast kunna realiseras sporadiskt och tillnärmelsevis. Principiellt kan den högsta ståndpunkten i det onda redan intagas i den nuvarande världen, i det att människor kunna ställa sig i den djävulska principens tjänst, varför Skriften också talar om människor som äro djävulens barn. Och om än ondskan först då kan komma till en fullständig utveckling, när sådana människor från denna sinnevärld inträtt i den rena andevärlden, visar oss dock erfarenheten på många sätt den djävulska principens närvaro ibland oss, visar oss fenomen av ondska i vilka det finnes en demonisk energi vilken vittnar om sammanhanget med det demoniska riket. Att det i människovärlden gives ett hat till det goda, både till det moraliskt goda och till det naturligt goda, det levande, det visar sig i den glädje över orättfärdighet som icke är sällsynt, det visar sig i den ofta förekommande avunden, skadeglädjen, grymheten, som finner en lust i att pina andra med de utsöktaste kval, vare sig lekamliga eller andliga, visar sig i en lust att förstöra och förgöra, vilken kan framträda som ett vanvettigt raseri, såsom hos de romerska kejsarna, en Nero eller Caligula, vilken önskade att det romerska folkets huvuden sutte på en enda hals, så att han på en gång kunde avhugga dem.

Men hat till det goda är i sin djupaste grund hat till den gode. Ty som kärleken, så vänder sig också hatet alltid mot personer. Och vem kan neka att det finns ett hat till Gud, i vilket människan i raseri vill avskaka de band som binda henne vid Gud, vill lösrycka sig från den avhängighet av Gud hon känner i sitt innersta, än bespottar föreställningen om Gud som en dåraktig inbillning, än i känslan av dess realitet utgjuter sig i hädelser mot honom, vars helighet och allmakt hon icke kan undfly. Det säges i Skriften: Djävlarna tro och bäva. Det finns också människor som tro, nämligen i den betydelsen att de hava en ofrivillig, dem inifrån påtvingad visshet om gudsmedvetandets realitet, men som bäva därvid och söka dämpa denna bävan genom hädelser. I våra dagar höras dessa hädelser ofta vid revolutionära möten och sammankomster och kunna likaledes läsas i skrifter, bestämda att uppröra massan.

Med hat till Gud förenar sig hat till människor, i synnerhet till de människor som tro på Gud och vilja tjäna honom och som hava förklarat otron krig. Särskilt kunna vi erinra om det prästhat, det hat till religionens tjänare, som vid dessa tillfällen giver sig luft. Det är visserligen alldeles överflödigt att anmärka, att man väl bör akta sig för att utan vidare sammanblanda prästhat med hat till religionen. Men å andra sidan är det ingalunda överflödigt att anmärka att prästhatet ganska ofta är helt enkelt en yttring av hatet till religionen. Satser som dessa: att den siste konungen bör hängas i den siste prästens tarmar, vittna om ett hat som är långt mer än hat till människor.

Men framför allt måste vi fästa uppmärksamheten på Kristushatet, på den gestalt av hatet till Gud som vänder sig mot medelpunkten av Guds kärleksuppenbarelse och vilket vi därför kunna kalla det centrala hatet till Gud. Kristus, som kommit till världen med detta vittnesbörd: Den mig ser, han ser Fadern, står som det levande vittnet om Guds helighet och kärlek, om gudsmedvetandet, om syndens och nådens realitet. Kristi uppenbarelse är det stora faktiska beviset på den levande Gudens närvaro bland oss och talar starkare än alla resonemang. Vill man därför skaffa bort Gud, måste man först och främst skaffa bort Kristus. Han är den av vilken det världsliga sinnet i synnerhet tager förargelse. Och likaledes måste man bortskaffa ur världen de människor som tro på Kristus och bekänna honom, emedan dessa äro levande personliga vittnen om gemenskapen med Gud. Kristushatet är oskiljaktigt från de kristnas förföljelse, vare sig att denna fullbordas genom eld och svärd eller genom ordet, genom hånets och bespottelsens pilar.

Det finns mycket man skulle kunna säga om detta, men det får anstå till en annan gång. Men med den synen på egoismen är det inte så konstigt att det är svårt att nå fram med en syn på egoismen som rationell och i grunden välvillig även mot andra.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.