Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Advertisements

One Response to Nettokonsumtionsteorin

  1. Gustav Ros says:

    Jag antar att artificiellt billiga krediter gör att vinsterna hålls nere trots att kapitalisterna konsumerar en större andel, vilket med andra ord innebär att de konsumerar kapital. Konsekvensen är en högre skuldsättningsgrad och en fragilare ekonomi.