Åter en okristlig betraktelse

Repris från 1994.

Alltemellanåt lämnar SvD:s Brännpunktssida utrymme åt någon kristlig betraktelse över moral och etik, nu senast av kontraktsprosten Sten Philipson (4.12.1994). Det är möjligt att Philipson kommer att bemötas på någon oväsentlig detalj i sitt resonemang, men det är absolut bergsäkert att ingen kommer att bemöta hans inlägg i princip eller på dess grundpremisser. Anledningen är att Svenska Dagbladet befinner sig i en religiöst konservativ tradition och aldrig skulle tillåta att kristendomens fundament ifrågasätts i dess spalter.

Att lämna Philipson oemotsagd skulle emellertid vara en underlåtenhetssynd. Alltså till verket.

  1. Philipson hävdar på fullt allvar att …

… tron på människovärdet förutsätter logiskt (inte psykologiskt) gudstron.

Av någon som hävdar något sådant kan man fordra ett logiskt hållbart bevis på sambandet mellan gudstro och människovärde. Men något sådant bevis presterar inte Philipson. Och han kommer aldrig någonsin heller att kunna prestera det – av det enkla skälet att något sådant bevis inte finns. I själva verket utesluter gudstro och människovärde varandra. Idén att de båda skulle ha ett logiskt samband hänger på en skör tråd: premissen att människan som sådan inte har något värde, och måste förlänas ett sådant värde av en utomjordisk auktoritet – vilket betyder att människan som sådan är värdelös, och människovärdet en chimär som endast låter sig försvaras med sofismer. (För ytterligare information i detta ämne hänvisar jag till min essä En julbetraktelse, vilken erbjudits SvD för publikation men avvisats.)

Prosten Philipson drar emellertid en slutsats av sitt resonemang:

Humanismen, även den mest ateistiska, har kristna förtecken.

Detta är ett makalöst resonemang, som innebär att det inte finns någon undflykt ur kristendomens käftar: att det inte hjälper att vara ateist, för så fort man drar en lans för mänsklig anständighet (humanism), blir man automatiskt kristen och underkastad gudstrons herravälde.

För att belysa var kristendomen faktiskt står måste jag påminna prosten Philipson om den ramsa han rabblar med sin församling varje söndag: ”Jag fattig syndig människa som, i synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt syndat” etc. Detta är vad kristendomen begär av människan: total självförnedring. (Och den som tvivlar på att syndabekännelsen faktiskt uttrycker kristendomens själ kan läsa Augustinus, Luther och många andra teologer som ger den teoretiska förklaringen till denna människosyn.) Av denna människosyn väntar man sig sedan att människokärlek ska kunna uppstå. Hur? Den som tar syndabekännelsen på allvar kan knappast därefter hysa någon större kärlek till sig själv – och eftersom denna bekännelse antas vara giltig för varje människa, kan den som tar den på allvar inte känna annat än förakt eller hat mot sina medmänniskor.

En ”humanism” som inte skuddat av sig detta kristna arv är inte värd namnet.

Prosten Philipson anser emellertid att hans egen logiska krumbukt också återspeglar ett ”historiskt faktum”. Men jag tror att om han studerade historien opartiskt, skulle han finna något annat: en kamp (förvisso med många återfall och många stickspår) för att befria människan från det religiösa oket, ställa henne på hennes egna ben och få henne att sträcka på axlarna och stå med högburet huvud. Renässansen, upplysningen och kapitalismens genombrott har varit led i denna långa kamp.

Men de kristna vill inte att medeltiden ska ta slut, och de vill inte låta oss stå med högburet huvud. Ständigt står de beredda att klappa oss i skallen med sin gudstro och försäkra oss att det bästa inom oss kommer från Gud, inte från oss själva. Man skulle kunna häpna över deras uppfinningsrikedom härvidlag, om den inte begränsades till samma eländiga sofism, upprepad om och om igen.

  1. Liksom i alla betraktelser av detta slag är ett huvudtema hos Philipson hur kyrkan ska ställa sig till de s.k. ”marknadskrafterna”. Och eftersom han inte kan förneka sagda krafters materiella välsignelser, måste han pröva en annan angreppsmetod (en tämligen sliten angreppsmetod vid det här laget, vore det bara inte för att ingen anlagt effektiv spärreld mot den). Han pratar om ett ”rättviseproblem” som marknaden inte ensam förmår bemästra utan behöver ”etisk och moralisk vägledning” från de kristna människofienderna för att klara av:

Kristen etik har inget att säga om hur stor del av vår BNP som bör gå till det allmänna. Däremot är rättvisa ett centralt kristet värde och har så alltid varit.

Och:

Marknadskrafternas fria spel utgör ingen lösning på rättvise- och fördelningsproblemen (eller miljöfrågorna).

Philipson stöder sig här på ett rättvisegrepp vars enda kriterium är att ingen får ha det bättre eller sämre än någon annan – skulle någon få det bättre, har han ingen annan moralisk plikt än att ge bort sitt överflöd till dem som har det sämre.

Men detta är raka motsatsen till verklig rättvisa. Rättvisa består i att behandla människor efter förtjänst. Och i ekonomiskt avseende är just ”marknadskrafternas fria spel” det enda som kan garantera ekonomisk rättvisa. Om marknadskrafterna verkligen vore fria (vilket de idag inte är), skulle varje människa tjäna exakt vad hon gör sig förtjänt av, och det skulle inte finnas något ”rättvise- och fördelningsproblem” för kristna moralteoretiker att hugga in på. Inte heller skulle det finnas någon fattigdom för dem att ”solidarisera sig” med, eftersom även de sämst ställda bara skulle få det bättre och bättre.

Det finns dock en pervers logik i kristendomens strävan efter jämlik fattigdom som förtjänar att påpekas. Om kristendomens människosyn (att varje människa är född i synd och oundvikligen underkastad syndens herravälde) vore sann, då finns det absolut ingenting som kan rättfärdiga att somliga av oss är rika, eller rikare än andra, eller ens mindre fattiga än andra. Allt vi allesammans förtjänar är då den yttersta fattigdom. Att somliga av oss faktiskt förtjänar vårt levebröd på hederligt arbete är för detta synsätt fullkomligt ovidkommande – eftersom alla de dygder som möjliggör välmåga eller rikedom (eller ens materiell överlevnad) enligt detta synsätt är illusoriska och i bästa fall kommer från Gud, inte från människan själv.

  1. Philipson gör också ett inlägg i debatten om kollektivism kontra individualism (”organisk” kontra ”atomistisk” samhällsuppfattning), och han kommer med vad han kallar ett alternativ:

… att uppfatta relationer som det primära. Relationer är då den grundläggande storheten, inte kollektivet eller individen. För ingen av oss existerar som individer i isolering (lika lite som vi kan reduceras till en beståndsdel i en stor samhällsbyggnad).

Det är ett filosofiskt (djupast sett metafysiskt) misstag att tro att relationer kan vara primära i förhållande till individen. Alla relationer är relationer mellan entiteter (ting), och det är entiteterna som är primära, för funnes inte de, skulle de inte heller kunna stå i något slags relation till varandra. Detta är också sant om de entiteter som kallas människor.

Att påstå att relationer är primära i förhållande till de individer som står i relation till varandra är i själva verket fullkomligt löjeväckande. Ta t.ex. en så vanligt förekommande relation som ”äktenskap”. En sådan relation förutsätter uppenbarligen två individer som kan ingå äktenskap med varandra, som måste ha existerat var för sig redan innan äktenskapet ingicks, och som kommer att fortsätta att existera var för sig, även om äktenskapet skulle upplösas. Att påstå att relationen ”äktenskap” är primär i förhållande till dem som ingår äktenskapet skulle bokstavligen betyda att ”äktenskapet” existerar fritt svävande för sig själv, och att de individer som ingår äktenskapet kommer till först i och med äktenskapets ingående. Exemplen kan mångfaldigas: saken är densamma med alla sociala relationer.

(Prosten Philipson hävdar på fullt allvar att ”det är bara i mycket abstrakt mening som man kan beskriva människan vid sidan av hennes relationer”. Men varje människa är i stånd att ingå i en mängd olika relationer: hon kan gifta sig, hon kan ta anställning, hon kan skilja sig eller säga upp sig, hon kan starta eget, hon kan dra sig undan i ensamhet och bli eremit, etc., etc. Vilket hon än gör, och vilken av flera alternativa relationer hon än väljer att förverkliga, förblir hon sig själv, i fullständigt konkret bemärkelse. Det är i själva verket endast i mycket abstrakt mening som man kan beskriva relationer vid sidan av de människor som ingår i dessa relationer, som t.ex. att tala om ”äktenskapet” eller ”yrkesrollen” i abstrakt bemärkelse.)

Philipsons nya, ”alternativa” synsätt är i själva verket inte något tredje alternativ till kollektivismen och individualismen: det är blott och bart en ny variant av det kollektivistiska alternativet. Det är ett fräckt försök att smyga in kollektivismen bakvägen genom att kalla den något annat. För notera: vilken variant av kollektivismen man än ansluter sig till, kvarstår grundidén: att individen ska underordna sig och underkasta sig. Den ”gamla” kollektivismen fordrade att vi ska underkasta oss någon påstådd organisk ”helhet”; Philipsons nymodighet fordrar att vi ska underordna oss våra ”relationer” med varandra.

  1. Philipson säger inte öppet att vad han förespråkar är slaveri; han är noga med att nämna att frihet (och marknadsekonomi) ”nog har sina fördelar”. Men betrakta ett ögonblick vad han faktiskt säger:

Men friheten har en baksida. Individen förväntas klara sig på egen hand. Hur vi i framtiden ska klara vår hälsa och ekonomi kommer i hög grad att bli en privatsak… [Detta] skapar stor vilsenhet. [Varefter följer det vanliga tjafset om att marknadsekonomin är ”alltför rationell” och åsidosätter ”solidariteten” med de ”utsatta”.]

Men detta är fantastiskt. Att individen måste klara sig på egen hand är inte någon ”baksida” av friheten: att vara fri betyder att klara sig på egen hand. Om detta är en ”baksida”, då är friheten som sådan en ”baksida” – och det vore bättre för en människa att tillbringa sitt liv i en fängelsecell, där det är mycket lite hon behöver (eller kan) ordna på egen hand.

Vad de flesta inte förstår (och vad Philipson räknar med att vi inte ska förstå) är att frågan ”frihet eller slaveri” (eller den nära sammanhängande frågan ”individualism eller kollektivism”) inte är en fråga där man kan vara ljum, inta en medlande hållning, väga för- och nackdelar, etc. Är man för frihet, är man för – helt och hållet. Är man mot, är man mot – och motståndarna borde ha anständigheten att definiera sig själva som tyranner, eller tyranners tillskyndare, och inte låtsas som om de bara ville oss så väl, så väl.

  1. Efter denna uppgörelse vore det kanske på sin plats att presentera ett rationellt etiskt alternativ. Men SvD kommer ändå aldrig att publicera detta inlägg (av skäl som ovan berörts), så det vore bortkastad tid. De som ändå kommer att läsa detta inlägg vet i alla fall vilket alternativ jag har i åtanke.
Annonser

Kommentarer inaktiverade.