Det var värre förr …

… innan vi ”drabbades” av kapitalismen.

Det här skrev jag 2001, men det har ju inte blivit mindre aktuellt sedan dess.

Säkert har ni hört att kapitalism innebär utplundring och leder till krig – som om människor före den industriella revolutionen levde i välmåga och fred med varandra. Säkert vet ni också att sanningen är den rakt motsatta: att kapitalismen lyft mänskligheten (eller i varje fall den del av mänskligheten som ”drabbats” av den) ur fattigdomen och ersatt plundring och svält och ständiga, blodiga krig med fritt, fredligt handelsutbyte till ömsesidigt gagn. Men en sådan formulering är abstrakt och kan därför vara svår att ta till sig (eller kan avfärdas som tomt ”pep-talk”). Och många människor är så historielösa att de inte vet något om de förhållanden kapitalismen lyft oss ur. Särskilt kapitalismens motståndare uttalar ständigt sitt förakt mot den lyx vi lever i – vår ”materialism” eller ”fixering vid prylar” – och glömmer eller förtiger att denna lyx inbegriper tryckpressar, radio, TV och datorer med internetuppkoppling – alla dessa ”lyxartiklar” utan vilka de själva aldrig skulle kunna nå ut med sitt ondskefulla budskap. Konkretisering kan vara på sin plats! Här är något jag läste i förra veckan:

Snart greps hela sydvästra Polen av en namnlös fasa. Överallt spred sig ryktet om att zaporogerna [kosackerna] satt sig i rörelse. Envar som hade någon möjlighet till det sökte räddning genom att bryta upp och fly för alla himmelens vindar, såsom brukligt var under detta oregerliga, sorglösa [sic] århundrade, då man varken byggde fästningar eller borgar, utan människan blott förde en flyktig tillvaro i kojor av halm. Man tänkte: ”Varför offra arbete och pengar på en stuga, när den ändå kommer att sopas bort genom tatarernas härjningståg!” Alla fylldes av oro, både de som bytte ut oxarna och plogen mot häst och gevär och de som drev bort sin boskap och tog med sig allt de på något vis kunde forsla undan för att hitta ett gömställe. Här och var på vägen inträffade det väl, att gästerna möttes med vapen i hand; men i allmänhet hade man redan tagit till harvärjan. Alla visste, hur svårt det var att ha något att göra med dessa krigiska och vildsinta horder, som blivit så ryktbara under benämningen zaporoghären, som under ytan av vild tygellöshet dolde en särskilt för krigstider avsedd disciplin… Ofta dök de upp just på platser, där man minst av allt kunnat vänta sig dem – och då fick allt ta farväl av livet: den röde hanen bredde ut sina vingar över byarna; hästar och boskap, som inte drivits undan för hären, nerslaktades på stället. Detta tycktes snarare likna en oavbruten orgie än ett fälttåg. Idag skulle håret resa sig på folks huvud, om man finge se de fasansfulla spåren efter den rasande framfarten under detta halvvilda sekel, då zaporogerna ständigt höll sin berömmelse vid liv. Lemlästade dibarn, bortslitna kvinnobröst, ända upp till knät flådda ben på dem som fick löpa sin kos – det var med ett ord stor vedergällning kosackerna utkrävde för den oguldna skulden. (Nikolaj Gogol, Taras Bulba.)

Detta var de villkor under vilka mänskligheten levde i förkapitalistisk tid!

Gogol beskriver visserligen här ett specifikt härjningståg som ägde rum under 1500-talet, och det är kosackernas härjningar han beskriver. Men det finns ingen anledning tro att deras motståndare (tatarer eller turkar eller polacker) betedde sig annorlunda. Och att det var likadant på andra håll i världen under andra århundraden är ställt utom tvivel. Läs t.ex. Vilhelm Mobergs Förrädarland! Eller gå på bio och se De sju samurajerna! Eller bläddra lite i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien! Överallt kommer ni att möta variationer av ett och detsamma: den här sortens utplundring var ordningen för dagen. Fredsperioder var undantag.

Och vilka var offren? I huvudsak de människor som brukade jorden – m.a.o. de som producerade de livsförnödenheter utan vilka krigarna själva skulle svultit. (Kosackerna i Gogols berättelse producerade sannerligen inget annat än död och förödelse; när de inte var ute på härjning ägnade de sig huvudsakligen åt att dricka brännvin. Brände de brännvinet själva, från säd de själva odlat? Säkert inte.)

Och hur var det för dem som i stället för att bruka jorden försökte livnära sig på handel och kommers? De som praktiserade vad som idag brukar fördömas som ”nyliberal krämarmentalitet”? Gogol igen:

Visserligen fanns det i förstaden [till zaporogernas högkvarter] judar, armenier och tatarer, vilka, drivna av en omåttlig vinningslystnad, djärvts sätta upp sina butiker där, eftersom kosackerna inte älskade att köpslå och betalade, vad handen händelsevis råkade få upp ur fickan. Men dessa snikna krämare hade ingen avundsvärd ställning: de påminde om dem som bosatt sig vid Vesuvius’ fot, ty var kosacken utan pengar, så rev han utan omsvep ned deras bodar och tog gratis, vad han behövde.

Det är förhållanden som dessa som kapitalism och liberalism och upplysning åtminstone till en del har befriat oss från. Förkapitalistiska reminiscenser har vi ändå gott om – krigshärdar som Rwanda eller ex-Jugoslavien påminner oss dagligen om det (områden som förstås i mycket liten utsträckning ”drabbats” av kapitalismen). Och allt våld är ju definitivt inte utrotat ens i våra relativt civiliserade blandekonomier. Marschen mot paradiset på jorden är långt ifrån avslutad.

Men det skadar verkligen inte – allra minst i dessa tider, då de skenheliga talar om ”hotande hyperkapitalism” och liknande saker – att vi påminner oss det helvete vi undsluppit.

$ $ $

(Nyskrivet på samma tema. Gästskribent Frank Heller.)

För ett par år sedan bloggade jag under rubriken Var krigen bättre förr?, detta med anledning av Hans-Hermann Hoppes besynnerliga idé att krigen i äldre tider, då det rådde mer eller mindre absolut monarki i världen, var humanitärare och skonsammare mot civilbefolkningen än idag, efter det att demokratin fått sitt genombrott. Ett kort citat ur den förra bloggposten:

Han [Hoppe] menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

Vad Hoppe uppenbarligen missar är att soldaterna utan den monarkiska eran måste livnära sig med något utöver sin magra sold, och att de livnärde sig på att plundra civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, vilket jag exemplifierade med en del citat från Voltaire.

Just nu läser jag (det ingår i ett högläsningsprojekt inom familjen) en av Frank Hellers minst kända romaner, Kriget som aldrig tog slut, vilken tilldrar sig under trettioåriga kriget (och är inspirerad av Grimmelshausens Simplicissimus, som jag tyvärr ännu inte läst). Här läser jag följande:

Som en tjutande hord av avgrundsandar […] överföllo soldaterna byn. De foro ur hus i hus, de sleto upp dörrarna på vid gavel, eller ryckte dem av deras gavlar, de slogo ut fönstren som för att förkunna en evig sommar, de vände upp och ned på bohaget, de tömde visthus och källare, de bröto in i stall och hönshus. Där föll en oxe för deras hugg, där ett får, där en kalv. Djurens dödsskrik blandade sig med människornas, ty om någon tror att de skonade ägarna för boskapens skull, misstar han sig. Efter att ha stuckit hål i varje bolster och dyna för att se om den innehöll dolda skatter, grepo de sig an med att förhöra befolkningen. Förhöret försiggick i stränga former. Här lades en på marken och fick munnen uppspärrad med en trästicka, varpå man hällde gödselvatten i hans mun till dess att han förrådde, var hans pengar voro gömda. Här sattes en annan på en stol och fick eld tänd under sig för att bekänna detsamma. Här hissades en upp i en takbjälke och fick vikter i fötterna, där tvingades en annan att krypa in i sin egen bakugn, varefter vägen ut spärrades med halm och ris som antändes. Från alla håll hördes de jämmerligaste nödrop och böner om förbarmande. Men från ett håll kom det skratt, det ena gällare än det andra, ty där hade man bundit en gammal man vid en stol och gnidit in hans fotsulor med salt. Nu fick hans egen get slicka saltet av hans fötter, och kittlingen var så stark att han under gapskratt fick bekänna vad de andra yppade under jämmer och nödrop, nämligen var han hade sina pengar.

Från höskullar och logar kom de våldtagna kvinnornas och flickornas skrik som en flöjtton i den helvetiska konserten. (S. 40f.)

Ja, nu kan säkert någon invända att det här är fiktion och att Frank Heller överdriver. Men hur mycket tror ni att han överdriver?

PS. Jag lånade hem Grimmelshausens bok på biblioteket och började läsa den; och faktum är att Frank Hellers beskrivning är nästan helt plankad från Grimmelshausen, inklusive gödselvattnet och geten som fick slicka saltet av fötterna. Om Grimmelshausens historia är autentisk vill jag låta vara osagt, men hade i varje fall egen erfarenhet av trettioåriga kriget, vilket är mer än vad man kan säga om Hans-Hermann Hoppe.

$ $ $

Uppdatering 6 november: Att varken Frank Heller eller Grimmelshausen spånar eller överdriver bekräftas av vår egen hävdatecknare, Anders Fryxell:

Officerarna borttog alla dyrbarheter eller tvang förmögna personer, hela byar och städer att utbetala stora lösepenningar för frihet från plundring, mord och brand. […] Dessa befälets exempel följdes gärna av soldathopen, som fröjdade sig åt friheten från strängare tukt. Snart började krigarna anse som sin egendom allt, vad landets invånare ägde, och tog oförsynt kläder, föda, penningar. Då slutligen folket antingen icke hade något kvar eller gömde det undan, började soldaterna med pinliga medel framtvinga de dolda förråden. De använde tumskruvar, stack svavel under nagelrötterna och antände det, framtvingade tungan och drog hårstrå därigenom upp och ned, skar remmar ur ryggraden, sågade sönder skenbenen, rev allt köttet under fotsulorna och strödde salt i såren osv.

Ett i hertig Bernhards krigshär uppfunnet och ofta använt plågomedel bestod däri att bakbinda sitt offer, med en kavle spärra upp dess mun och dithälla gödselvatten i den mängd, att magen svällde till onaturlig höjd, varefter soldaterna hoppade upp och ned därpå, tills vattnet på sådant sätt åter utpressades ur munnen. Detta kallades svenska drycken, antingen därför, att den först användes av den i svensk sold stående weimarska hären, eller av hat till svenskarna.

Brott följde brott. Snart var det icke mer av egennytta utan av blott skadeglädje, som soldaterna använde dessa plågomedel och än värre. Lantfolket jagades som vilda djur, med ögon utstuckna, öron och näsor avskurna; människorna bands tillsammans och utställdes till målskjutning; barn kastades handlöst mot murarna, i gatan, stundom i elden. Kroaterna kastade till och med levande människor in i upphettade bakugnar till stekning. Stundom gjorde de alldeles rent hus och nedhögg invånarna av alla åldrar, stånd och kön.

Kvinnorna led dubbel misshandling. Från intagna byar eller städer blev de skocktals drivna till lägren, tvungna att nakna dansa om med soldaterna och sedermera överlämnade åt dessas vilda begär […] Mången ädel kvinna måste för att rädda föräldrar och barn överlämna sig åt de fräcka brottslingarna. Man såg sådana efter långt och fåfängt motstånd i förtvivlan kasta sig i soldaternas armar och därpå vid första tillfälle i döden. (Berättelser ur svenska historien, del 3, s. 5f.[1])

Fler ohyggligheter följer, men citatet bör räcka för att ge en uppfattning.

Och konsekvenserna?

Före krigets utbrott var Tyskland måhända det lyckligaste land i Europa, med blomstrande handel, hantverk och jordbruk. Men kriget förstörde inom kort hela dess välstånd. […] Städerna hade ej en fjärdedel kvar av sin förra befolkning, och de tomma husen nedrevs till bränsle. […] Egendomar såldes till en tjugondedel av förra värdet. Åkrarna stod för det mesta osådda, beväxta med ogräs och träd. Bönderna måste draga plogen själva; hantverkare och konstnärer hade försvunnit; alla skolor var förstörda; de få överlevande prästerna livnärde sig som skomakare, spelmän osv. Osäkerheten var allmän, ty man hade att frukta dels för krigare, dels för rövare, dels för vargar, vilka med erhållen smak på människokött strök mordgiriga kring landet. (S. 8f.)

Och om ni trodde att biologisk krigföring var ett modernt påfund:

Av brist på tjänligt foder dog hästarna hundra-, ja tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Även saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande källa, oaktat dess illa både luktande och smakande vatten. Den blev snart tömd, och då fanns på botten en mängd döda hästar, av de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de därav drickande. Ändamålet vanns, och av dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber i staden, så att dagligen över hundra lik begrovs. (Del 2, s. 319.)

Och alla dessa långa citat bara därför att Hans-Hermann Hoppe påstått att krigen under det monarkiska tidevarvet var jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen!

(Att jag skrev det här på årsdagen av slaget vid Lützen är en ren tillfällighet.)

$ $ $

Uppdatering 18 november: Det här citatet ur Fryxells Berättelser ur svenska historien nänns jag inte undanhålla er:

Att läsa om tappra och lysande krigsbragder är för eftervärlden ett angenämt tidsfördriv, helst om därvid berättelsen undandöljer den orättvisa, varmed krigen ofta företages, det fasansfulla elände, varav de alltid beledsagas. Men för den lidande samtiden kan dessa sidor av saken icke förnekas, icke förtigas. De alstrar därför nästan alltid ett missnöje, ett knot, som med skärande missljud avbryter de högljudda segerropen. (Band 3, s. 288.)

Detta på tal om Karl X Gustaf, som vid sitt trontillträde 1654 hade att välja mellan fred och krig:

För den verksamhet, han såsom konung skulle utveckla, öppnade sig då tvenne olika banor: fredens och krigets.

Fredens: att efter en regering sådan som Kristinas åter införa ordning i statsverket, stadga i förvaltningen, kraft i lagstiftningen, allvar i levnadssättet och välmåga i landet […] Se där den ena banan, den ena kallelsen!

Den andra var krigets: att fullända det åsyftade Östersjöväldet, kanhända sträcka erövringarna ännu längre och förvärva åt sig och åt Sverige nya länder och kronor och en krigsära, som städse skulle bli föremål för eftervärldens undran och skaldens sång.

Valet var fritt. (S. 180f.)

Och resultatet efter sex års oavbrutet krigande:

En blick över det inre tillståndet finner landet utarmat genom krigets tunga gärder och tätt upprepade utskrivningar; lagskipningen förslappad och förvaltningens jämna gång rubbad genom konungens beständiga frånvaro; handeln nästan tillintetgjord genom höjda tullavgifter, genom krigets osäkerhet och bördor […]; ytterligare riksskulden ökad med sex eller sju millioner d .s. m. [daler silvermynt] […] (S. 291.)

Vad detta har att göra med Hans-Hermann Hoppes idé att krigen under det monarkiska tidevarvet skulle varit jämförelsevis skonsamma mot civilbefolkningen lämnar jag åt den bildade allmänheten att räkna ut. (Ja, jag upprepar mig …)


[1]) Redigerad av Axel Strindberg och utgiven i fyra volymer på Gidlunds förlag 1982–83; originalet är i hela 46 volymer (plus tre postuma volymer av Otto Sjögren).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.