Antisemitism eller ”bara” Israelkritik?

Att Aftonbladets kultursida är ondskans hemvist i svensk samhällsdebatt – ja, det är väl allom bekant. På sista tiden har den publicerat ett par synnerligen osmakliga antisemitiska skämtteckningar (har ni Facebook, kan ni se dem här). Med anledning av detta har Svenska kommittén mot antisemitism publicerat en bloggpost, ur vilken jag citerar:

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas och parallellt med en massiv men överlag icke-antisemitisk kritik av Israels politik, upplever Europa en stark antijudisk våg med åtskilliga angrepp på judar, judiska institutioner och en omfattande spridning av fördomar och hat på sociala medier, även i Sverige. […] Det är utan tvekan så att antisemitism-begreppet ibland används slarvigt eller missbrukas av politiska skäl i debatten om Israel. […] Däremot är det en ogrundad generalisering att antyda eller påstå att alla som kritiserar Israels politik anklagas för antisemitism […] [Man] väljer […] att på nytt ge näring till myten att de som försöker väcka uppmärksamhet kring att judefientlighet är ett allvarligt problem idag bara är ute efter att tysta kritiken mot Israel.

Man skiljer alltså på antisemitism och ”legitim” Israelkritik och beklagar att det sätts antisemitstämpel på all kritik mot Israels politik.

På ett allmänt plan kan påståendena om att kritik mot Israel ”tystas ner” med anklagelser om antisemitism ses som en spegelbild av den propaganda som förekommer i främlingsfientlig eller antimuslimsk argumentation och som gör gällande att man i Sverige ”inte får” diskutera invandringspolitik eller islam och att alla som gör det automatiskt anklagas för rasism och islamofobi. I båda fallen förefaller i själva verket syftet bakom sådana påståenden ofta vara att tvärtom tysta eller avlegitimera debatt om fördomar och hat.

Men går det verkligen att dra en så skarp skiljelinje mellan antisemitism och ”legitim” Israelkritik?

Så gott som all Israelkritik jag sett framföras i svenska media har gått ut på att Israel har ”gått för långt” och att Israel borde visa ”återhållsamhet” och ”förhandlingsvilja” – och inte särskilt mycket, om ens något, om att Hamas gått för långt och borde visa återhållsamhet och förhandlingsvilja. Översatt till icke-eufemistisk svenska: Israel har inte rätt att lyfta så mycket som ett finger för att försvara sig – och det mot terrororganisationer som på sitt program inte bara har staten Israels utplåning utan rentav att hela Mellanöstern ska göra ”judenrein”. (Se både PLO:s stadga från 1968 och Hamas stadga från 1988; liksom också min tidigare bloggpost Vad Hamas vill.[1])

”Israelkritik” som går ut på att Israel ska vika ner sig för sådana organisationer måste väl ändå kallas antisemitisk?

Och jo – jag kan också rikta kritik mot Israels politik.

Från staten Israels grundande 1948 fram till Osloavtalet 1993 var Israel kompromisslöst i sitt försvar. Israel vann krigen: Kriget som arabländerna förde mot den nyblivna staten 1948–1949, Sexdagarskriget 1967, Yom Kippurkriget 1973, Libanonkriget 1982. För att inte tala om fritagningen i Entebbe 1976 och bombningen av en misstänkt irakisk kärnvapenanläggning 1981.

Men så kom då Osloavtalet; och sedan dess har det varit eftergift efter eftergift – varvat då med försvarsåtgärder de gånger det varit absolut nödvändigt.

Utöver att Osloavtalet renderade Yassir Arafat ett delat fredspris (en av många skandaler i fredsprisets historia), påstås den ha inlett en ”fredsprocess” och ha varit första steget mot en ”tvåstatslösning”. Har vi kommit ett enda steg närmare vare sig fred eller tvåstatslösning sedan dess?

”Fred i vår tid!” utropade Neville Chamberlain efter Münchenöverenskommelsen med Hitler år 1938. Den gången tog det inte mer än ett år för världen att inse att det inte var inledningen på någon fredsprocess – det var liksom lite för svårt att missa. Men Osloavtalet, som skulle ge Israel fred med sina grannar, kallas fortfarande för inledningen på en ”fredsprocess”, hur ofta Israel än blivit attackerat sedan dess.

Detta är min Israelkritik. Men om jag skickade detta i form av en debattartikel till någon av våra tidningar, hur stora tror ni chanserna är att få den publicerad? Ja, frågan är retorisk.

$ $ $

Just nu läser jag Henrik Bachners ”Judefrågan”. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige (Stockholm: Atlantis, 2009). Genomgående för den debatten var att den fördes enligt en (med en fin akademisk term) ”antisemitisk diskurs”. Med detta menas att vissa schablonartade uppfattningar om judarna – som t.ex. att de hade ett oproportionerligt stort inflytande inom pressen och inom finansvärlden, och att de i någon mån själva bar skulden till att de blivit så hatade – accepterades och fördes till torgs, inte bara av nazister och uttalade antisemiter, utan också av anti-nazister och av sådana som protesterade mot judeförföljelserna i Nazityskland. Vissa uppfattningar om judar togs helt enkelt för givna, även av dem som annars försvarade judarna. Hela boken är fylld av varierande yttringar av detta. T.o.m. Alf Ahlberg – en av den tidens stridbaraste anti-nazister – föll ibland in i detta schablontänkande.[2] [PS. Enda undantaget tycks vara Herbert Tingsten.]

Är det då inte detsamma vi bevittnar idag? Långt ifrån alla skribenter är ju lika antisemitiska som Aftonbladets kulturredaktion – men de accepterar ändå en ”anti-israelisk diskurs”, där ansvar och skuld schablonmässigt läggs på Israel, och där judeförföljelser och hot om judeutrotning visserligen är att beklaga men ändå någons sorts ”naturlig reaktion” på staten Israels påstådda förbrytelser (varav den grundläggande förbrytelsen måste vara att den överhuvudtaget existerar).

$ $ $

Uppdatering 21 augusti: Angående den växande antisemitismen i allmänhet och på Aftonbladet i synnerhet kan jag rekommendera den här debattartikeln av Aron Flam.

$ $ $

Uppdatering 6 februari 2015: Matti Friedman har skrivit en uppsats som väl belyser den s.k. ”Israelkritikens” antisemitiska rötter (översatt till svenska av Paul Widén). Jag citerar:

Vandalisering av palestinsk egendom har nyhetsvärde. Nynazistiska möten på palestinska universitet eller i palestinska städer har det inte – jag har sett bilder från sådana demonstrationer hemlighållas vid mer än ett tillfälle. Judiskt hat mot araber har nyhetsvärde. Arabiskt hat mot judar har det inte. Vår policy, till exempel, var att inte nämna påståendet i Hamas grundstadgar att judarna var ansvariga för båda världskrigen samt de ryska och franska revolutionerna, trots den uppenbara insikt detta ger i resonemanget som förs av en av de mest inflytelserika aktörerna i konflikten.

100 hus i en bosättning på Västbanken har nyhetsvärde. 100 raketer som smugglas in i Gaza har det inte. Hamas militära uppbyggnad mitt i och under civilbefolkningen i Gaza saknar nyhetsvärde. Men Israels militära åtgärder som svar på detta hot – det har nyhetsvärde, som vi alla såg i somras. Israels ansvar för civila dödsoffer som kom till följd av detta – det har nyhetsvärde. Hamas ansvar för dödsfallen har det inte. Varje reporter i den internationella presskåren i Israel, vare sig han eller hon arbetar för AP, Reuters, CNN, BBC, eller någon annanstans, kommer att känna igen de exempel som jag har citerat här, om vad som har nyhetsvärde och vad som inte har det, som standardförfarande.

Och senare i texten:

I slutet av 1800-talet, till exempel, var det franska samhället splittrat av konflikten mellan kyrkans och arméns gamla Frankrike, och liberalismens och rättsstatsprincipens nya Frankrike. Fransmännen var besatta av frågan om vem som var att betrakta som fransk och vem som inte var det. De plågades av sin militära förnedring under preussarna. Alla dessa känslor vällde fram runt en jude, Alfred Dreyfus, anklagad för att ha förrått Frankrike som spion för Tyskland. Hans anklagare visste att han var oskyldig, men det spelade ingen roll; han var en symbol för allt de ville fördöma.

För att ge ett annat exempel: tyskar på 1920- och 1930-talet var besatta av sin förnedring i det Stora kriget. Detta blev en diskussion om judiska förrädare som hade knivhuggit Tyskland i ryggen. Tyskarna var även besatta av deras ekonomiska bekymmer – detta blev en diskussion om judisk rikedom och judiska bankirer.

Under åren när kommunismen växte sig starkare och under det kalla kriget pratade kommunister som oroade sig över sina ideologiska motståndare om judiska kapitalister och kosmopoliter, eller judiska läkare som smidde ränker mot staten. På precis samma gång i kapitalistiska samhällen som hotades av kommunismen fördömde folk judiska bolsjeviker.

Men läs hela!

(Tipstack till mina FB-kompisar Ted Sjövall och Håkan Karlsson.)


[1]) Liksom också mina tidigare bloggposter Den ryggradslösa svenska pressen och Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna.

[2]) Även den besynnerliga idén att förmå alla judar att utvandra till Madagaskar dryftades på allvar, och inte bara av nazister.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.