Vem är det som har stiftat naturlagarna?

Vad är det för en fråga? undrar ni säkert. Hur kan man ens ställa en sådan fråga? Det vet vi väl ändå att naturlagar inte stiftas; de upptäcks. Om man nu inte är religiös och menar att Gud stiftade naturlagarna, antingen i tidernas begynnelse eller också redan före tidernas begynnelse.[1] Men om man inte tror på Gud, så kan det ju inte finnas någon som har stiftat dem.

Men se så är det inte, om vi ska tro Immanuel Kant. Det är i själva verket vi själva som stiftar naturlagarna! Dags att citera Gunnar Landtman igen:

De ur kategorierna framgående grundsatserna innefatta naturförloppets väsentliga axiom eller lagar. Dessa sistnämnda äro skapade i vårt förnuft, och vi veta ingenting om deras verkliga förekomst i tillvaron för sig. Naturen är för oss endast företeelsevärlden, aldrig tinget i sig, och det är endast själva företeelserna som med nödvändighet ordna sig inför vårt tänkande och enligt våra kategorier eller förnuftsgrundsatser. All ordning och lagbundenhet, som vi iakttaga i sinnevärlden, härstammar därmed ur det rena förnuftets tankebetingelser och inlägges av förnuftet i företeelserna. Det är detta Kant åsyftar med sin djärva sats: ”Förståndet är självt källan till naturens lagar.” (S. 127; min kursivering.)

Det är sådana här saker som kan få håret att resa sig på huvudet, när man studerar Kant. För om naturlagarna ändå kan deduceras ur Kants kategorier, vad är det då för mening med att försöka upptäcka dem genom idoga studier av yttervärlden? Vad var det t.ex. för mening med att Johannes Kepler lade ner flera års forskning för att komma fram till att planeterna rör sig i elliptiska banor, ifall dessa banor lika enkelt lät sig härledas ur Kants kategorier? Eller att Galileo företog det berömda experimentet vid lutande tornet i Pisa för att visa att kroppar av olika vikt (åtminstone om man bortser från luftmotståndet) faller lika snabbt till marken? Eller att Isaac Newton lade ner många år för att komma fram till och formulera sina rörelselagar, lagar som förklarade en mängd saker som ditintills förefallit oförklarliga?[2] Eller Einsteins upptäckt att ljuset inte alltid rör sig i rät linje utan böjer av en smula, när det passerar något stort föremål, som t.ex. en sol, som har ett starkt gravitationsfält? Är ni vetenskapligt bevandrade, kan ni säkert komma på många fler exempel än dessa.

Just Newtons upptäckter har jag varit inne på en i tidigare bloggpost, Kant och Newton, men jag kan ju upprepa min poäng: Om inte Newton hade levat före Kant och formulerat sina rörelselagar, så hade Kant inte haft ett dyft att deducera ur sina kategorier. Det är i själva verket inget annat än vetenskaplig parasitism Kant ägnar sig åt här. Och om Kant hade haft det minsta rätt här, då borde han också ha kunnat deducera naturlagar som inte ens var upptäckta på hans tid ur kategorierna – exempelvis då Einsteins upptäckt om ljuset; eller de upptäckter Faraday och Maxwell gjorde om elektromagnetismen. (Och återigen får mer vetenskapligt bevandrade fylla på med fler exempel.)

Eller ska jag försöka vara snäll mot Kant och tolka honom som så att vetenskapen utvecklas genom att vetenskapsmännen för varje vetenskapligt framsteg lägger in lite mer förnuft i företeelserna? Men hur skulle det kunna vara så? De där kategorierna som Kant talar om är exakt tolv till antalet, och de blir varken fler eller färre med tidens lopp. Stenåldersmänniskorna hade samma tolv kategorier som Kant själv hade vid 1700-talets slut, och vi själva har samma tolv kategorier som Kant på sin tid hade. Och då borde ju redan stenåldersmänniskorna genom att tänka efter vad som följer ur kategorierna ha kunnat luska ut Newton rörelselagar. Men se, det gjorde de inte!

Landtman fortsätter:

Även om förståndet emellertid i Kants bemärkelse ”föreskriver naturen dess lagar”, så utgör detta förhållande ingen anledning till förhävelse för människan. Ty förståndet genomför sina lagar endast i en skenvärld av verkligheten, den enda som för människan är fattbar – och som hon kan fatta endast ur synpunkten av sina begränsade begrepp – men bortom företeelsernas värld befinna sig tingen i sig och den intelligibla[3], transcendenta världen, om vars lagar hon ingenting vet, liksom denna värld i varje avseende förblir sluten för henne. Kants berömda tudelning mellan företeelse och ting i sig är samtidigt tudelningen mellan naturen och det övernaturliga. (S. 127f.; återigen min kursivering.)

Att den värld vi lever i, ”fenomenvärlden” eller ”företeelsernas/framträdelsernas värld” skulle vara en skenvärld är ju faktiskt en tolkning av Kant som han själv värjer sig emot. (Se min tidigare bloggpost Är sinnevärlden blott ett brokigt sken?; också min engelska bloggpost Rand Debating Kant.) Han menar inte att den värld vi lever i, och som vetenskapen studerar och försöker hitta lagbundenhet i, är overklig, utan ”bara” att det bortom den finns en annan verklighet, för evigt fördold för oss, men icke desto mindre verklig, den också – att det bortom naturen finns något övernaturligt.

Och de motsägelser som ligger i denna idé tog jag också upp i samma bloggpost. Sammanfattningsvis: om tingen i sig själva faktiskt existerar (vilket han menade sig ha påvisat) och dessutom ger upphov till, m.a.o. orsakar den värld av företeelser eller framträdelser vi lever i, då tillämpar han ju faktiskt två av sina kategorier, existens och kausalitet, på förhållandet mellan tingen i sig och framträdelserna, och detta fastän han också säger att kategorierna saknar tillämplighet på tingen i sig själva. Och hur kan de då både existera och dessutom orsaka eller ge upphov åt någonting?

Nu hade ju Kant ett mål för sitt filosoferande, nämligen att rädda religionen (och den religiösa moralen). Och han säger det klart och tydligt i förordet till Kritik av det rena förnuftet:

Jag måste alltså upphäva vetandet för att få plats för tron… (S. 71 i den svenska översättningen; Kants egna kursiveringar.)

Mer om detta senare – ifall jag inte tröttnar alldeles på Kant.


[1] Ett litet stickspår här: Augustinus inleder sina funderingar om tiden (omnämnda i min förra bloggpost) med att ställa sig frågan vad Gud egentligen sysslade med innan han skapade världen, och varför han bara satt där i evigheters evighet innan han kom sig för med att skapa den. Rullade han tummarna? Men sedan kom Augustinus på att också tiden skapades av Gud samtidigt som han skapade världen; och då blir frågan vad han gjorde innan meningslös.

[2] Jag nänns inte undanhålla er vad Newtons svenske översättare, C.V.L. Charlier, skriver i förordet till sin översättning av Principia mathematica (Naturvetenskapens matematiska principer):

Om man beträffande Newtons upptäckt av ljusets sammansättning skulle kunna säga att, om han ej gjort denna upptäckt omkring år 1669, skulle antagligen någon annan hava gjort den ett eller annat 10-tal år senare. Och om han vid samma tid, eller ännu tidigare, icke hade upptäckt differentialkalkylen, skulle säkerligen Leibniz’ upptäckt ändå hava kommit, måhända endast några år fördröjd. Men då det gäller Principia – attraktionslagens monumentum aere perennius – så kan man påstå, med en sannolikhet, som gränsar till visshet, att ingen människa någonsin skulle kunna hava författat ett dylikt verk, om Newtons arbete hade uteblivit. Med all säkerhet skulle själva gravitationslagen hava blivit funnen och formulerad även utan Newton, och en eller annan skulle i sinom tid hava uppträtt och härur härlett Keplers lagar och planeternas rörelser, en annan skulle hava funnit att även kometernas banor härur kunna härledas, en tredje skulle hava visat att planeternas massor på detta sätt kunna bestämmas, en fjärde att jordens avplattning härav är en nödvändig följd, en femte att vårdagjämningens procession är en konsekvens ur gravitationslagen, en sjätte hade förklarat ebb- och flodfenomenen, en sjunde kunde måhända visa hur man ur ett fåtal observationer på jordens yta är i stånd att är i stånd att beräkna en komets eller planets bana kring solen, en åttonde, säkerligen icke utan hjälp av ett dussintal andra astronomer, skulle med mycken möda hava härlett och förklarat månens rörelse kring vår jord. Tid efter annan skulle måhända någon stor man hava uppträtt, som kunnat förklara två eller tre av dessa fenomen på en gång.

Men att i ett slag härleda alla dessa företeelser ur en enda enkel lag, att förklara såsom genom ett trolleri alla svåra gåtor som mänsklighetens visaste män förgäves grubblat på i nära två tusen år och samtidigt ge en begriplig uppfattning av hela universum – det är ej förbehållet en vanlig dödlig. (S. xi–xii.)

Allt det här skulle alltså Immanuel Kant på egen hand, utan Newtons hjälp, ha kunnat komma på bara genom att tillämpa sina tolv kategorier???

[3] Kant använder ordet ”intelligibel”, omväxlande med ”noumenal”, för den värld av ting i sig han menar ligger bortom all möjlig erfarenhet. En ordbok jag konsulterat ger synonymerna ”begriplig” och ”fattbar endast för intellektet”; och Svenska akademins ordbok ger förklaringen ”som är fattbar blott för tanken; översinnlig”. Men i så fall är Kants ordval inte intelligibelt för mig, eftersom hans hela resonemang går ut på att denna värld inte är begriplig eller fattbar för oss: att vi ingenting kan veta om den, bara tro på den. Suck…

Annonser

Rummet en åskådningsform?

Jag fortsätter min granskning av Kants filosofi via Gunnar Landtman, men först några ord om hur jag själv menar att vi kommer fram till det abstrakta begreppet ”rum”:

Jag slår mig ned i min fåtölj (med rumpan mot sitsen och ryggen mot ryggstödet) och ser att det står ett bord framför mig. Jag ser också att det står en TV och några andra föremål bordet, och att det finns en vägg bakom bordet. Och väggen hänger det några reproduktioner. Jag sträcker ut benen så att mina fötter hamnar under bordet. Till höger om mig sitter tantvännen i en soffa och löser korsord (eller studerar svensk stormaktstid); till vänster om mig finns ett fönster och ett element; och fönsterbrädet står några krukväxter och en del andra föremål; utanför fönstret kan jag se en glimt av en balkong. Ovanför mig finns ett tak; och vänder jag mig om kan jag se en dörröppning som leder ut till köket. Jag kan också observera att alla dessa föremål befinner sig på varierande avstånd från mig. Hur stora dessa avstånd är kan jag utröna genom att använda något mätverktyg, som t.ex. ett måttband eller en tumstock. Men även om jag är ett litet barn som ännu inte lärt sig metersystemet, kan jag bedöma vad som är ett större avstånd eller ett mindre avstånd. Allt detta är alltså rumsrelationer som inte fordrar ”abstraktioner från abstraktioner” utan är direkt givna i varseblivningen. Men utifrån dessa enkla begrepp (begrepp på ”första nivån”) är det inte särskilt svårt att komma fram till det abstrakta begrepp som subsumerar (innefattar eller inbegriper) dem; alltså begreppet ”rum”.

Men enligt Kant förhåller det sig precis tvärtom: Rummet (liksom tiden) är en nödvändig förutsättning för att vi alls ska uppfatta dessa rumsrelationer. Dags att citera Landtman:

Nu finner man emellertid, att det är endast om man tillämpar betraktelsesättet hos ett förnimmande intellekt, som man kan tala om någonting, vilket befinner sig bredvid, över, under eller bakom någonting annat. Tingens ortläge tolkas över huvud endast enligt ”riktningskänslan” hos ett subjekt. […]

Det är hithörande konsekvenser, till vilka en prövning av rums- och tidsbegreppen leder, som införts och blivit fastställda av Kant. Rum och tid äro intet i och för sig utom vårt medvetande bestående, utan endast de aprioriska former, vilka alla våra varseblivningar ikläda sig. Vår åskådningsverksamhet är så organiserad, att dess innehåll hos oss ovillkorligen måste taga sig uttryck i rummets eller tidens form. Rummet utgör formen för den yttre åskådningen, d.v.s. den hos subjektet inneboende ordningsprincip, enligt vilken våra syn-, känsel- och indirekt övriga sinnesintryck ordna sig. […] Lika litet är rummet abstraherat ur de rumsförhållanden, vari yttre företeelser framstå för oss, ty vi kunna ej föreställa oss något framför, bakom, över, under eller invid någonting annat utan att förutsätta rum. (Landtman, s. 116f.)

En sak jag frågar mig här är varför Kant tillämpar detta resonemang enbart på rummet och tiden? Varför t.ex. inte också tillämpa det på våra färgupplevelser? Ett litet barn som håller på att tillägna sig orden och begreppen måste ju först ha bildat (eller tillägnat sig) begrepp som ”gul”, ”blå”, ”röd”, ”grön”, etc., innan det kan bilda eller tillägna sig det sammanfattande begreppet ”färg”. Så varför inte säga att färgbegreppet redan måste finns hos subjektet som en ”åskådningsform” för att vi alla ska kunna uppleva färger? Och samma fråga kan man ställa sig om begreppet ”ljud” (som innefattar allt ifrån gnisslet från en dörr vars gångjärn man glömt olja till Matteuspassionen eller Beethovens nia), och om allt möjligt annat.

Men om vi tar Kant på allvar här, så innebär det ju att när jag sträcker ut benen befinner sig mina fötter, sådana de framträder eller ter sig för mig, under bordet, sådant det framträder eller ter sig för mig; medan däremot fötterna, som de är i sig själva, inte befinner sig i någon rumsrelation alls till bordet, sådant det är i och för sig självt. – Nog om det.

Strax ovanför (i Landtmans bok, sådan den framträder eller ter sig för mig, men kanske inte sådan den är i sig själv) skriver han så här:

Kants förklaring av rum och tid avviker påfallande från den allmänna uppfattningen om dessa begrepp. Enligt den oreflekterande meningen om vad rummet är, framstår detta som ett slags tom behållare, vari tingen befinna sig och röras. Då man tänker sig rummet utan tingen, förblir det dock bestående som en i sig varande realitet. Den vanliga meningen uppfattar rummet som obegränsat; en gräns skulle ju ovillkorligen hänvisa på någonting bortom densamma. (S. 116.)

OK, om jag tar en passare och ritar upp en cirkel på ett papper, så kan papperet sägas vara en behållare för cirkeln; och om papperet ligger på ett bord, kan bordet sägas vara en behållare för papperet. Och om bordet befinner sig i ett (bonings)rum, är rummet en behållare för bordet; lägenheten eller villan är en behållare för rummet, stadsdelen en behållare för lägenheten eller villan, staden en behållare för stadsdelen, o.s.v., o.s.v. Men var någonstans hittar vi i allt detta en tom behållare? Är universum som helhet en tom behållare? (Jag frågade tantvännen om det, och hon svarade att det är en alldeles proppfull behållare, Och visst är det så.)

(Isaac Newton talade om ”absolut rum” och ”absolut tid”, och de skulle då vara tomma behållare i vilket det fysiska universum inryms. Men jag menar att detta var en av de mycket få punkter där Newton tog miste.)

Vad man måste hålla i minnet är att alla rumsrelationer är relationer mellan entiteter eller ting. (Jag själv, min fåtölj, min rumpa och min rygg, etc., etc. i mitt inledande exempel). Ett rum som ligger utanför och omsluter allt annat, utan att självt ha något att ligga innanför eller omslutas av – nej, något sådant finns inte.

Nu gör ju Kant själv väldigt stor affär av de här ”tomma behållarna” som rummet och tiden skulle utgöra och visar att antingen man tänker sig dem som begränsade eller obegränsade, leder det till oupplösliga motsägelser – vilket han tar till intäkt för att förnuftet med nödvändighet måste veckla in sig i problem som det inte kan lösa, ifall det ger sig ut utanför erfarenheten. Det kanske jag kan ta upp senare.

Och tiden då?

Tid är ett mått på rörelse; och vi mäter tiden genom att relatera rörelserna till andra rörelser som är osedvanligt regelbundna, som jordens vridning runt sin axel och jorden gång runt solen (eller solens gång runt jorden, ifall vi händelsevis skulle leva före Kopernikus’ tid). (Och att även dessa rörelser ändrar sig en liten, liten smula saknar praktisk betydelse, eftersom det tar årtusenden innan vi ens märker det.)

Och lika litet som det finns något annat rum utanför rummet, kan det finns någon tid före tidernas begynnelse eller någon tid efter tidens ände. Tiden har varken begynnelse eller ände. Hade den det, skulle det innebära att någonting rör sig innan det ens finns rörelse och som fortsätter att röra sig efter det att all rörelse upphört.

Så vad säger Kant (via Landtman)?

Tiden å sin sida utgör ett slags tom behållare, vari allt skeende försiggår. Den består i förflutet och tillkommande, åtskilda genom den rörliga punkt, som utgöres av det närvarande. Då det förflutna icke mera är, och det tillkommande ännu icke är, så synes tiden sålunda sönderfalla i tvenne delar, av vilka ingendera är någonting verkligt. (S. 116.)

Ni känner säkert redan till att den helige Augustinus hade väldiga besvär med tiden. Det förflutna har redan upphört att existera, och framtiden har ännu inte börjat existera. Alltså måste det enda som existerar vara nuet. Men nuet är inget annat än en skärningspunkt mellan det förflutna och framtiden, och om de inte existerar, kan inte heller nuet existera. Detta fick Augustinus att säga att så länge han inte tänker på tiden, begriper han mycket väl vad den är; men så fort han börjar tänka på den, begriper han inte ett dyft. Han var tvungen att be Gud om hjälp med problemet; men jag kan inte se att Gud var till särskilt stor hjälp.[1] – Vidare i texten:

På samma sätt utgör tiden formen eller ordningen för det inre sinnet, själslivets företeelser. Tiden kan ej härledas ur erfarenheten, ty iakttagande av företeelser, som försiggå samtidigt eller efter varandra, förutsätter redan tidsåskådning: liktidighet och tidsföljd äro möjliga endast i tiden. […] Väl kan man ur ett tidsavsnitt abstrahera från det händelseförlopp, som uppfyller detsamma, men tiden själv kunna vi ej upphäva: tiden kan tänkas utan sitt händelseinnehåll, men icke händelseinnehållet utan tiden. (S.  117f.)

Men att tiden bara skulle handla om ”det inre sinnet” eller vårt själsliv är väl ändå nonsens? Om jag tittar på klockan och ser att det var någon timme sedan jag först började skriva denna bloggpost, så existerar ju ändå klockan, och den tid den mäter, i yttervärlden, inte bara inne i mitt själsliv? Likaså om jag säger att Kant dog 101 år innan Ayn Rand föddes, eller att Renässansen följde på Medeltiden, eller att Jura inföll mellan Trias och Krita – ja, ni förstår.

Annars är mina invändningar mot Kant desamma som förut. Att ögonblicken följer på varandra, att den ena dagen med tröttsam regelbundenhet följer på den andra, att veckor och månader avlöser varandra med samma tröttsamma regelbundenhet, likaså årstiderna och åren, och att en yngre generation får ta över efter en äldre – allt detta vet vi ju av erfarenhet. – Små barn, som ännu inte levt så många år kan behöva lite tid på sig för att fatta att åren går; ganska snart lär de sig årstidernas växlingar; och även de allra minsta barn (tillräckligt gamla för att ha börjat tillägna sig språket), vet ju att händelser äger rum före och efter varandra.

Landtman sammanfattar:

Rum och tid utgöra nödvändiga föreställningar a priori, i förnuftet inneboende åskådningar, ingenting annat.

Kants utredning av rum och tid har förblivit gällande inom filosofien. Rum och tid innebära härmed endast föreställningen om den allmänna möjligheten att på ett hithörande bestämt sätt ordna yttre ting och inre medvetenhetselement. Det förblir en tänkbar möjlighet, att ett annat slags intelligens än den vi känna skulle äga en annan ordning för sin åskådning än vi. (S.  118; min kursivering.)

Detta är alltså grundbulten i Kants filosofi, eller åtminstone en av grundbultarna. Den får nu betraktas som undanryckt.


[1]) Augustinus tankar om tiden finns i hans Bekännelser, bok 11, §§12ff; de finns också återgivna i Konrad Marc-Wogaus antologi Filosofin genom tiderna, del 1, s. 322–338.