Några ord om teori och praktik

Innan jag lämnar Ibn Khaldun därhän och lämnar tillbaka boken till biblioteket (där den får samla damm i magasinet tills någon annan börjar intressera sig för den) vill jag ge ett citat till – dels för att det är en smula småroligt, dels därför att den belyser en viktig poäng: hur teoretisk kunskap förhåller sig till praktiskt handlande (och vice versa):

Den arabiska filologin är bara en (teoretisk) kunskap om (grammatiska) regler och former. Det är kunskapen om en egenskap men inte egenskapen eller vanan själv. Snarare är den jämförbar med en person som har en teoretisk kunskap om ett hantverk, t.ex. skräddarens, men inte vet hur han ska utöva det i praktiken. En sådan person skulle kunna förklara några av skrädderiets tillvägagångssätt som följer: Man trär in tråden i nålsögat; man för in nålen i två stycken sammanhållet tyg; man drar ut den på andra sidan på ett visst avstånd, återför den till den sida där man slutade, drar ut den framför det hål där den först gick in, så att det blir ett visst mellanrum mellan de första båda hålen. På detta sätt kan han fortsätta och beskriva hela operationen och ge en beskrivning på hur man fållar, vadderar och skär upp knapphål, tillsammans med alla de andra aspekterna av skräddaryrket. Men om han uppmanades att göra någonting av de (saker han talar om) med sina egna händer, skulle han inte på något sätt förmå det.

Likaså skulle en person som känner till snickeri kunna ombedas klyva ved. Han skulle säga: Man placerar sågen längst upp på ett stycke ved; en individ håller i ena ändan av sågen och en annan mittemot honom i den andra; de båda skjuter och drar och sågens vassa tänder skär genom trästycket, tills det kommer ned till botten av det. Men om en sådan person uppmanades praktiskt utföra det, skulle han inte kunna göra det.

[…] Kunskap om reglerna är kunskap om hur man använder dem men inte det faktiska bruket av dem. Därför finner vi att många framstående grammatiker och skickliga filologer, som har en allomfattande kännedom om de reglerna, gör många misstag och begår många språkfel, när de uppmanas skriva några rader till en kollega eller vän eller författa ett klagomål om någon orättvisa eller någonting annat de skulle vilja framföra. De kan inte sätta samman orden och uttrycka vad de vill säga på ett sätt som gör det arabiska språket rättvisa. (S. 596f.)

Ibn Khaldun skriver om det arabiska språket, men det är ju precis lika tillämpligt på språk och språkkunskaper i allmänhet.

Lägg märke till att små barn inte behöver den minsta lilla grammatiska regel för att lära sig sitt eget modersmål. Och barn som växer upp i en tvåspråkig (eller rentav flerspråkig) miljö har inga svårigheter att lära sig båda (eller rentav alla) språken och inga större svårigheter att skilja de olika språken åt.

Ja, det finns ett fenomen som kallas ”halvspråkighet”, där invandrarbarn varken behärskar sitt eget hemspråk eller svenskan särskilt väl. Jag har inte forskat i ämnet, men min första reflexion är att det måste ses som ett misslyckande för skolan. Att ett barn i förskoleåldern så snabbt tillägnar sig språket eller språken betyder ju inte att det är fullärt. Språket eller språken måste talas och skrivas och läsas för att den där språkvanan verkligen ska utvecklas. Får de inte den utökade språkvanan, står de förstås och stampar på samma språkliga fläck. Får de denna språkvana, så blir de även som vuxna två- eller flerspråkiga.

När man sedan kommer upp i åren och ska lära sig ett nytt främmande språk, är grammatik ett nödvändigt stöd för inlärningen. Nödvändigt, men inte i sig tillräckligt. Språk består inte bara av grammatik, utan också, och än mer, av ord!

Själv behärskar jag två språk, svenska och engelska[1]; danska och norska kan jag läsa obehindrat, eftersom de skandinaviska språken ligger varandra så nära; och de ord som skiljer sig från svenskan är rätt lätta att klura ut betydelsen av.[2] Min tyska är lite sisådär; att läsa ett kort stycke på tyska går bra; men jag skulle aldrig kunna läsa vare sig Kant eller Menger eller Böhm-Bawerk i original: det skulle ta alldeles för lång tid. Andra språk, som franska, spanska, latin och forngrekiska har jag ett hum om, men inte mer.

Jag har heller inga problem med äldre svenska. Att det är gammalstavning, att verben har pluralformer och att bruket av konjunktiv (”finne” och ”ginge” i stället för ”fick” och ”gick”[3]), eller att somliga verb förr böjdes starkt i stället för svagt (”hjälpa, halp, hulpit, hulpen”) – det bereder mig inga som helst problem. Ibland skiljer sig också enstaka ord: på 1700-talet skrev man t.ex. ”förfarenhet” där vi idag säger ”erfarenhet”. – Hursomhelst, så kan jag läsa svenska ända tillbaka till bibelöversättningen av år 1541 (eller 1526, men då var det bara Nya testamentet som översattes). Men medeltidssvenska behärskar jag lika illa som jag behärskar modern isländska eller färöiska.[4]

Och detsamma gäller engelska. Jag har läst en del av Shakespeare i original, och också John Lockes Two Treatises on Government, utan större besvär. En del ord stavas annorlunda, t.ex. ”publick”, ”shew” i stället för ”show”, ”chuse” för ”choose”, m.m. Och att Shakespeare konsekvent kortar ner ”it is” till ”’tis” och inte ”it’s” gör ju honom inte direkt oläslig. – Men med engelska gäller detsamma som med svenska; jag kan läsa Shakespeare, men jag kan definitivt inte läsa Chaucer, än mindre Beowulf, i original.

Men grammatiken har jag aldrig haft något problem med, fastän andra språks grammatik kan skilja sig väsentligt från svenskans. Ta t.ex. den tyska vanan att alltid placera det finita verbet sist i satsen; eller franskans oändligt omständliga sätt att ställa frågor (”qu’est que ce que ça?” i stället för det enkla ”vad är det?”); eller att de berömda raderna i The Fountainhead, ”För att säga ’jag älskar dig’ måste man först kunna säga ’jag’”, inte går att översätta till latin, där det heter ”Te amo” och jaget finns inbakat i verbformen ”amo”. (För att säga ”te amo” måste man först kunna böja verbet ”amo”. Poängen i uttalandet går liksom inte hem.) – Det som hindrar mig från att tala dessa språk och att läsa dem utan ständigt slående i ordböcker är förstås att jag har ett synnerligen begränsat ordförråd.

Skulle jag få för mig att lära mig finska (eller något annat finskt-ugriskt språk), kommer jag säkert att snabbt kunna lära mig det utvecklade kasussystemet i dessa språk (där mycket vi uttrycker med prepositionsuttryck i stället uttrycks med kasusändelser). Men för att verkligen lära mig språket skulle jag vara tvungen att bosätta mig i Finland, prata med finnar, läsa finska tidningar och ge mig till att läsa Kalevala och Väinö Linna i original.

Och skulle jag få för mig att lära mig swahili (eller något annat bantuspråk), skulle jag snabbt lära mig att språket har kongruensböjning mellan subjekt och predikat (i stället för ”POS är duktig på svenska” säger de ”Han POS han är duktig på svenska”). Men det hjälper mig inte stort, om jag inte också lär mig en massa ord på swahili.

Jag befinner mig alltså i samma situation som teoretikerna i citatet ovan, som kan beskriva hur skrädderi och snickeri går till men aldrig själva skulle kunna sy en kostym eller ens klyva ett vedträ.

Det här var egentligen bara en enda lång utvikning. Vad jag ville skriva om var hur man utövar dygder.

Men det har jag ju skrivit om förr. Se min gamla bloggpost Hur blir man dygdig? Vad finns att tillägga?

Ja, det skulle vara att den som bara har läst Nikomachiska etiken eller dygdkatalogen i ”Galts tal” inte blir ett dugg mer dygdig bara av det. Och är han redan dygdig har han redan blivit dygdig av mångårig vana innan han läste dessa texter.

Att det inte behöver råda någon dikotomi eller oöverbrygglig klyfta mellan teori och praktik är förstås en av grundpelarna i objektivismen. Men att det inte behöver finnas någon sådan klyfta, eller att det inte borde råda någon klyfta, betyder ju inte att det inte ofta finns en sådan klyfta. Teoretikern som inte kan omsättas sina teorier i praktiken är ett exempel; likaså praktikern som inte förmår abstrahera någon teori ur sin praktik.

Ändå måste jag säga att i det här fallet är ena sidan av det falska myntet betydligt falskare än det andra. [5] Människor som talar vitt och brett om att vi behöver en rationell filosofi (och att endast en rationell filosofi kan rädda vår civilisation från undergång) ger jag inte ett vitten för, så länge de inte är rationella för övrigt. Och människor som breder ut sig om hederlighetens och rättvisans dygder tapper jag all respekt för, ifall de är ohederliga och orättvisa mot mig själv eller mot personer jag uppskattar och beundrar. De är inte ett dugg bättre än Ibn Khalduns skrädderi- och snickeriteoretiker. Deras ord är som ljudande malm och klingande cymbal i mina öron. Hur mycket bättre då, om man hittar någon som är rationell, hederlig och rättvis utan att ens ha läst ett ord av Ayn Rand![6]

Nu överlämnar jag vidare funderingar åt läsaren och hoppas att denna bloggpost inte bara samlar damm.


[1]) Ja, någotsånär. Det händer fortfarande att jag måste slå upp något enstaka ord. Men det kan ju faktiskt hända med svenska också.

[2]) För många år sedan läste jag en insändare i tidskriften Nyliberalen som skrivits av en norrman men blivit översatt till svenska av någon som inte hade den blekaste aning om norska språket. T.ex. översattes norskans ”overfladisk” med ”överflödig”. Det betyder förstås ”ytlig” – och det vet man, om inte annat, så för att det norska ordet för ”yta” är ”overflade”.

[3]) Konjunktiven verkar vara på utdöende, både i svenskan och i engelskan. Jag ville det inte vore så.

[4]) På den tiden jag undervisade i svenska på KomVux hade läroboken ett kort kapitel om språkhistoria. Det började med runinskrifter, gick vidare till medeltidssvenska (vad jag minns hade de ”Bliver lekare slagen” ur Äldre Västgötalagen, eller om det var den där historien om hur Djävulen sitter och viskar i kyrkbänkarna) och sedan vidare framåt till dagens svenska. Ur pedagogisk synvinkel är ju det här helt åt pepparn, eftersom man går från det svåraste till det lättaste. Så jag vände på kuttingen när jag höll lektionen. Inte för att spelar så stor roll; med ett enda kapitel och en enda lektion lär man inte bli fullärd i svensk språkhistoria.

[5]) Det här gör förstås ”falskt mynt” till en inadekvat metafor, eftersom ett falskt mynt rimligen är lika falskt på båda sidor. Men ni begriper nog vad jag menar i alla fall.

[6]) Medges dock att jag inte hittat någon sådan person.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.