Islam och förnuftet

Att förnuftet och logiken måste göra halt inför religionens sanningar – de gudomliga sanningarna – är en vanlig ståndpunkt bland religiösa filosofer. Så t.ex. menade Thomas av Aquino att vi ska följa förnuftet så långt det bär; men det bär inte ända fram; vissa frågor går förnuftet bet på att besvara, och då måste vi ta uppenbarelsen till hjälp. Förnuftet kan t.ex. inte avgöra om världen har funnits till i all evighet eller om den kom till vid en bestämd tidpunkt genom en gudomlig skapelseakt; och då får vi alltså förlita oss på Bibelns vittnesbörd.

Och Immanuel Kant resonerade faktiskt på liknande sätt. Når förnuftet ger sig ut på strövtåg och spekulerar om de gudomliga tingen, vecklar det oundvikligen in sig i självmotsägelser. Hans rekommendation blir då att förnuftet ska hålla sig borta från sådana spekulationer och hålla sig till det som det begriper, d.v.s. den värld av företeelser eller framträdelser där vi faktiskt lever våra korta liv. Låt religionen ta hand om det som ligger därutöver! Upphäv vetandet för att ge rum åt tron!

Även inom den muslimska världen finner vi liknande resonemang. Aristoteles skrifter översattes rätt tidigt till arabiska och många studerade dem ingående. De mest kända namnen är Ibn Sina (latiniserat Avicenna; ca 980–1037) och Ibn Rushd (latiniserat Averroës; 1126–1198). Och precis som Thomas av Aquino menade att Aristoteles läror var fullt förenliga med kristendomen, menade dessa filosofer att de var fullt förenliga med islam.

Men på den punkten fick de mothugg. Al-Ghazali (ca 1058–1111) angrep dem i en bok som i engelsk översättning heter The Incoherence of the Philosophers – där han bl.a. hävdade att allt sökande efter orsakssamband måste uppges, eftersom allt som sker ändå sker bara därför att Gud vill att det ska ske. – Ibn-Rushd besvarade honom senare i en bok som på engelska heter The Incoherence of the Incoherence. Men det är Al-Ghazalis uppfattning som vunnit genomslag inom den muslimska världen. (Detta är förstås en förklaring till varför den muslimska världen – som under den tid vi talar om här var mer avancerad än Europa – filosofiskt och vetenskapligt hamnat på efterkälken. Men Al-Ghazali skulle förstås säga att den hamnat på efterkälken, därför att Gud ville att den skulle hamna på efterkälken.[1])

Jag har själv inte läst dessa böcker, vare sig i engelsk översättning eller än mindre på arabiska, så jag förlitar mig här på andrahandskällor. Däremot håller jag just på med Ibn Khalduns Prolegomena: Introduktion till världshistorien.[2] – Ibn Khaldun (1332–1406) skrev en monumental världshistoria i sju volymer, men det är introduktionen som blivit mest berömd (och den enda som översatts till svenska), och den är f.ö. på hela 654 sidor.

Här följer nu ett antal av Ibn Khalduns invändningar mot filosofin och mot bruket av förnuft och logik.[3] Först ett helt kapitel under rubriken

En vederläggning av filosofin. Vilseledandet av filosofistudenterna

… ur vilket jag saxar:

Skadan de [filosofin, astrologin och alkemin; men hans vederläggningar av de båda senare lämnar jag därhän] kan åsamka religionen är stor. Därför är det nödvändigt att vi klargör vad de handlar om och avslöjar vad den rätta attityden till dem bör vara.

Det finns intelligenta representanter för människosläktet som tror att man kan uppfatta hela tillvarons väsenden och villkor, såväl de som är uppfattbara för sinnena och de som ligger bortom sinnesförnimmelsernas gräns[4], som deras orsaker, genom mental spekulation och intellektuella resonemang. De tror också att trosartiklarnas äkthet fastställs genom spekulation och inte genom tradition, eftersom de tillhör intellektets förnimmelser. Sådana personer kallas ”filosofer” [… ] (S. 545f.)

Det bör framhållas att de åsikter som filosoferna framför är felaktiga i alla avseenden. […] Tillvaron är emellertid vidsträcktare än vad de inbillar sig. […] Filosoferna, som begränsar sig till att bejaka intellektet och försumma allt bortom det, är i viss mån jämförbara med naturalisterna, som begränsar sig till att bejaka kroppen och bortse från själen i tron att det inte finns någonting bortom kroppen i (Guds) visa skaparplan. (S. 547.)

I vilket fall som helst har filosoferna fel när de påstår att lyckan består i att förnimma tingen sådana som de är. De far vilse, […] när de hävdar att varje förnimmande människa kan uppfatta existensen i dess helhet. Vi förklarade att detta (antagande) är ohållbart och att tillvaron är alltför vidsträckt för att helt kunna omfattas och förnimmas vare sig andligen eller kroppsligen. (S. 549.)

Nåja – att tillvaron är vidsträcktare än vad någon av oss, vi må vara filosofer eller ej, kan inbilla sig – det kan jag hålla med om. Jag anser bara inte att detta utgör något fribrev för religionen.

… vi bör avstå från att studera dessa saker [som filosoferna studerar], eftersom muslimens plikt är att inte syssla med vad som inte angår honom. (S. 548.)

[Kunniga filosofer] sliter ut sidorna i [Avicennas och Averroës’] arbeten genom sitt myckna bläddrande. (S. 549.)

Humor.

Logiken är således inte adekvat för att uppnå filosofernas öppet kungjorda avsikter. Dessutom innehåller den sådant som står i motsättning till de religiösa lagarna och deras uppenbara innebörd. Enligt vår åsikt har denna vetenskap bara en enda fördel, nämligen den att skärpa intellektet i den systematiska presenteringen av bevis och argument och inpränta vanan att debattera väl och korrekt. (S. 550.)

Den uppenbara innebörden av detta är att intellektet ska skärpas, så länge det inte ger sig in på religionens område; då ska det i stället bli oskarpt.

Sådana är alltså logikens resultat. Den ger vidare bekantskap med doktrinerna och åsikterna hos högt uppsatt folk. Men vi har också just sett vilken skada den kan åstadkomma. Därför bör de som studerar den se upp med dess fördärvliga aspekter så mycket som möjligt och ge sig in på den först efter att grundligt ha satt sig in i den religiösa lagen och tolkningen av Koranen och rättsvetenskapen. Ingen som saknar kunskap om de islamska religiösa vetenskaperna bör ägna sig åt logiken. Utan den kunskapen kan de knappast gå trygga för denna logiks skadliga inflytande.

Gud ger framgång och vägledning till sanningen. (S. 550f.)

Sammanfattningsvis: Även om muslimerna måste förkasta logiken så snart den ger sig in på de gudomliga sanningarnas område, så måste de ändå studera och använda logiken. Till vad? Till att med logiska resonemang förkasta logiken närhelst den kommer i strid med islam!

$ $ $

Det finns gott om citat före kapitlet om vederläggningen av filosofin; här är några:

[De traditionella vetenskaperna] tillhör uteslutande islam och muslimerna, även om varje annan religiös grupp måste ha någonting av det slaget. Jämförelsen på denna punkt är dock i hög grad teoretisk, eftersom det här är fråga om en religiös lag uppenbarad av Gud för en lagstiftare, som överför den till människorna. Det är det som skiljer islam från de andra religionerna och tillåter den att underkänna de senares vetenskaper. Alla dessa bör överges och all diskussion om dem förbjudas.

Den religiösa lagen förbjuder studiet av alla uppenbarade skrifter utom Koranen. (S.  427; mina kursiveringar.)

Och hur vet vi att det är just Koranen vi ska rätta oss efter?

Bevis för Koranens äkthet är dess texts avgjort mirakulösa, oefterhärmliga karaktär och den allmänna kontinuiteten i överföringen av den. Detta lämnar inget utrymme för något tvivel. (S.  445; min kursivering.)[5]

Påminner tvivelsutan om somliga kristnas argument att Bibeln måste vara sann, eftersom Bibeln själv säger att den är sann.

Vidare:

Muhammeds följeslagare kom överens om att ogilla alla åsikter som skilde sig från deras egna. De skulle inte ha gjort det utan allvarliga skäl, eftersom samtycke av folk som de inte kunde äga rum utan en fast basis. Dessutom är härmed den kollektiva gruppens ofelbarhet bevisad. På så sätt blev den allmänna samstämmigheten ytterligare en rättskälla. (S. 444f; min kursivering.)

Utöver Koranen är det alltså den muslimska traditionen och den allmänna samstämmigheten inom islam som tar överhand över förnuft och logik.

$ $ $

En del allmänna kunskapsteoretiska resonemang finner vi också hos Ibn Khaldun:

Nu är orsaken till alla föreställningar som dyker upp i själen okänd, eftersom ingen är i stånd att förstå deras början eller ordningsföljden på det som hör själen till. De är på varandra följande begrepp som Gud kastar ned i sinnet på människan, som är oförmögen att förstå deras början och slut. (S. 450.)

Det är alltså inte vi själva som bildar begreppen; det är Gud som kastar ner dem i våra sinnen.

En människa som stannar vid (de sekundära) orsakerna blir frustrerad. Hon sägs med rätta vara en otrogen. Om hon ger sig till att simma i spekulationens och forskandets ocean, sökande efter orsakerna och inflytandet som de utövar, kan jag garantera att hon kommer att återvända med tomma händer. Därför förbjöds vi av Muhammed att studera orsaker och befalldes att erkänna Guds absoluta enhet. (S. 451; min kursivering.)

Det här påminner faktiskt en hel del om Immanuel Kant – som också varnade oss för att ” simma i spekulationens och forskandets ocean”, även om han inte använde just de orden. Men så långt som till att förbjuda oss dessa simturer och dessa efterforskningar gick han ju inte.

Man ser således att orsakerna i sin stigande skala når punkten där de överskrider den mänskliga förnimmelsens och existensens domän och följaktligen upphör att vara förnimbara. Intellektet skulle här gå vilse, förvirras och irra omkring i gissningarnas vildmark. Således är erkännandet av Guds enhet identiskt med förmågan att förnimma orsakerna och sätten på vilka de utövar sitt inflytande: det leder oss till att förlita oss på dess skapare. Det finns ingen skapare utom Honom. Alla (orsaker) leder upp till Honom och är beroende av Hans makt. (S. 452.)

Återigen är detta en smula kantianism före Kant.

Grundvalen för förnimmelser är de fem sinnena. Det gäller alla levande varelser, förnuftiga lika väl som andra. Människan skiljer sig från djuren genom sin förmåga att förnimma allmängiltigheter, som erhålls genom abstraktion från sinnena. Hon förmår göra detta i kraft av att den mänskliga fantasin hämtar en trogen bild av de individuella föremål, som uppfattas av sinnena och som stämmer överens med varandra. En sådan bild är en av dessa universella företeelser. Sinnet jämför de individuella föremålen som stämmer överens med varandra med andra föremål, som passar dem i några avseenden. Det erhåller således en bild som överensstämmer med båda grupperna av föremål. På detta sätt fortsätter abstraktionen att vinna terräng tills den slutligen når det universella, som inte medger något annat universellt (begrepp) och därför är unikt.

T.ex. kan man från de mänskliga individerna få fram den abstrakta bilden av människosläktet i dess helhet. Sedan jämförs människorna med djuren och den abstrakta bilden av släktet, till vilket djuren hör, framdras. Sedan jämförs den med växterna, tills slutligen det högsta stadiet nås, som är ”substansen”, som inte passar ihop med något annat universellt (begrepp). Därefter stannar förloppet och intellektet avbryter den vidare abstraktionsprocessen. (S. 494f.)

Det här skulle man förstås kunna skriva en hel avhandling om. Föreställningen att våra begrepp är ”bilder” eller avbildningar av de föremål vi upplever med våra sinnen är mycket vanlig i filosofihistorien; men är det verkligen så? Jovisst, jag måste ha iakttagit ett par bord eller stolar för att kunna bilda begreppen ”bord” och ”stol”; och jag måste ha sett en blå himmel och ett par grönskande träd för att kunna bilda begreppen ”blå” och ”grön”; men det betyder ju inte att jag har ett bord eller en stol på näthinnan när jag använder begreppen, eller att jag ser blått eller grönt i det ögonblick jag uttalar orden ”blå” och ”grön”. Men vad vi verkligen gör med våra begrepp är ett ämne för en längre avhandling.[6]

Förnimmelserna som lagens mästare (Muhammed) fick är vidsträcktare (än filosofernas), eftersom de går bortom rationella synpunkter. De står över dem och innefattar dem, då de härrör från det gudomliga ljuset. Således slipper de ifrån de regler som styr den inskränkta spekulationen och de begränsade förnimmelserna. När lagstiftaren leder oss mot någon förnimmelse, måste vi föredra den framför våra egna. Vi får inte försöka bevisa dess riktighet rationellt, även om intelligensen motsäger den. Vi måste tro och veta vad vi har beordrats göra och tiga om det vi inte förstår. Vi måste lämna det till lagstiftaren och hålla förnuftet borta från det. (S. 502; mina kursiveringar.)

$ $ $

Sammanfattningsvis …

… kan vi säga att teologin inte längre är en vetenskap som är nödvändig för de studerande, eftersom kättare och förnyare numera har undanröjts. (S. 458; min kursivering.)

Ja, se det var på 1300-talet och i den muslimska världen! Idag finns det gott om ”kättare”, d.v.s. icke-muslimer, och ”förnyare”, d.v.s. människor som kommer med något som inte har stöd i Koranen. Idag finns det mycket som en rättrogen muslim har att undanröja!

$ $ $

PS. Jag glömde ta med två riktiga skräckcitat som finns tidigare i boken:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228; min kursivering.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231; min kursivering.)

Allt detta prat om att islam skulle vara en ”fredens religion”, och alla dessa anklagelser för ”islamofobi”, ifall man skulle ifrågasätta islam …


[1] Det är också Guds vilja att jag inte ska vara muslim; vilket inte hindrar honom från att hota mig med ohyggliga straff i livet efter detta för att jag inte accepterar islam. Se min tidigare bloggpost Koranen om den fria viljan.

[2] Lund: Alhambra förlag, 1989; översättning Ingvar Rydberg: originalets titel; Al-Muqaddima.

[3] Ord som står inom parentes i Ibn Khalduns text är förtydligande inskott från översättaren.

[4] Översättaren rör här ihop uttrycken ”både–och” och ”såväl–som”. – Språkpolisens anmärkning.

[5] Om Koranens oefterhärmlighet finns några rader senare i boken som jag inte nänns undanhålla er:

Men (den verkliga) frukten av denna disciplin [litteraturkritiken] är att man kommer att inse Koranens oefterhärmlighet. Denna beror på att (Koranens språk) passar för alla uppkomna situationers krav, såväl när de är uttryckta som bara underförstådda. Detta är det högsta stadiet av (muntlig och skriftlig) framställning. Dessutom är Koranen perfekt i valet av ord och sättet att anordna och kombinera dem. Denna oefterhärmlighet överträffar människans fattningsförmåga. (S. 589.)

Och jag som trodde att den perfekta och oefterhärmliga boken var Atlas Shrugged. Överträffar i varje fall alltför många människors fattningsförmåga.

[6] Som jag dessutom knappast hinner med att skriva innan det är dags att lägga sig till den eviga vilan.

Annonser