Återupptagna Kantstudier

Ja, det var ju ett par år sedan jag skrev en hel radda poster om Kants filosofi – och min förra bloggpost var en repris på något jag skrev för sisådär 25 år sedan. (Ja, och så skrev jag en post på engelska också alldeles nyligen.) Men jag har just läst om en bok som jag fyndade på antikvariat förr rätt länge sedan: Immanuel Kant av Gunnar Landtman.[1] (En förträfflig liten introduktion till Kants leverne och tänkande av en person som sympatiserar med honom.) Så jag ska kommentera en del ur den boken. (Det blir förmodligen en del upprepningar av saker jag skrivit förr – men repetition lär ju vara kunskapens moder.)

Jag börjar med vad Landtman skriver om analytiska och syntetiska utsagor:

Kants utgångspunkt vid hans undersökning av förnuftets kunskapsverksamhet utgöres av logikens skillnad mellan analytiska och syntetiska omdömen. Men ett analytiskt omdöme förstår man ett sådant, där predikatsbegreppet redan ingår i subjektsbegreppet och endast förtydligar detsamma utan att bringa något nytt.

Så om man säger att ”skalliga personer saknar huvudhår” har man alltså inte tillfört något nytt, eftersom ”skallig” innebär just avsaknad av huvudhår. Inte heller går man ut i erfarenheten för kolla sanningshalten av denna utsaga och letar rätt på skalliga personer för att se om de inte trots allt har lite hår på huvudet. (Ja, jag skämtar.) Så visst är utsagan analytisk. Men är den också ”a priori”, som Kant hävdar, d.v.s. oberoende av erfarenheten? Nej, det vill jag bestrida. För att alls kunna bilda begreppet ”skallig” (eller begripa detta begrepp, ifall man hört andra använda ordet och alltså måste ha lyckats bilda begreppet) måste man ju faktiskt ha iakttagit människor som saknar hår på huvudet. Satsen är i själva verket ”analytisk a posteriori”, om vi ska hålla oss till Kants terminologi utan att för den skull hålla med honom. (Jag har tagit upp det här i en gammal artikel under titeln Analytiska satser a posteriori.) – Men jag fortsätter citatet:

Ett syntetiskt omdöme åter är ett, där predikatsbegreppet till subjektsbegreppet fogar en ny bestämning och därigenom går utöver vår omedelbara kunskap om det senare. Enligt Kants exempel är omdömet ”alla kroppar äro utsträckta” analytiskt, enär man med ’kropp’ redan begreppsenligt förstår någonting utsträckt. Om man däremot säger, ”alla kroppar äga tyngd”, uttrycker predikatsbegreppet enligt Kant någonting annat än vad man i egentlig bemärkelse förstår med ’kropp’, och genom fogandet av ett sådant predikat till subjektsbegreppet bildas sålunda ett syntetiskt omdöme.

Men den här distinktionen är godtycklig. För hur vet vi att kroppar har utsträckning? Genom att titta på dem, förstås! (Ingen har någonsin lyckats få syn på en kropp som helt saknar utsträckning.) Och hur vet vi att de har tyngd? Genom att försöka lyfta dem, förstås! (Lyft en kropp, så finner du med en gång att den har en viss tyngd.)

Nu kan man ju säga att det finns kroppar som är så lätta att man inte ens märker deras tyngd – t.ex. en fjäder, en cigarettfimp eller en papperslapp. Det behövs goda mätredskap för att alls upptäcka att de trots allt har en viss tyngd. Men detsamma kan man ju säga om kroppars utsträckning också. Det finns kroppar som är så små att man inte kan se dem med blotta ögat. Dammkorn, t.ex. ser man normalt inte annat än när solljuset faller in. Ändå finns de, och med tillräckligt bra mätverktyg kan man konstatera att också de har en liten utsträckning.

Och när vi bildar begreppet ”kropp” (eller begriper hur andra har burit sig åt när de bildat det), inbegriper vi både ”utsträckning” och ”tyngd” i begreppet. Kant skulle precis lika gärna ha resonerat tvärtom: han kunde ha definierat kropp som ”något med tyngd” och kallat detta ”analytiskt”, för att sedan säga att ”kroppar är utsträckta” är något nytt som fogas till begreppet och alltså ett ”syntetiskt” omdöme.

Nog om det. Fler citat från Landtman nästa gång.

 $ $ $

[1]) Gunnar Landtman, Immanuel Kant, Helsingfors, Natur och kultur, 1952. (Citaten från s. 113.)

Gunnar Landtman (1878–1940) var en finländsk filosof och sociolog; lärjunge till och vän med den kanske mer kände Edvard Westermarck (1862–1939).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.