Provisoriska sanningar och kunskapsteoretisk ödmjukhet?

”Självuteslutning” är ett vanligt logiskt felslut, speciellt bland filosofer. De allbekanta standardexemplen är att allt ska betvivlas – utom just tesen att allt ska betvivlas, vilken betraktas som en fullständigt oomkullrunkelig sanning – eller att alla sanningar är subjektiva och växlar från person till person, alltefter hans/hennes tillfälliga sinnesstämning – utom just sanningen att alla sanningar är subjektiva, som är en fullständigt objektiv sanning, helt oberoende både av person och av tillfälliga sinnesstämningar.

Den store ”mästaren” på att begå detta felslut är Karl Popper. Enligt Popper består allt vårt ”vetande” bara av (mer eller mindre vilda) gissningar, och även om våra allra bästa gissningar kan vi med säkerhet bara veta en sak: att de än så länge undgått att motbevisas av erfarenheten eller ”falsifierats”. Det Popper säger är förstås då också en (mer eller mindre vild) gissning, som tursamt nog ännu inte blivit falsifierad.

Bara så att ni inte ska tro att jag attackerar halmgubbar ger jag ordet till Popper själv:

Det finns bara ett moment av rationalitet i våra försök att förstå världen; det är den kritiska granskningen av våra teorier. Dessa teorier är i sig själva gissningar. Vi vet inte, vi bara gissar. Om du frågar mig, ”Hur vet du det?” skulle jag svara, ”Det gör jag inte; jag framställer endast en gissning. Om du intresserar dig för mitt problem, är jag högst tacksam om du vill kritisera min gissning, och bjuder du mig motargument, kommer jag i min tur att kritisera dessa.” (Popper i urval, s. 32; min kursivering.)

Problemet med detta är att också den kritiska granskningen, och därmed hela meningsutbytet angående Poppers gissningar, också måste grunda sig på rena gissningar. All filosofi är därmed en enda kvicksand av (mer eller mindre vilda) gissningar. Detta är i varje fall vad jag själv kan gissa mig till utifrån denna filosofiska principförklaring.

Sådant här självvederläggande filosofiskt trams har jag egentligen tröttnat på – för hur ska man besvara det annat än med sarkasmer? Men nyligen fick jag ögonen på en artikel i (den numera nedlagda) nättidningen Captus, där man bl.a. kan läsa följande:

Både Hayek och Popper betonade att vår kunskap om oss själva är provisorisk och pågående. Den kunskapsteoretiska ödmjukheten är en fundamental byggsten i bådas kritik mot en omfattande social ingenjörskonst och utopisk planering.

(Tipstack till Henrik Sundholm, som länkade till denna artikel på Facebook med den spydiga kommentaren ”Sensmoral: även liberala idéer kan grundläggas i nonsens.”)

Hur självuteslutande och självvederläggande är inte detta?

Om all vår kunskap är provisorisk, är då inte denna kunskap också provisorisk? Eller finns det en enda sanning som är permanent, nämligen sanningen att all vår kunskap är provisorisk? Er Poppergissning är så god som min.

Och om den kunskapsteoretiska ödmjukheten är den fundamentala byggstenen, ska man inte då vara ordentligt ödmjuk också inför denna fundamentala byggsten? Eller ska ödmjukheten upphöra och ersättas av berättigad stolthet över en egen kunskapsteoretiska ödmjukhet? Er ödmjukhet är så god som min i detta fall.

Och vilka epokgörande gissningar följer då ur denna provisoriska ödmjukhet?

Postmodernismen komplicerar också förklaringssystemen, och dess vilja att diskutera ett studieobjekt från olika vinklar karikeras ibland som kulturrelativism av värsta sorten, men det missar hur det mänskliga sinnet faktiskt arbetar genom att just ständigt omvärdera sina intryck. Just detta erkännande av kunskapens gränser är en allierad i kampen mot ingenjörstänkandet i samhället.

Mitt första intryck är att detta är komplett obegripligt. Självfallet har jag förmågan att omvärdera mina intryck, men min bästa gissning är att omvärderingen kommer att leda till samma resultat.

Upplysningen handlade om att bekämpa tradition och vidskeplighet med förnuft och systematiska observationer […] Den värsta tendensen från Upplysningen, var att applicera förment ”vetenskapliga” principer på det mänskliga samhället. Under den attityden ligger antagandet att alla individer upplever världen på samma sätt och att slutgiltiga sanningar, både vetenskapliga och moraliska, är ovillkorliga och oföränderliga.

Jaha, då var vi där igen. Självuteslutning. Uttalar artikelförfattaren här en slutgiltig, ovillkorlig och oföränderlig sanning? Och är detta den enda slutgiltiga, ovillkorliga och oföränderliga sanningen i hela mänsklighetens idéhistoria? Eller är artikelförfattaren måhända kunskapsteoretiskt ödmjuk nog att erkänna att det kanske inte är så?

Äsch – det blev ju bara en ny hagelskur av sarkasmer.

$ $ $

Förr i världen kunde jag lägga ned oändlig möda på att bemöta den här sortens filosofiska trams.

För några år sedan hade jag t.ex. en lång diskussion om Karl Popper, som finns återgiven i årgång 7 av pdf-nattväktaren (bläddra fram till s. 35).

Och ännu några år tidigare diskuterade jag Popper (med anledning av att Ayn Rand kritiserades för att inte ha lyckats tillgodogöra sig alla Poppers ovedersägliga sanningar – f’låt, gissningar), och mina inlägg finns återgivna i Rand vs. Popper eller Om vådan av att spå i kaffesump.

En del om Popper finns också i min gamla uppsats Hume om kausalitet och induktion. (Humetrams och Poppertrams liknar varandra rätt mycket.)

Och om Hayeks idé att förnuftet måste tillämpas med försiktighet och ödmjukhet har jag skrivit i uppsatsen Hayek och förnuftet.

Men sensmoralen är ju ändå, som Henrik Sundholm skrev, att även (påstått) liberala idéer kan grundläggas i nonsens.

Annonser

One Response to Provisoriska sanningar och kunskapsteoretisk ödmjukhet?

  1. Gustav Ros says:

    Jag stötte i den rättsfilosofiska boken ”Om rätt och moral” av Ingemar Hedenius på ett (för mig) nytt och till synes absurt argument emot invändningar av typen: ditt generella påstående om påståendens sanning omfattar även det egna påståendet, och om det är sant, så kan det inte vara sant.

    Han menar att eftersom påståenden som uttalar sig om sig själv, t.ex.: ”jag ljuger nu”, leder till en kontradiktion, så är det en logisk orimlighet att satser överhuvudtaget skulle kunna uttala sig om sig själv. Därför måste den som möter ett sådant påstående (som det om sanning ovan) avstå från att göra den invändningen. Hedenius menar även att hans argument kan förefalla främmande för ”den tekniskt oövade filosofen”, vilket är ett försök till intimidation.

    Med andra ord så borde andra avstå från att påpeka att han är ologisk, för att han är ologisk?