Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

Eller: I huvudet på Åsa Linderborg

När jag gick i realskolan på 50-talet fick jag lära mig att det strax före Andra världskrigets utbrott ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland  och Sovjetunionen, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten. Ja, så stod det i läroboken; och min historielärare, som var aktiv inom Vänsterpartiets föregångare, Sveriges Kommunistiska Parti, sade inte heller något annat. Så ni får ursäkta mig om jag tror att den här pakten faktiskt ingicks och att den hade en viss betydelse för hur krigets inledande år gestaltade sig – som t.ex. att Sovjet inte på minsta vis opponerade sig mot den invasion av Polen som inledde själva kriget, eller att Nazityskland inte heller opponerade sig mot att Sovjet angrep Finland 1939, mycket annat att förglömma.

Sedermera har det ju också framkommit att pakten innehöll ett hemligt tilläggsprotokoll, där Nazityskland och Sovjetunionen kom överens om att de, om bara krigslyckan stod dem bi, skulle dela upp Östeuropa sinsemellan; bl.a. då att Sovjet skulle få annektera Balticum.

Men var det verkligen så? Inte om man får tro Åsa Linderborg, som i en debattartikel i Aftonbladet 3 mars 2014 skriver så här:

[Timothy] Snyder […] är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget […] [Min kursivering.]

Så allt jag fått lära mig i skolan, rentutav av en lärare som själv var sovjettrogen kommunist, och allt jag läst mig till på Wikipedia innan jag skrev det här, är alltså åt pepparn fel? Tesen att Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans startade Andra världskriget är så pass originell att den endast kan framföras av västerländska konspirationsteoretiker med en antikommunistisk agenda?

Molotov-Ribbentrop-pakten ingicks 23 augusti 1939, och Nazitysklands invasion av Polen ägde rum en vecka senare, 1 september 1939. Finska vinterkriget inleddes inte förrän 30 november samma år. Detta tidsintervall på ca två månader skulle alltså vara bevis nog på att Sovjetunionen inte var med om att inleda Andra världskriget?

Man kan bara spekulera om hur Åsa Linderborg har tänkt här. Några alternativ:

  • Någon sådan icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen har aldrig ingåtts – än mindre då något hemligt tilläggsprotokoll. Den här pakten är bara en fråga om desinformation från västmakterna sida. I själva verket stod Nazityskland och Sovjetunionen hela tiden mot varandra, och Finland var helt enkelt en nazitysk lydstat, som angreps av Sovjet i rent, preventivt självförsvar. – Men i så fall förblir det ett mysterium att min kommunistiske historielärare inte kände till detta och inte kunde ta tillfället i akt att korrigera läroboken på den punkten.
  • Nazitysklands invasion av Polen var en del av Andra världskriget, men Sovjetunionens angrepp på Finland var inte en del av Andra världskriget, utan en hel annan sak, utan samband med övriga världshändelser vid den tiden.
  • Andra världskriget inleddes i själva verket först 22 juni 1941, med Operation Barbarossa, Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Allt som skedde dessförinnan var bara smärre skärmytslingar.

Ja, så kan man spekulera, om man vill vara sarkastisk.

Nåväl, att Åsa Linderborg är intellektuellt ohederlig är ju inte precis någon nyhet. Men att hon kommer med en så genomskinlig lögn, det är näst intill obegripligt.

$ $ $

Uppdatering 11 mars: Jag missade ett par väsentliga fakta i historieskrivningen ovan. Först att också Sovjetunionen invaderade Polen (17 september 1939); och sedan att Sovjet annekterade de baltiska staterna 3 oktober samma år. Båda dessa saker inträffade alltså före inledningen av Finska vinterkriget.

Och i sovjetisk historieskrivning inleddes ”Det stora fosterländska kriget” först med Tysklands invasion av Sovjet i juni 1941. Så man får väl anta att Åsa Linderborg lutar sig mot denna sovjetiska historieskrivning, när hon försöker förneka att Tyskland och Sovjet tillsammans satte igång Andra världskriget.

Jag kollade upp detta på Wikipedia efter att ha läst Bo Hugemarks kommentar nedan.

Bo Hugemark är (ifall ni inte redan visste det) en känd debattör och militärhistoriker och bl.a. medförfattare till Operation Garbo. (Men den boken har jag, skam till sägandes, inte läst.)

$ $ $

Uppdatering 12 mars: Aftonbladet påstår sig välkomna debattartiklar från läsekretsen, men de får inte vara längre än 1500 tecken, inklusive mellanslag, och hur mycket till debattartikel kan man åstadkomma på det utrymmet?

Hur som helst, och skam den som ger sig, har jag skickat en komprimerad version (betydligt mindre än 1500 tecken) till Aftonbladet:

Den 23 augusti 1939 ingicks en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den 1 september invaderade Nazityskland Polen. Den 17 september invaderade också Sovjetunionen Polen. Den 3 oktober annekterade Sovjet de baltiska staterna, och den 30 november angrep Sovjet också Finland.

Ändå påstår Åsa Lindeborg i Aftonbladet 3 mars 2014 att det är en myt (”en originell tes”) att det var Tyskland och Sovjet som tillsammans startade Andra världskriget.

Jo, det är ju möjligt att Åsa Lindeborg följer den officiella sovjetiska historieskrivningen, som menar att kriget (”det stora fosterländska kriget”) i själva verket inte inleddes förrän 22 juni 1941, i och med Tysklands invasion av Sovjet, och att allt som skett dessförinnan bara var obetydliga inledande skärmytslingar.

Men om det inte är det hon menar, varför försöker hon då servera oss en så genomskinlig lögn?

Chanserna för att Aftonbladet tar in detta är förstås minimala, och tar de in den, kommer säkert något idiotsvar från Åsa Linderborg.

$ $ $

Uppdatering 3 februari 2015: I gårdagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg under rubriken Tacka Sovjetunionen för befrielsen [av Auschwitz] – ja, så stod det i papperstidningen, men i nätversionen har rubriken ändrats. Där läser man bland annat:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia [genom att hitta på sådana saker som att Nazityskland och Sovjetunionen skulle ha stått på samma sida under de inledande krigsåren], och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. [Min kursivering.]

Mörklagd? Hur kommer det sig då att vi ens vet om att det var Röda armén som kom först till Auschwitz? Eller att vi hört talas om slaget vid Stalingrad? Eller belägringen av Leningrad?

Och hur kom det sig att just Röda armén var först till Auschwitz och inte de allierades trupper? Är det meningen att vi ska tro att de allierade inte brydde sig ett dyft om koncentrationslägerfångarna och därför bara stod och tittade på utan att själva göra någonting? För det kan väl aldrig ha varit så att de var upptagna på annat håll?

Men det blir värre än så:

Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler …

Men det enkla och ovedersägliga faktum är ju att västmakterna inte allierade sig med Hitler – vilket däremot var just vad Sovjetunionen gjorde under åren 1939–1941. Ändå har Åsa Linderborg mage att påstå att det är andra än hon själv som försöker skriva om Andra världskrigets historia! Att Hitler faktiskt var allierad med Stalin under dessa år väger uppenbarligen oändligt lätt mot att han i stället kunde ha varit allierad med västmakterna, om inte i verkligheten, så åtminstone i Åsa Linderborgs drömvärld.

Vidare:

Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna.

Nytt för mig – och det vederlägger förstås slutgiltigt idén att Stalin skulle ha varit antisemit, vilket man annars lätt kan förledas att tro efter historien om den judiska läkarkonspirationen.

Men också detta är historieförfalskning. Adam Cwejman svarar på sin blogg:

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle gett order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med Röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Läs gärna hela bloggposten.

Och till sist har Linderborg mage att lägga ord i munnen på de överlevande från Auschwitz:

De över­levande i Auschwitz delade knappast den i dag så populära uppfattningen om ”diktatorernas krig”. De ansåg nog att ryssarna befriade dem och att Stalin var bra mycket bättre än Hitler.

Har hon brytt sig om att fråga någon av dem?

(Andra som gett Linderborg bra svar är Fredrik Antonsson och Fredrik Segerfeldt.)

$ $ $

Uppdatering 4 februari 2015: Åsa Linderborg får svar på tal av Stefan Ingvarsson i dagens Expressen. Citat:

Det som verkar störa henne är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning och tala öppet om att andra världskriget började med att Nazityskland och Sovjet som allierade styckade upp Polen och Baltikum mellan sig, att den tyska ockupationen slutade 1945, men att de sista postsovjetiska trupperna lämnade Polen och Litauen 1993 och Estland och Lettland året därpå. Då först sattes punkt för den kolonisering, terror och rovdrift av grannländerna som Hitler och Stalin inledde gemensamt.

Mytologin kring den heroiska kampen mot ”fascismen” är det sista halmstrå som det postsovjetiska samhället greppar efter i en vilja att hitta något vackert och meningsfullt i sitt blodsdränkta förflutna som en av historiens grymmaste kolonialmakter.

Kudos!

$ $ $

Uppdatering 8 februari 2015: Senaste nytt från Åsa Linderborg är att det var västmakterna, inte Sovjetunionen, som ingick en pakt med Hitler och därmed startade Andra världskriget. Denna pakt ingicks i München 30 september 1938. I det stora skeendet var Molotov-Ribbentrop-pakten bara en parentes. Så här skriver hon:

Sovjet försökte bygga en front mot Tyskland med bland andra England, Frankrike och Polen. Polen sa nej, eftersom man inte kunde tänka sig att ryssarna skulle få marschera genom landet. I stället ingicks i september 1938 den så kallade Münchenöverenskommelsen mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Sovjet var inte inbjudet, vilket stärkte Moskva i uppfattningen att de andra håller på att bussa Hitler på oss.

Chamberlain beskrev avtalet som ”peace in our time”, men Sovjet menade att Hitler uppmuntrats att expandera österut. Det visade sig snabbt stämma, när tyskarna inte bara tog Sudetlandet (som avtalat) utan hela Tjeckoslovakien. Samtidigt tilläts Polen och Ungern ockupera delar av Slovakien.

Det är inte utan att man baxnar. Münchenöverenskommelsen är ju det klassiska exemplet på all eftergiftspolitiks futilitet. Och att den eftergiftspolitik mot Nazityskland som kulminerade i München 1938 var en avgörande faktor bakom Andra världskriget, det är det väl ändå ingen vettig människa som förnekar. Att någon skulle förtiga det – så som Lindeborg förtiger eller lägger dimridåer över vad Molotov-Ribbentrop-pakten betydde – är förstås rentav löjeväckande.

Vad som hände var ju i all enkelhet att man trodde att om Hitler bara fick Sudet skulle han låta sig nöja och lämna resten av världen i fred – åtminstone ”i vår tid”. Sedan bröt Hitler nästan omgående (i januari 1939) överenskommelsen och annekterade inte bara Sudet utan hela Tjeckoslovakien. Det blev i varje fall en liten väckarklocka för västmakterna.

Men se, så var det tydligen inte enligt Linderborg. Annekteringen av Tjeckoslovakien var tydligen i själva verket en del av överenskommelsen! Man får väl förmoda att det fanns ett hemligt tilläggsprotokoll också till Münchenöverenskommelsen, ett tilläggsprotokoll som Linderborg känner till men som alla andra förtiger.

Att sånt här ens ska behöva bemötas …

$ $ $

Sedan fortsätter Linderborg att orda om den tacksamhet vi ska känna mot Sovjetunionen; den som inte accepterar hennes historiesyn önskar i själva verket att Tyskland skulle ha vunnit Andra världskriget:

Stefan Ingvarsson tycker inte att vi ska vara ”tacksamma över att Sovjetunionen vann kriget”. De som resonerar så måste dra ut konsekvenserna av sin ståndpunkt: Hade det varit lika bra om Hitler vunnit kriget? Borde Churchill och Roosevelt ha allierat sig med Hitler mot Stalin i stället? Det är fegt att inte svara på den frågan.

Klart att vi ska vara tacksamma att Tyskland inte vann kriget. Men hur långt ska den tacksamheten behöva sträcka sig? Ska Östeuropas folk känna tacksamhet över att i flera decennier ha levt under sovjetiskt förtryck snarare än under nazistiskt förtryck? Över t.ex. att Ungernrevolten 1956 slogs ned och att Pragvåren 1968 kvävdes i sin linda? Fegt att inte svara på den frågan.

Vilket inte hindrar henne från att slänga åt sin meningsmotståndare ett litet köttben:

Att ta upp den brunskjortade nationalismen i dagens östeuropa är inte att blunda för de övergrepp som Röda armén begick. Ett exempel är Katynmorden, 20 000 avrättade polska officerare, som Ingvarsson gott hade kunnat nämna som ammunition för sin tes. Röda arméns omfattande våldtäkter i Tyskland och Baltikum är ett annat exempel. [Min kursivering.]

Felet med Ingvarssons artikel var tydligen att han inte tog upp allt som gick att ta upp …

$ $ $

Lite egendomligt psykologiserande hittar vi också:

Ofrånkomligt formas också historieskrivningen av blytunga privata erfarenheter, och det är nog delvis ur dem som Stefan Ingvarsson med sin polska bakgrund skriver.

Varefter Linderborg övergår till att skriva om sina egna blytunga erfarenheter.

$ $ $

Och på tal om blytunga erfarenheter – vad för erfarenheter ligger bakom Linderborgs egna resonemang?

Det kan man förstås inte veta, om man inte har telepatiska gåvor. Men en ledtråd ges i en artikel hon publicerade i Aftonbladet på 20-årsdagen av murens fall. Citat:

Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman. [Min kursivering.]

Ja, varje gång kommunismen misslyckas så kapitalt att det inte är möjligt att blunda för det, hur mycket man än försöker, rasar kommunisternas världsbild samman. Sedan lägger de ned oändliga ansträngningar på att bygga upp världsbilden igen.

$ $ $

Den här följetongen kommer säkert att fortsätta – säkert kommer i varje fall Stefan Ingvarsson att återkomma med en replik. Mycket har säkert sagts i pressen som jag har missat. Men jag hittade i varje fall det här i en ledarartikel av Mattias Olsson i Norrköpings Tidningar:

Linderborgs artikel är hopplös. Hur en disputerad historiker kan ge sig in i en diskussion om utvecklingen på östfronten innan, under och efter andra världskriget utan att med ett ord nämna Molotov-Ribbentrop-pakten och Järnridån är häpnadsväckande och intressant nog helt i linje med den historieförfalskning som numera orkestreras från Kreml. Stalin gjorde inte upp med Hitler och det var Finland som anföll Sovjet! Således är det symptomatiskt att ryska ambassaden i Stockholm glatt twittrade ut Linderborgs historiska haveri till artikel.

Det kan m.a.o. hända att fortsättning följer.

$ $ $

PS. En bra och saklig genomgång av hela historien runt Molotov-Ribbentrop-pakten hittar ni på Populär Historia (skrivet av Niclas Sennerteg).

$ $ $

Uppdatering 18 april 2015: Om ni läser Aftonblaskan har ni säkert sett att Åsa Linderborg traskar vidare i samma gamla ullstrumpor. Att kommentera vad hon skriver skulle bara bli upprepningar. Men det har kommit några nya bra svar som jag gärna vill länka till:

Kristian Gerner i Expressen 10 april.

Artur Szulc i Göteborgs-Posten 15 april.

Och till sist en bloggpost av Leo Kramár.

$ $ $

Uppdatering 16 juni 2017: Nu ska jag vara konspirationsteoretisk och länka till denna artikel av Patrik Oksanen i Hela Hälsingland.

Annonser

6 Responses to Är Molotov-Ribbentrop-pakten ett falsarium?

  1. Bo Hugemark says:

    Jag tycker man ska kalla den Stalin-Hitler-pakten i stället. De två utrikesministrarna var ju inte upphovsmän, och många känner inte till dem idag. Men Stalin och Hitler känner folk till.
    Inte för att det hjälper mot Åsa Linderborgs förnekelse. Jag undrar om hon kan förneka att Hitler och Stalin också delade Polen mellan sig.

    Bo Hugemark

  2. Erik Norberg says:

    Man kan ju lugnt säga att det är inte det enda du missat. Varenda historielektion om förspelet till Molotov-Ribbentroppakten borde du gå om samt europeisk historia under 1930-talet.

  3. Pingback: Alternativ historieskrivning | Hemma hos POS