Ett kort ord om anti-depressiva läkemedel

Inte det roligaste ämnet här i världen att skriva om; men jag retar mig på pratet om ”lyckopiller”. Jag svarade på en insändare av Bo Grapenskog i Eskilstuna-Kuriren 30 januari, men den insändaren tycks nu ha tagits bort från nätupplagan, så jag kan inte länka till den.

Människor som kallar anti-depressiva läkemedel för ”lyckopiller” har inte den blekaste aning om vad en depression är.

En depression är inte lite allmän, tillfällig nedstämdhet eller ”deppighet”. En depression kännetecknas av konstant ångest, som bara lindras av återkommande gråtattacker; dessutom av sömnlöshet. En depression är rent djävulskap och något man endast kan önska sina värsta fiender.

Följer man läkarens rekommendationer och gradvis ökar dosen, hävs depressionen. Det tar lite tid – ett par månader – men sedan går depressionen faktiskt över, och man kan trappa ner dosen i stället.

Men det är ju långt ifrån detsamma som att man blir lycklig!

Vad som däremot inte gör det minsta för att häva depressionen är förnumstiga råd om att ”rycka upp sig”, ”se livet från den ljusa sidan” eller att sjunga och umgås med sina nära och kära (som man faktiskt umgås med i alla fall). Sådana förnumstiga råd är ett rent hån.

Och vad man allra minst har behov av är insändare från folk som inte vet ett dyft om vad de pratar om.

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4 februari 2014.

(Och bara så att ingen oroar sig i onödan: Det var några år sedan jag sist var deprimerad. Att jag alltsomoftast är på ett miserabelt humör är en annan sak.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.