Kapitalistisk girighet eller jämt fördelad fattigdom?

Fattigdomen kan till nöds fördras, om den delas av alla. – Citat tillskrivet Ernst Wigforss.

En bekant till mig har lagt ut den här texten på Facebook:

För en del år sedan läste jag att hela världens befolkning skulle få plats på Gotland. Visserligen skulle de stå trångt, men i teorin skulle de kunna få rum där.

Nu hör jag i en rapport från Världsekonomiskt forums konferens i Davos, att de 85 personer som är rikast i världen skulle rymmas i en dubbeldäckad buss. Dessa 85 har lika stora tillgångar som den fattigare halvan av mänskligheten, 3.5 miljarder.

Tanken svindlar. Logiken säger oss[1] att med eget arbete kan man inte uppnå så ofantliga rikedomar som dessa 85. Det rör sig om olika former och grader av utnyttjande av andra.

Jag tänker vidare: Att skapa en förmögenhet genom hårt arbete, insatser som genererar bra jobb för andra och som är samhällsnyttiga, behöver inte vara förkastligt.[2] Men tänk om hälften av dessa 85 personers enorma tillgångar kunde hjälpa upp situationen för de fattigaste! Tänk om dessa pengar kunde användas för att motverka krig och miljöförstöring.[3]

Den avsmak man känner inför enorma rikedomar har inte med avundsjuka att göra. Men ändå… den här uppgiften gör mig beklämd och upprörd. Särskilt som jag ser att många av de enormt rika använder sin makt för att styra politiken i landet där de bor.

Dock ser jag en ljusglimt: Det finns många rika människor som utmärkt sig för stora humanitära insatser. 2010 lovade 40 amerikanska miljardärer att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet, i kampanjen ”The giving pledge” (Givarlöftet) som startades i juni det året av Bill Gates och Warren Buffett.

Skulle världens rikedomar fördelas jämnt mellan alla vuxna människor skulle var och en få 51 600 dollar, eller drygt 328 000 kronor, vilket borde ge alla chansen till ett bättre liv – förutsatt förstås att man har förutsättningar för det! Men hur sätter man stopp för omänsklig girighet? [Mina kursiveringar.]

En lämplig övningsuppgift för trogna läsare av denna blogg skulle vara att lokalisera exakt hur mycket som är fel med denna text. Men eftersom jag inte har så många trogna läsare, får jag försöka själv.

Till att börja med: Att stora rikedomar endast kan skapas genom ”olika former och grader av utnyttjande av andra” är ju ingenting annat än marxism. Det är exploaterings- eller utsugningsteorin, och den är ju, om inte annat, vederlagd av George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Därmed inte sagt att det inte finns de som tillskansat sig enorma rikedomar genom att skinna allmänheten. Men de har de varit politiker eller nära lierade med den politiska makten, och det är faktiskt en helt annan sak än att skapa rikedom genom produktivt arbete.

Men nu talar vi alltså om de produktiva genier – alltifrån James Watt och Edison fram till våra dagars Bill Gates och Steve Jobs – som fört civilisationen framåt. Det är alltså deras fullt välförtjänta rikedom som nu ska användas för att, påstår man, hjälpa de fattiga till ett drägligare liv. Vad man bortser från här är att de redan har hjälpt miljoner, kanske miljarder, fattiga till ett betydligt drägligare liv – inte genom att skänka bort sin rikedom utan genom att använda den, genom att plöja ner den och återinvestera den i ytterligare produktion. Får jag kanske lov att hänvisa till ett par andra av de Reismanuppsatser jag översatt: De en procenten och de nittionio och Öppet brev till Warren Buffett?[4]

Ingen som öppnat en historiebok kan gärna vara omedveten om att fattigdom, rentav misär, för inte så alldeles länge sedan var det normala tillståndet för det stora folkflertalet. Och de som var rika med den tidens mått mätt var kungar och furstar och adliga storgodsägare – och de fördrev huvudsakligen tiden med att kriga mot varandra och att plundra ut allmogen; så här kan man verkligen tala om ”olika former och grader av utnyttjande av andra”. Ta bara det faktum att en stor del av ungdomen tvångsutskrevs som soldater för att slaktas på slagfälten eller (vilket faktiskt var ännu vanligare) dö av sjukdomar och umbäranden i lägren mellan fältslagen.[5]

Det var den industriella revolutionen och kapitalismens genombrott och erkännandet av ”girigheten”, d.v.s. vinstmotivet, som drivkraft som så småningom lyfte oss ur fattigdomen. Är detta fortfarande något som folk inte känner till? Det verkar inte bättre.

Och om det inte vore för Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerbergs och andra moderna innovatörers ”omänskliga girighet”, skulle min bekant inte ens ha kunnat skriva det här på Facebook. Vi skulle inte ha någon Facebook, inga operativsystem eller processorer som gör det möjligt för oss att använda våra datorer, om vi ens skulle ha några datorer alls. Min bekant hade fått skriva det här på en stencil och dela ut sin text ute i gathörnen. Eller vänta… Skulle vi ens ha några stencilapparater? Drevs inte också de som en gång förtjänade sina miljarder på att tillverka stencilapparater av ”omättlig girighet”? Nej, det fick allt bli handskrivna lappar. Om det nu ens fanns pappersbruk som framställde papperet; brukspatroner är väl också exempel på ”omättlig girighet”?

Det är naturligtvis inte fel av Bill Gates, utan tvärtom lovvärt, att han nu lägger ned stora pengar på forskning om malaria och TBC. Många av de ”omättligt giriga” kapitalisterna i det förflutna, som t.ex. Rockefeller och Carnegie, använde en stor del av sin förmögenheter till att ge stora donationer. (Ett exempel på detta nämns f.ö. i Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Men om de inte, genom sitt produktiva arbete, hade samlat på sig dessa enorma förmögenheter, hade de ju inte haft något att donera! – Fel blir det först när detta betraktas som någon sorts plikt, som att de måste skänka till välgörenhet för att göra bot för att de skapat sig sina förmögenheter. Har inte Bill Gates och Steve Jobs (för att ta det mest näraliggande namnen ur högen) redan gjort tillräckligt för mänskligheten genom att ge oss Microsoft och Apple? Ingen ska någonsin behöva be om ursäkt för sin egen förmåga!

Stora förmögenheter innebär förstås stora inkomstskillnader – men än sen? T.o.m. jag, som hankar mig fram på en inte alltför väl tilltagen pension, har det ju oändligt mycket bättre än de allra flesta av våra förfäder – och jag har åtminstone en fungerande dator och behöver inte hålla mig till handskrivna lappar för att få ut mitt budskap. En liten inkomst i våra dagar är värd betydligt mer än en jämt fördelad misär.

Och vad båtar 328 000 kronor (i inflationsutsatt pappersvaluta) i en värld där all utveckling stannat av och där ingen ens får öka sin inkomst till 329 000 kronor – än mindre då fördubbla eller tiodubbla den – genom någon ny, banbrytande innovation?

Nej, det är allt avsmak jag känner inför sådana framtidsutsikter. Vilket f.ö. är vad jag känner för hela resonemanget.


[1]) Jag hittade inget bra ställe i mitt svar att kommentera detta, så jag tar det i en fotnot: Slutsatsen i en syllogism kan aldrig vara sannare är premisserna i syllogismen. I det här fallet är översatsen i syllogismen marxistisk; inte att undra på att slutsatsen i syllogismen också blir marxistisk.

[2]) Det här är det enda i texten jag håller med om. Men varför formuleringen ”behöver inte vara förkastligt”? Det är så långt att vara förkastligt som något gärna kan vara.

[3]) Att de s.k. miljövännerna kallar varje förbättring av människans miljö för ”miljöförstöring” är något som Reisman tar upp i Den giftiga miljörörelsen, likaså i Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. – Därmed inte sagt att det också finns verklig miljöförstöring. Värst har det varit i tidigare kommunistiska diktaturer.

[4]) Ett annat bra inlägg om detta kan man finna på Café Hayek.

[5]) De som ännu inte öppnat en historiebok kan gärna börja med Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Men jag tror nog andra historieböcker duger också.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.