Arbetsvärdelärans absurditet

Marxismens bakvända värld

Arbetsvärdeläran – som utgör en grundbult i den marxistiska utsugningsteorin – säger att det ekonomiska värdet[1] av en vara eller tjänst helt och hållet bestäms av den mängd arbete, eller den arbetstid, som går åt för att producera varan eller tjänsten. Något som bara tar sex timmar att tillverka är värt oerhört mycket mindre än något som tar sex år att producera (man kan tänka på byggen av broar eller tunnlar eller vägar eller järnvägar). Om inte min miniräknare bedragit mig är den senare produkten värd drygt 13 000 gånger mer än den förra.[2]

david-ricardoJag har tidigare bloggat om arbetsvärdeläran, både på svenska och på engelska, efter det att jag läste David Ricardos Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper. Ricardo är förmodligen den vettigaste förespråkaren av denna lära; men att han är så vettig visas framför allt av att han måste förse den med åtskilliga undantag och förbehåll.[3] Här tänker jag skriva om den i ”ren” form, utan undantag eller förbehåll.

Det finns onekligen ett intimt samband mellan värdet av en vara eller tjänst och det arbete och den tid man lägger ned på att producera varan eller tjänsten. Men orsakssambandet är det rakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran hävdar. Man lägger ned tid och arbete på att producera en vara, därför att man väntar sig att varan ska ha ett ekonomiskt värde och gå att sälja. Hur mycket tid och arbete man än lägger ned på en vara eller tjänst som visar sig olönsam, är den tiden bortkastad och det arbetet förspillt.

Föreställ dig t.ex. att ett arbetslag lägger ned en massa tid på att gräva hål eller diken i marken, och sedan lägger ned ännu mer tid och arbete på att fylla igen hålen. Hur hårt och hur länge de än jobbar med detta, blir det ingen säljbar produkt av det.

Nu invänder säkert någon att ingen människa någonsin skulle ägna sig åt något så meningslöst. Jovisst – man varför? Därför att de mycket väl inser att sådant arbete skulle vara förspilld möda! Människor som varken studerat Ricardo eller Marx förstår mycket väl det.

Något som däremot inträffat i verkliga livet är att människor tvingats att gräva diken, där de sedan lagts efter att ha blivit arkebuserade, varefter soldaterna skyfflat igen dikena. Två arbetsinsatser har gjorts; den första av offren för arkebuseringen, den senare av soldaterna. Men har denna massgrav då det allra minsta ekonomiska värde? (Den kan möjligen ha ett värde för framtida arkeologer och historiker, som kan skaffa information om den historiska epok då detta skedde; men det är ju inte något kommersiellt eller ekonomiskt värde.)

Men det finns andra problem med arbetsvärdeläran som inte är fullt så drastiska. Arbetsvärdeläran talar bara om arbetstid. Men arbetsmängd och arbetskvalitet sammanfaller inte med arbetstid. Även när det gäller de allra enklaste manuella arbeten är det ju så att vissa arbetare kan ha starkare armar och/eller flinkare händer än andra arbetare och därför för mer uträttat per arbetsperiod. De bidrar uppenbarligen mer än de andra till slutproduktens värde, men mäter man bara i arbetstid är varje arbetares insats exakt lika mycket värd som varje annan arbetares. – Och att hitta en mätmetod som också tar hänsyn till dessa faktorer är inte det lättaste.

När det gäller enkelt kroppsarbete, som dikesgrävning, gräsklippning eller gruvarbete, eller att tillverka enkla produkter som knappnålar, är kanske skillnaden mellan olika starka eller olika flinka arbetare inte så stor; och då är arbetstid inte ett exakt mått på arbetsmängd och arbetskvalitet, men åtminstone ett approximativt mått. Men somliga sysslor är mer kvalificerade än så och kan fordra viss utbildning för att utföras. Läkare, lärare, advokater och många andra yrken fordrar åratals utbildning. Inom industrier som producerar varor finns det arbetsledare och ingenjörer, vilkas arbete också ska räknas in i den arbetsmängd som ingår i slutprodukten. För att arbetsvärdeläran alls ska stämma måste då hela utbildningstiden räknas in  – och det går inte att göra, ens som en approximation. För att nu inte tala om uppfinnare. Hur lång tid en uppfinnare behöver för en viss uppfinning har inte det ringaste att göra med slutproduktens värde. En uppfinnare kan ha lagt ned ett årtionde på sin uppfinning, medan en annan kanske bara fått en plötslig snilleblixt. Men slutprodukten av snilleblixten blir inte därför ett dugg mindre värd än slutprodukten av det tioåriga uppfinningsarbetet.

Karl MarxLåt oss nu se hur Marx försöker slingra sig ur det här:

Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. (Kapitalet i Ivan Bohmans översättning, s. 39.)

Det är m.a.o. bara att multiplicera! Och det lärde vi oss att göra i skolan!

Men vänta nu ett ögonblick… Med vilken siffra ska det komplicerade eller kvalificerade arbetet – det som kräver utbildning och mer skicklighet än det enkla – multipliceras för att reducera det till enkelt arbete? Det finns ingen möjlighet i världen att räkna ut vad den siffran skulle vara.

Jo, möjligen skulle man kunna räkna ut det, ifall man kunde räkna ut med exakt hur mycket mer det komplicerade eller kvalificerade arbetet bidrar till slutproduktens värde. Men då är vi ju tillbaka till att det är slutproduktens värde som bestämmer, både vilken tid som läggs ned på att producera den och vilken yrkesskicklighet som krävs för att producera den. M.a.o., att slutproduktens värde bestämmer arbetstidens värde och inte tvärtom.

Böhm-BawerkInte heller är det här någon ny eller originell kritik mot Marx. Så här kommenterar Eugen von Böhm-Bawerk det stycke i Kapitalet jag citerade ovan:

Good! We will let that pass for the moment and will only inquire a little more closely in what manner and by what means we are to determine the standard of this reduction, which, according to Marx, experience shows is constantly made. Here we stumble against the very natural, but for the Marxian theory the very compromising circumstance that the standard of reduction is determined solely by the actual exchange relations themselves. But in what proportions skilled is to be translated into terms of simple labor in the valuation of their products is not determined, nor can it be determined à priori by any property inherent in the skilled labor itself, but it is the actual result alone which decides the actual exchange relations. (Shorter classics of Böhm-Bawerk, p. 272; finns även separat under titeln Karl Marx and the Close of His System, p. 45; engelsk översättning Alice Macdonald.)[4]

Böhm-Bawerk är lite mångordigare än jag; men ni ser säkert att det är samma idé.

Nu för det vara nog om detta. Jag har inte suttit med tidtagarur och kollat exakt hur lång tid det tog mig att svarva ihop denna bloggpost; och att räkna ut hur mycket tid och ansträngning jag lagt ned på mina studier i nationalekonomi är ändå ogörligt. Något ekonomiskt värde har bloggposten inte heller, om inte någon blir så imponerad av den att han/hon donerar en större summa pengar till mig. Annars ligger dess värde mest i den tillfredsställelse jag och/eller mina läsare kan finna i den.


[1]) Det ekonomiska värdet, eftersom det finns värden som inte är ekonomiska. Det är inte för pengarnas skull som man värdesätter sina vänner – ifall man inte skulle ha någon överenskommelse med Stasi om att få betalt för att skvallra på dem. Detsamma gäller förstår ens äkta hälft och ens barn – man erbjuder inte sin äkta hälft på äktenskapsmarknaden, och man säljer inte sina barn som slavar, om man inte befinner sig i en fullständigt desperat ekonomisk situation. Få har så många barn som pappan i Monty Pythonsketchen som måste sälja dem alla till vetenskapliga experiment. Nog skämtat om detta.

[2]) Järnvägstunneln genom Hallandsåsen måste förstås vara ännu mer värd, eftersom arbetet påbörjades 1992 och inte beräknas bli färdig förrän 2015. Men då måste förstås också några år dras ifrån för den tid arbetet avstannat.

[3]) Som Böhm-Bawerk skriver:

… Ricardo places such restrictions on the field in which it [the labor theory of value] has validity, and so interlards his comments with exceptions to this principle that one is hardly justified in maintaining that he held forth labor as the general and exclusive factor on which the value of goods is placed. (Eugen von Böhm-Bawerk, Capital and Interest, i översättning av George D. Huncke och Hans F. Sennholtz, vol. I, s. 287.)

Böhm-Bawerk påpekar också att varken Smith eller Ricardo någonsin ens försökte bevisa arbetsvärdeläran:

Smith and Ricardo did not furnish any proof of the principle at all, but merely stated its validity as something quite self-evident. (S. 287)

[4]) Det tyska originalet. Zum Abschluβ des Marxschen Systems, finns också tillgängligt på nätet, märkligt nog på en marxistisk nätsida.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.