Utsugningsteorin suger!

Det är tydligt att min översättning av George Reismans Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin ännu inte fått något genomslag i svensk samhällsdebatt. – Det hade jag förstås inte heller väntat mig, men ibland måste jag vädra min frustration över hur lite vett och sans det finns i samhällsdebatten.

Till att börja med finns det väl knappast någon teori som är så grundligt empiriskt vederlagd som exploaterings- eller utsugningsteorin. Det borde inte behövas något teoretiserande; det räcker med att se sig omkring i världen.

Teorin säger ju inte bara att kapitalisterna suger ut arbetarna, utan att de kommer att suga ut dem mer och mer, ända till den samlade arbetarklassen får nog och gör revolution, hänger kapitalisterna i deras egna tarmar och själva tar över fabrikerna och alla de andra produktionsmedlen.

Om t.ex. den genomsnittlige arbetaren behöver arbeta 6 timmar om dagen för blotta livsförnödenheterna (mat, kläder och husrum) för att orka arbeta 12 timmar i fabriken, kommer hans arbetsdag att vara 12 timmar. Men om dessa 6 timmars arbete får honom att i stället orka arbeta 18 timmar i fabriken, förlängs arbetsdagen till 18 timmar. (Får det honom att orka arbeta 24 timmar, blir arbetsdagen, får man förmoda, 24 timmar; men här tar det nog stopp.) Skulle de 6 arbetstimmarna räcka till att också försörja hustru och en skara barn, då ser kapitalisterna till att också hustrun och barnen får lov att masa sig till fabriken och arbeta.

Men långt ifrån att driva arbetarna till existensminimum för att orka arbeta dygnet runt har ju utvecklingen visat att deras levnadsstandard stadigt höjts och att arbetstiderna blivit kortare, inte längre.[1]

Inte heller har den samlade arbetarklassen någonsin gjort revolution. Revolutioner har genomförts av självutnämnda representanter för arbetarklassen, som inte själva varit arbetare. De har varit intellektuella som Lenin eller Pol Pot, eller rentav förmögna godsägare som Fidel Castro. De flesta arbetare har politiskt valt den reformistiska vägen.

Men fakta ska förstås inte tillåtas stå i vägen för en teori, i synnerhet inte för en teori som går ut på att krossa eller avveckla kapitalismen.

De finansiella kriser vi upplevt under de senaste åren har lett till ett ökat intresse för pro-kapitalistiska tänkare som Ayn Rand och den ”österrikiska” ekonomiska skolan; men den har också lett till att man dammat av tänkare som Keynes och Marx. De har ju också någon sorts ”lösning” på krisen.

Nu i helgen har det anordnats ett seminarium om Kart Marx på ABF-huset i Stockholm, och med anledning av detta publicerade Aftonbladet häromdagen en artikel under rubriken Röda stjärnans dragningskraft av seminariets moderator, Shabane Marot. Belysande citat:

Kärnan i exploateringen rör samhällets egendomsförhållanden. I det kapitalistiska samhället äger flertalet ingenting annat än sin arbetskraft. Den förfogar de fritt över: de kan sälja sin arbetskraft på marknaden som en vara (jämför här med slaven eller den livegne som saknar den möjligheten). Den som däremot förfogar över kapital, kapitalisten, har möjlighet till inköp av såväl arbetskraft som produktionsmedel (lokaler, maskiner, råmaterial för att nämna några exempel). Arbetskraften och produktionsmedlen sammanförs i produktionen, vilket i slutändan ger upphov till en mängd produkter redo att säljas på marknaden.

Vilket i sin tur leder till att marknaden översvämmas av produkter – som dessutom med tidens gång blir allt bättre och/eller billigare; ett faktum som lyser med sin frånvaro i all marxistisk analys.

Här stannar Marx upp och ställer sig två frågor: Varför är det kapitalisten snarare än arbetaren som äger produkterna, trots att det är arbetaren som har producerat dem? Och varifrån kommer egentligen den profit som kapitalisten gör anspråk på efter att produkterna sålts?

Det är förstås just den här idén som Reisman vederlägger i sin uppsats. Det är kapitalisterna och företagarna som är de primära producenterna; de kan i och för sig inte göra det utan sina arbetares hjälp; det är för denna hjälp som arbetarna får sin rättmätiga lön. Men sådant går inte in i marxisternas huvuden.

I Kapitalets första band presenteras svaren på dessa frågor: det är egendomsförhållandena som garanterar kapitalistens ägande av produkterna, och profiten uppstår ur skillnaden mellan vad det kostar att anställa arbetskraften för en viss period och det värde som arbetaren kan producera under samma period. Arbetarens lön motsvarar inte värdet på det arbetaren producerar under arbetsdagen – detta är exploateringens grundval.

Också något som inte skulle kunna skrivas, ifall man läst och förstått Reismans uppsats. Men hans grundtanke förtjänar att upprepas: Innan det fanns kapitalister och företagare i världen, skulle arbetaren vara tvungen att producera och sälja varor alldeles på egen hand; och han skulle inte få någon lön för sitt arbete; hans försäljningsintäkter skulle vara vinst, inte lön. Men dessa vinster skulle vara så ytterligt små att han nätt och jämt skulle kunna leva på dem, om ens det. Kapitalisterna och företagarna skapar inte vinster – vinster har funnits i alla tider, hur små de än varit – de skapar löner, och gör det därmed möjligt för arbetarna att få, som man brukar säga, en lön att leva på.

Jaha, och så var det det här med miljön:

Men kapitalismens irrationella sidor är ingenstans tydligare än i relation till de ändliga naturresurserna. En ”hållbar utveckling” tycks inte vara möjlig i en värld där egendomsförhållandena leder till en ansamling av inflytande och resurser i händerna på ett fåtal.

Att kravet på ekonomisk tillväxt går före varje hänsyn till miljön är uppenbart och den tröghet som präglar det svenska och internationella arbetet för en ”grön omställning” speglar det faktum att den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön.

Att ”den reellt existerande kapitalismen är allt annat än grön” ska vi nog vara tacksamma för! Och att den reellt existerande marxismen gör gemensam sak med miljörörelsen i ansträngningarna att avveckla industricivilisationen och driva oss tillbaka till förindustriell tid är inte heller att förvåna sig över.[2]

Marxisterna ser ändå ett ljus i mörkret:

Kapitalet är dock ingen pessimistisk bok. Marx gör en stor poäng av den utveckling som sker inom kapitalismen, framför allt avseende teknologi och organisation inom produktionen.

Jodå, Karl Marx visste rätt väl vad som var bra med kapitalismen. Så här skriver han och Engels i Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klassvälde skapat kolossalare produktionskrafter än alla föregående generationer tillsammans. Naturkrafternas underkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på industrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampade befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet? (Kommunistiska manifestet i Axel Danielsson översättning, s. 21; min kursivering)

Med ”hela, ur marken framstampade befolkningar” menas just det faktum att kapitalismen (”bourgeoisien”) gjorde det möjligt för enorma människomassor att överleva, människor som under förkapitalistisk tid helt enkelt skulle ha svultit ihjäl och inte lyckats överleva länge nog för att själva bilda familj och sätta barn till världen.

Ändå vigde alltså Marx sitt liv åt att förespråka att detta samhällssystem skulle avvecklas.

Nu menade ju Marx att denna avveckling av kapitalismen var en historisk nödvändighet och att socialismen och kommunismen skulle framfödas ”ur kapitalismens eget sköte”. Men om marxisterna toge detta på allvar, skulle de förespråka fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, precis som objektivister och ”österrikare” gör – för ju mer kapitalismen lämnas fri att utvecklas, desto snarare måste ju revolutionen och socialismens framfödande komma. Men när får vi se någon marxist dra den konsekvensen?

Vad det här faktiskt demonstrerar är att socialismen är parasitisk till sin natur. Kapitalismen ska skapa alla dessa fantastiska produktionskrafter, och sedan ska socialisterna helt enkelt ta över dem. Och då ska det alltså bli så här, för att fortsätta citera Aftonbladet:

Utvecklingen av dessa så kallade produktivkrafter utgör en förutsättning för människans befrielse från arbetet, vilket kan frigöra tid för alla åt att odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor. Inom den kapitalistiska produktionen lyser den möjligheten med sin frånvaro.

Allt detta ska alltså kapitalismen skapa, innan socialisterna tar över!

Vad som verkligen kommer att hända, ifall utsugningsteoretikerna får som de vill, är något helt annat. Som Reisman skriver i slutet av sin uppsats är det socialismen, inte kapitalismen, som är det verkliga utsugningssystemet:

Alltså är individens ställning under socialismen den att han måste tillbringa sitt liv med att slita och släpa för härskarnas ändamål, och de har ingen anledning att frivilligt förse honom med någonting utöver det fysiska existensminimum. De kommer att ge honom mer (förutsatt att de har förmåga att göra det) endast om det är nödvändigt för att förhindra upplopp eller revolution, eller som ett medel att ge speciella incitament för att uppnå sina egna värden, som t.ex., framför allt, regimens makt och prestige. Alltså kommer de att förse raketforskare, hemliga polisagenter och sådana intellektuella och idrottsmän vilkas bedrifter hjälper till att sprida ära över regimen en relativt hög levnadsstandard. Genomsnittsmedborgaren har emellertid tur om de förser honom med existensminimum. Han har tur, för som Mises och Hayek har visat är socialismens brist på koordination så stor och dess kaos så omfattande att i frånvaro av en kapitalistisk värld utanför att söka hjälp ifrån skulle socialismen leda till att arbetsdelningen förstörs och därmed till en återgång till feodalismens primitiva ekonomiska tillstånd. För att låna några av marxismens klichéer och för en gångs skull använda dem sanningsenligt kan socialismen ”inte ens behålla slavarna i deras slaveri”; om den lämnas att sköta sig själv, får den den genomsnittlige arbetaren ”att sjunka djupare och djupare ned i fattigdom”, tills en massavfolkning äger rum.

Och då blir det minsann ingen tid över att ”odla sociala, intellektuella eller konstnärliga förmågor”, annat än om dessa förmågor ställs i de socialistiska härskarnas tjänst!

(Att skicka det här till Aftonbladet är förmodligen bara bortkastad tid.)


[1]) På detta svarar förstås utsugningsteoretikerna att det beror på att de lyckats sätta en del spärrar för utsugningen genom lagstiftning om sådant som minimilöner, maximiarbetstimmar, förbud mot barnarbete, m.m., m.m. Jag ska ta upp den invändningen den dag jag har gott om tid.

[2]) Ja, jag vet att jag tjatar. Men om ni inte gjort det förut, så läs gärna de uppsatser av Reisman jag översatt som handlar om detta:

Den giftiga miljörörelsen

Miljörörelseförödelsens aritmetik

Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises

Annonser

One Response to Utsugningsteorin suger!

  1. Pingback: Utsugningsteorin suger vidare | Hemma hos POS