Aristoteles om oss åldringar

Dessutom måste det erkännas: Aristoteles Retoriken är en mördande tråkig bok. Och det beror inte endast på Aristoteles erkänt tråkiga stil i allmänhet. – Janne Lindqvist Grinde i introduktionen till den svenska översättningen av Retoriken.

Det var länge sedan jag senast bloggade om Aristoteles; men nyligen har jag läst denna mördande tråkiga bok (faktiskt både på engelska och på svenska), så något mördande tråkigt borde jag ha att säga om den.

Aristoteles ägnar flera sidor (bok 2, kapitel 11–14; s. 146–151 i den svenska översättningen) åt vilka karaktärsdrag som skiljer unga människor från äldre människor, och avslutar med några korta ord om mandomsåldern, som enligt honom inträffar i fyrtionioårsåldern[1].

Eftersom jag själv börjar åldras intresserar jag mig mest för vad han skriver om ålderdomen. Det är inte mycket jag kan hålla med honom om, men jag börjar med något som är alldeles sant:

[Vi åldringar] lever mer i minnet än i hoppet eftersom det som återstår av livet är litet och det som förflutit är mycket och hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna.

Jo, det är ju ovedersägligt; det är en sådan där ”apriorisanning”[2] där man bara behöver förstå orden för att inse att den är sann, och där man skulle bli ytterst förvånad om man fann något enda motexempel. Var finner man en yngling eller ungmö som helt förlorar sig i sina minnen och inte hyser ringaste hopp om framtiden? Eller någon uråldrig gubbe/gumma som gör det motsatta: inte tänker på vad som varit utan i stället gör upp de hoppfullaste planer för framtiden?

Alldeles innan skriver Aristoteles:

[Vi åldringar] har få förhoppningar på grund av [vår] erfarenhet (det mesta som händer är dåligt, åtminstone utfaller det mesta till det sämre) …

Så där har vi alltså förklaringen till att jag blir mer och mer pessimistiskt för varje år som går! – Jo, det är klart att alla besvikelser man kan ha upplevt under ett långt liv tär på en; men är det verkligen generellt sant att ”det mesta som händer är dåligt” eller att ”det mesta utfaller till det sämre”? Det här måste väl ändå variera väldigt mycket från den ena individen till den andra? Och alla våras liv är väl inte mördande tråkiga? Personligen har jag upplevt både det ena och det andra – besvikelserna har blandats med en eller annan framgång.

Men Aristoteles fortsätter att övergeneralisera om oss äldre:

Just detta [att hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna] är orsaken till [vår] snacksalighet: [vi] talar hela tiden om det som hänt eftersom [vi] gläder [oss] över att minnas. [Min kursivering.]

Om det här är baserat på iakttagelser, då måste antikens greker vara väldigt annorlunda mot oss moderna människor. Om människor är pratsamma eller tystlåtna har väl sällan eller aldrig med deras ålder att göra? Jag själv har aldrig varit särskilt pratsam, och om något har jag blivit mindre pratsam med åren.[3] Nej, de som är snacksaliga på ålderns höst var säkert snacksaliga redan i sin ungdom.

Mer om oss äldre:

[Vi] tror och vet inte någonting. Eftersom [vi] är tveksamma lägger [vi] alltid till ett ”kanske” och ”förmodligen”, och uttalar allting på det sättet och säger ingenting bestämt.

Ja, ”kanske” och ”förmodligen” blir vi lite mindre tvärsäkra med åren; men jag vill inte säga det med bestämdhet; somliga blir kanske mer och mer tvärsäkra.

[Vi] är avoga, eftersom avoghet är att uppfatta allting i en sämre bemärkelse. Vidare misstänker [vi] ont på grund av [vår] misstrogenhet, och misstrogna är [vi] på grund av erfarenhet. […] [Vi] är småaktiga på grund av att [vi] förnedrats av livet; [vi] begär ingenting stort eller överflödigt, bara det som går till uppehället. [Vi] är gnidiga eftersom egendom är en av livets nödvändigheter, men samtidigt vet [vi] av erfarenhet hur svårt det är att förvärva och lätt att förlora.

Det blir bara fler och fler anledningar för oss att vara griniga och sura! – Men sedan säger Aristoteles att

[vi] är fega och fruktar allt i förväg … [Min kursivering.]

Nej, stopp och belägg! Här måste jag med bestämdhet och utan några ”kanske” eller ”förmodligen” säga att Aristoteles har alldeles fel. Feghet har ingenting med ålder att göra. Feg blir man genom att i situation efter situation uppföra sig fegt, och modig genom att i situation efter situation uppföra sig modigt – som jag själv skrev (med åberopande av just Aristoteles) i min bloggpost Hur blir man dygdig?. Så varför skulle modet börja svika, bara för att man passerat fyrtionioårsåldern?

Vi är också

…mer självkära än vad [vi] borde vara. Också det är ett slags småaktighet.

Detta förbryllar mig – för det stämmer inte med vad Aristoteles skriver om ”egenkärleken” i Nikomachiska etiken.[4]

Och till sist (innan jag citerat hela avsnittet):

[Våra] vredeutbrott är tvära men svaga…

Kan nog stämma in på mig, men det är inget som har ändrats med åren.

$ $ $

För mina yngre läsares skull ska jag också citera en del av vad Aristoteles skriver om ungdomen. Först en liten upprepning:

Till största delen lever [ni] i hoppet eftersom hoppet gäller framtiden och minnet det förflutna, och för unga är framtiden omfattande, medan [ert] förflutna är kort. På den första dagen kan man inte minnas något, men hysa förhoppningar om allt.

Fast ska man vara petnoga kan man inte heller ha några förhoppningar den allra första dagen av sitt liv. Den nyfödde har lika lite någon föreställning om framtiden som om det förflutna. Det tar några år innan ett litet barn kan bilda sig en föreställning om framtiden. – Sedan skriver Aristoteles att

[ni] är lättlurade på grund av det ovannämnda ([ni] hoppas lätt).

OK, jag var nog mera lättlurad i min ungdom än jag är idag. Ni andra får svara för er själva!

Vidare:

[Ni] är ombytliga och snabbt tillfredsställda … [Ni] är hetsiga och snara till vrede … [Ni] är ärelystna … Penningbegär har [ni] i en mycket liten utsträckning på grund av att [ni] ännu inte haft erfarenhet av nöd … [Ni] är stolta eftersom [ni] ännu inte har förnedrats av livet, utan saknar erfarenhet om livets nödtvång … [Ni] tror att [ni] vet allt och är bergsäkra på allt.

Det här får räcka. Ni yngre får ta ställning till om det här stämmer in på er eller ej.

$ $ $

Om mandomsåldern har Aristoteles mycket litet att säga, eftersom ni fyrtionioåringar utmärks av att ni undviker både ungdomens och ålderdomens överdrifter:

[Ni] är varken mycket djärva (dristighet är en sådan överdrift) eller alltför rädda, utan har det bra i båda avseenden. [Ni] varken litar på alla eller misstror alla, utan bedömer snarare efter faktiska förhållanden. … [Ni] besitter måttfullhet i förening med mannamod och mod i förening med måttfullhet. … Det nyttiga som ungdomen och ålderdomen delar på sinsemellan förenar de som är i sin krafts dagar, och det som de förra har i överskott eller underskott, har de senare i lagom och passande mängd.

$ $ $

Hur ska jag summera allt detta? Det finns små korn av sanning i det mesta Aristoteles skriver här, men han går till överdrift när han generaliserar. Och överdrifter är ju annars precis vad Aristoteles är emot.

Sedan frågar sig säkert någon vad allt detta har med retorik att göra. Men en av huvudpoängerna i boken är att en talare bör anpassa sitt budskap efter sina åhörare – och då gör det skillnad om man talar inför en skara studenter eller inför en pensionärsförening.

Har ni haft mördande tråkigt medan ni läst det här? Det har roat mig en smula att skriva ner det. Nu ska jag sluta och övergå till att åldras vidare.

$ $ $

Uppdatering 10 juni: Jag också bloggat om detta på engelska. Samma innehåll, men i lite annan ordning.

Och att jag själv åldras märker jag inte på att jag skulle ha blivit pratsjukare eller lättare fegar ur, utan på att ork och motivation tryter allteftersom framtiden krymper. Ändå har jag orkat blogga både om Aristoteles och annat!


[1]) ”Kroppen når sin höjdpunkt från trettio till trettiofem års ålder; själen gör det kring fyrtionio års ålder.” Varför fyrtionio och inte femtio, när det ändå rör sig om en approximation? Möjligen var Aristoteles själv fyrtionio när han skrev detta, men det är en spekulation från min sida.

[2]) ”Apriorisanning” inom citationstecken, eftersom det inte finns några sådana sanningar, om man tar ”a priori” i Kants bemärkelse: sanningar som är helt oberoende av erfarenheten och en förutsättning för erfarenhet. I det här fallet måste man ha erfarenhet av ”hopp” och ”minne” för att kunna formulera denna sanning. Se vidare min gamla bloggpost Is Action an A Priori Category?

[3]) I och för sig pratar jag rätt mycket med mig själv, eftersom det åtminstone garanterar att jag får intelligenta svar. Men det har jag också gjort alltsedan min barndom.

[4]) Om detta har jag bl.a. skrivit i bloggposten Platon versus Aristoteles on egenkärlek, samt i den gamla uppsatsen Anti-egoismens historiska rötter – f.ö. skriven när jag var 49 år gammal. Summan av hans resonemang i Nikomachiska etiken är att en god människa med rätta kan älska sig själv, just därför att hon är god; medan en dålig människa inte kan älska sig själv, eftersom det inte finns något hos henne att älska.

Annonser

One Response to Aristoteles om oss åldringar

  1. Pingback: Aristotle on Youth and Old Age | The House at POS Corner