Kan teorier bekräftas eller vederläggas av erfarenheten?

Vid första påseende kan denna fråga förefalla besynnerlig. Vad annat än just erfarenheten kan någonsin bekräfta en teori? Men i den debatt som förts på Henrik Sundholms blogg och som jag själv tog upp tidigare har vi flera gånger fått höra att teorier inte kan falsifieras av några fakta och att fakta är ovidkommande när det gäller att verifiera en teori. Detta påstås också vara en av grundbultarna i den ”österrikiska” nationalekonomiska skolan, så att den som inte begriper detta inte heller begriper något annat av ”österrikisk” ekonomi (inte ens om man som jag har studerat den i över trettio års tid). Ju mer jag tänker på det här, desto absurdare blir det i mina ögon.

För om teorier varken kan bekräftas eller vederläggas av erfarenheten, vad ska vi då med erfarenheten till? Det borde räcka med att teoretisera utan hänsyn till någon erfarenhet. Eller vad ska vi med teorier till, ifall det inte finns någon erfarenhet att tillämpa teorierna till? Det skulle vara ett oöverstigligt svalg befästat mellan teori och praktik – det skulle inte finnas något att praktisera teorierna på.

Så låt mig nu försöka bena ut det här.

Både Henrik Sundholm och jag själv har tagit fasta vid en enda specifik tes hos Hans-Hermann Hoppe, nämligen denna:

A prioriteori övertrumfar och korrigerar erfarenheten (och logiken tar överhand över observationen) och inte vice versa.

Men hur kommer Hoppe fram till det? Vilket stöd anför han för sin tes? Det enklaste är att helt enkelt citera hela det stycke som avslutas med ovanstående citat:

Examples of what I mean by a priori theory are: No material thing can be at two places at once. No two objects can occupy the same place. A straight line is the shortest line between two points. No two straight lines can enclose a space. Whatever object is red all over cannot be green (blue, yellow, etc.) all over. Whatever object is colored is also extended. Whatever object has shape has also size. If A is a part of B and B is a part of C, then A is a part of C. 4 = 3 +1. 6 = 2 (33 – 30). Implausibly, empiricists must denigrate such propositions as mere linguistic-syntactic conventions without any empirical content, i.e., ”empty” tautologies. In contrast to this view and in accordance with common sense, I understand the same propositions as asserting some simple but fundamental truths about the structure of reality. And in accordance with common sense, too, I would regard someone who wanted to ”test” these propositions, or who reported ”facts” contradicting or deviating from them, as confused. A priori theory trumps and corrects experience (and logic overrules observation), and not vice-versa.

Men ingen människa har, och ingen människa kan ha någon erfarenhet av ett materiellt ting som befinner sig på två platser samtidigt, eller av en yta som bara begränsas av två linjer, eller ett föremål som samtidigt är helt rött och helt grönt, eller av ett föremål som helt saknar utsträckning. Sådana saker finns helt enkelt inte, och följaktligen kan man inte ha någon erfarenhet av dem. Så vad finns det för erfarenhet här att ”övertrumfa och korrigera”? Eller observationer som logiken skulle behöva ”ta överhand över”. Allt det Hoppe skriver här är fullständigt korrekt, men det stöder helt enkelt inte hans tes.

Så ingen av de aprioriska självklarheter Hoppe räknar upp kan vederläggas eller falsifieras av erfarenheten, eftersom sådan erfarenhet är omöjlig. Men hur är det med idén att de inte heller kan bekräftas eller verifieras av erfarenheten? Jag skulle säga att de bekräftas av all erfarenhet. All erfarenhet av geometriska figurer säger oss t.ex. att de avgränsas antingen av en enda linje (t.ex. en cirkel eller en ellips) eller också av minst tre. Den säger oss att alla föremål vi stöter på har utsträckning. Den säger oss att ett enfärgat föremål är och förblir enfärgat, så länge ingen sätter dit en ny färgklick på det. Den säger oss också att man snabbast kommer fram till en punkt i rummet, ifall man har möjlighet att följa en rät linje och inte behöver gå i kringelikrokar. Och om någon påstår sig ha erfarenhet av fyrkantiga cirklar, drar vi rimligen slutsatsen att han behagar skämta – Den enda vettiga invändningen mot detta resonemang är att det är för självklart för att alls behöva nämnas. Men den här gången behöver det tydligen nämnas.

Jag går vidare i Hoppes text:

More importantly, examples of a priori theory also abound in the social sciences, in particular in the fields of political economy and philosophy: Human action is an actor’s purposeful pursuit of valued ends with scarce means. No one can purposefully not act. Every action is aimed at improving the actor’s subjective well-being above what it otherwise would have been. A larger quantity of a good is valued more highly than a smaller quantity of the same good. Satisfaction earlier is preferred over satisfaction later. Production must proceed consumption. What is consumed now cannot be consumed again in the future. If the price of a good is lowered, either the same quantity or more will be bought than otherwise. Prices fixed below market clearing prices will lead to lasting shortages. Without private property in factors of production there can be no factor prices, and without factor prices cost-accounting is impossible. Taxes are an imposition on producers and/or wealth owners and reduce production and/or wealth below what it otherwise would have been. Interpersonal conflict is possible only if and insofar as things are scarce. No thing or part of a thing can be owned exclusively by more than one person at a time. Democracy (majority rule) is incompatible with private property (individual ownership and rule). No form of taxation can be uniform (equal), but every taxation involves the creation of two distinct and unequal classes of tax-payers vs. tax-receiver-consumers. Property and property titles are distinct entities, and an increase of the latter without a corresponding increase of the former does not raise social wealth but leads to a redistribution of existing wealth.

Allt det här stämmer väl bra, men jag vill ändå sticka ut hakan och säga att allt detta ständigt bekräftas av erfarenheten och att man letar förgäves efter erfarenheter som motsäger det. Vad som kan komplicera bilden är det jag tog upp i min förra bloggpost, nämligen att teorier stämmer ”allt annat lika” och att allt annat sällan är lika, och att en bra teori också måste kunna förklara undantagen. Låt mig ta ett exempel:

En god potatisskörd leder till att priset på potatis sjunker, men om potatisskörden slår fel, stiger i stället potatispriset. Mises har detta exempel någonstans i Human Action, men han tillägger att det är fullständigt omöjligt att förutsäga exakt hur mycket priset på potatis sjunker eller stiger; det finns alltför många andra faktorer som spelar in – alltför mycket som är ”vartannat olika”. Men har någon människa någon erfarenhet av att det motsatta inträffar? Skulle knappast tro det.

Ja, det kan hända att potatispriset står stilla, hur dålig skörden än är; nämligen om staten går in med ett dekret om maximipris på potatis. Men då inträffar ju något annat som ”österrikisk” teori (eller vanligt sunt bondförstånd) kan förklara; nämligen att all potatisen snart tar slut och folk får äta annat till maten (spagetti, ris, couscous, bulgur, kanske kålrötter eller rovor). Det blir också svårt att få tag på andra produkter som görs av potatis, som t.ex. chips och brännvin som görs av potatis.

Och vad skulle vara ett ”empiriskt motexempel” mot tesen att allt mänskligt handlande är målinriktat? En sinnesförvirrad eller dement person som irrar omkring på måfå? Eller någon som går i sömnen? Men i de fallen kallar vi det inte för handlande.

Eller ta ”kalkyleringsproblem” som Hoppe också nämner ovan. Det här är förstås mer komplicerat än de förra exemplen – Men inte finns det väl någon erfarenhet som motsäger att socialistiska ekonomier inte kan göra kalkyler och att priserna i en sådan ekonomi måste sättas genom att kopiera en kapitalistisk (eller åtminstone blandekonomisk) omvärld?

Ett naturvetenskapligt exempel också, för att visa hur skenbara undantag från en korrekt teori lätt kan förklaras: Galileo hade en teori om att föremål faller med samma hastighet oavsett hur tunga eller hur lätta de är, och han utförde ett berömt experiment för att bekräfta sin teori vid lutande tornet i Pisa. Men om han samtidigt med ett normaltungt föremål skulle ha släppt en fjäder eller ett vissnat löv från tornet, skulle fjädern eller lövet singla ned betydligt långsammare. Skulle det vara en vederläggning av teorin, ett litet faktum som sparkar ifrån sig? Visst inte; det betyder bara att luftmotståndet, som i normala fall är försumbart, här spelar in.

Det här bör vara nog för att förklara min poäng, så jag slutar här. – En bra teori ska passa som hand i handske med erfarenheten. Att även bra teorier inte alltid gör det beror på att verkligheten är – vad ska jag säga? – en smula komplicerad.

$ $ $

Uppdatering 12 juni: Jag stänger kommenteringen till denna bloggpost nu, eftersom jag varken har lust eller ork att rådbråka hjärnan med Hoppes teorier (jag har så mycket annat att rådbråka hjärnan med, och dessutom har jag ett liv utanför bloggen som också kräver sin tid). Och det verkar ju som om Carl Jakobsson i stort sett är ense med mig om Hoppes historietolkning, och den enda oenigheten är om jag har övertolkat Hoppe utifrån ett enda citat. Men jag menar att jag har visat här i posten att Hoppes exempel inte stöder hans tes. Att sedan svenska Misesinstitutet rekommenderar honom så starkt är ju inget jag kan göra mycket åt.

Introduktionen till Hoppes bok, varifrån jag har citerat, finns på nätet, så intresserade kan läsa där och själv ta ställning till om jag övertolkat honom eller ej.

Annonser

10 Responses to Kan teorier bekräftas eller vederläggas av erfarenheten?

  1. ”Eller vad ska vi med teorier till, ifall det inte finns någon erfarenhet att tillämpa teorierna till?”

    Det här är inte konsekvensen av att hävda att logik står över erfarenheter. Ta de ekonomiska exemplen som Hoppe tar upp, de går ju att tillämpa i ens praktiska liv uppenbarligen – man kan komma fram till att liberalism är bättre än planekonomi. Eller, man kan, om man upptäcker att det finns en brist på en vara, börja undersöka om det finns några prisregleringar där, i en jakt på att få en fylligare förståelse av vad som hände (vilket då inte behöver bero på prisregleringar, men det är en vettigare utgångspunkt att försöka få reda på vad som hänt i saken än att leta på något helt slumpmässigt område).

    Annars, det verkar som om du utgår från att erfarenhet alltid måste stämma. Såvitt jag kan förstå Hoppe så utgår han ifrån att det man upplever, ens erfarenhet, kan vara fel. Jag kan uppleva att en boll har en viss färg (gul), men när jag kikar på den lite närmre upptäcker jag att den faktiskt är orange. Det går att missta sig, helt enkelt.

    Så, när du skriver att Hoppes argument inte är tillräckligt, för att alla de exempel han tar upp går det inte att ha en sådan erfarenhet om, så verkar det istället som att du stärker Hoppes tes. För, du säger att vi _vet_ att en boll inte kan vara helt gul eller helt röd samtidigt, och att det är omöjligt att göra en sådan observation. Det är ju exakt samma sak som Hoppe säger. Då är frågan, håller du med om att det är möjligt för någon att tro sig ha upplevt en boll som är helgul och helröd samtidigt? Det verkar ju omöjligt, men det finns dokumenterade fall av personer som har blivit av med sin arm och vägrar att tro det, och när man ställer dem inför situationer där det är uppenbart att det inte finns en sådan hand, då börjar de hitta på helt galna ursäkter för att den inte finns. (Kommer inte ihåg någon länk för det, tyvärr.) Om man kan ha en sådan felkoppling i hjärnan borde det även vara möjligt att uppleva att en boll också kan vara helgul och helröd samtidigt.

    Och är det inte då rimligt att säga att den som gör en sådan iakttagelse helt enkelt har fel, att upplevelsen är en illusion? Om du håller med om det, ser jag inte hur du nu argumenterar emot Hoppe, förutom genom att ni använder ordet ”erfarenhet” på olika sätt.

    • Jag trodde nog att någon skulle invända att jag slår in öppna dörrar och att Hoppe inte alls menar vad jag menar att han menar. Men om han skriver att ”[korrekta] teorier övertrumfar och korrigerar erfarenheten”, så kan det inte gärna betyda annat än att teori och erfarenhet står i strid med varandra, och att antingen teorin eller erfarenheten måste ge vika. Hade han skrivit, som jag föreslog i min förra bloggpost om saken, att teorier behövs för förstå och tolka och förklara erfarenheten, hade allt varit gott och väl, och jag skulle inte haft det minsta att invända.

      Självfallet går det att missta sig. Men att människor kan uppleva fantomsmärtor i en amputerad lem finns det säkert någon medicinsk teori som förklarar. Att någon, ens med en felkoppling i hjärnan, skulle kunna uppleva samma boll i samma ögonblick som helt gul och helt röd, det håller jag för uteslutet. Vill du att jag ska testa detta genom att be någon galen vetenskapsman att installera en felkoppling i min hjärna och sedan ge mig en boll att titta på?

      Jag orkar inte med långa meningsutbyten, så jag hoppas slippa älta detta i all oändlighet.

    • Eller menar kanske Hoppe att en teori korrigerar illusoriska erfarenheter, som i exemplet med fantomsmärtor, där man har en illusion av att den amputerade kroppsdelen finns kvar? I så fall finns det ju ett skolexempel, nämligen den illusion av välstånd som skapas av inflation och kreditexpansion, men som senare erfarenhet, med lite ”österrikisk” tolkning, visar vara just en illusion. Men det kan knappast vara det han menar, för han ju inte gärna mena att all erfarenhet är illusorisk.

      Förresten pratade jag med en person som har fått lillfingret amputerat, och hon säger att det fortfarande känns som om lillfingret fanns kvar, så att hon blir förvånad varje gång hon ska sätta på sig bomullsvantar och upptäcker att det är ett finger som saknas. Naturligtvis vet hon med sig att fingret är borta, men kroppen och hjärnan har liksom inte vant sig vid det.

      • Ja, jag tror att han skulle kunna säga att en apriori teori sållar ut vissa erfarenheter som antingen nonsens eller som sanna. Och att en erfarenhet (vilket då inkluderar erfarenheter som är felaktiga tolkningar av verkligheten) kan aldrig säga emot en apriori teori. Och att säga det här tvingar en inte på något sätt att säga att all erfarenhet måste vara falsk.

        Låt oss säga att vi kan ha två olika sorters erfarenheter:

        Sanna erfarenheter – observationer som stämmer med verkligheten.
        Falska erfarenheter – observationer som inte stämmer med verkligheten (illusioner).

        Det Hoppe säger är att om man tror att man har en sann erfarenhet, men att den går emot aprioriteori, då korrigerar den erfarenheten. Du verkar ha tolkat Hoppe som att han säger att om man upplever något som man tror är sant – och att det verkligen är sant! – då korrigerar aprioriteorin detta. Teorin säger att man då bör tro att det var en falsk erfarenhet.

        Jag tror istället att han menar att sanna påståenden och aprioriteori är sanna och att det skulle vara omöjligt för en aprioriteori att vara i konflikt med korrekta observationer/sanna erfarenheter. Som i att den erfarenhet som marxister sade att västvärlden hade av den industriella revolutionen var falsk.

        Nu säger jag inte att Hoppes argument inte är problematiskt. Den har ju ett stort problem med att den inte tar upp möjligheten att man kan ha gjort en felaktig slutsats i en aprioriteori. Om jag (felaktigt) härledar mig fram till att om priset stiger så kommer, allt annat lika, efterfrågan öka, då tror jag att jag har en korrekt teori. Där skulle teorin vara i konflikt med observationer, och det skulle ju vara ett fel att följa teorin där.

        Annars vet jag inte om hjärnan skulle tillåta att man gör sådana upplevelser genom att bara ändra på den lite lätt. Enligt en hjärnforskare jag lyssnat på, David Eagleman, så är vårt medvetna jag bl.a. en sammanslagning av en massa processer i hjärnan som synkar alla våra upplevelser till en enda upplevelse (https://www.youtube.com/watch?v=MkANniH8XZE). Jag tänkte mig att om dessa kom i otakt på något sätt skulle en person kunna luras till att få en upplevele om en helgul och helröd boll. Men visst, det går kanske inte att göras med våra hjärnor och exemplet är inte viktigt för min tes.

      • Det du skriver här motsäger väl inte vad jag själv skrivit?

      • Jag tror vi pratar förbi varandra här. Och vad som (diplomatiskt uttryckt) är problematiskt med Hoppe är de implikationer han drar om hur historien ska tolkas. ”A priori” skulle det vara så att absoluta monarkier är att föredra framför demokratier, därför att den absolute monarken är ägare till sitt land, och därför att han har lägre tidspreferens och bättre framförhållning än demokratiska makthavare, som inte kan se längre än till nästa val; och de krig absoluta monarker för mot varandra skulle drabba civilbefolkningen mindre än våra moderna, ”demokratiska” krig. Och om erfarenheten talar emot aprioriteorin, ska teorin användas till att korrigera erfarenheten. Men det som har skett i historien har ju faktiskt skett, oavsett vad aprioriteorin säger skulle ha skett.

        Jag vet att jag skrivit det här förut, med det förtjänar att upprepas: Här i Sverige hade vi absolut monarki (envälde) under den karolinska epoken, d.v.s. under Karl XI och Karl XII. Karl XII.s regeringsperiod var ett enda långt krig. Och av alla krig som förts i Sveriges historia är nog det Stora Nordiska Kriget det som varit mest förödande för vår befolkning. Soldater tvångsutskrevs på den här tiden för att slaktas på slagfälten (eller dö i sjukdomar mellan fältslagen). Och Sverige var väl i stort sett ruinerat vid Karl XII:s död. Men enväldet avskaffades sedan, och styrelseskicket ändrades i demokratisk riktning; det var ständerna och inte kungen som bestämde. Och detta betydde ett uppsving och inte, som Hoppe skulle kalla det, en ”deciviliseringsprocess”.

        Och hur är det med en enväldig monarks tidspreferens, om han hela tiden befinner sig i krig? Inte mycket plats för långsiktig planering, när han knappast kan se längre än till nästa fältslag. (Och så hade ju Karl XII inte heller tid att bilda familj och få avkomlingar, men jag tror inte det ändrar poängen nämnvärt.)

        Vad vi hade före Karl XI:s trontillträde, från Gustav Vasa och framåt, skulle jag klassificera som en övergångsform mellan feodalism och absolut monarki. Kungen var ”högsta hönset”, men adeln fick stora förläningar och kunde utgöra en motvikt. Gustav Vasa själv gav riket i arv till sin äldste son och gav de yngre sönerna stora hertigdömen, där de kunde agera som monarker. Hur det gick med det vet vi ju: de yngre bröderna störtade först den äldste och sedan störtade de varandra. Och det första Karl XI gjorde för att etablera sig som absolut monark var ju att dra in det mesta av de förläningar hans företrädare hade givit adeln.

        Detta är förstås bara ett historiskt exempel, men jag tror säkert man kan hitta fler.

        Och nu har jag alltså ältat detta en vända till …

      • (Ursäkta sent svar, jag har varit upptagen med en flytt i veckan.)

        Och du tog upp det något i onödan! Jag försvarar inte Hoppes teori om monarkier eller att den är tvungen att vederlägga vår historiska läsning som falsk. Jag recenserade hans bok för två år sedan och kom fram till att Hoppe har fel på tre punkter: kungar ägde inte stater förr, det begränsade sätt som de kan sägas ha ”ägt” staten på försvann långt innan franska revolutionen, och att Hoppes modell inte tar hänsyn till att kungens makt vilar på godkännande från andra och att han måste tillfredsställa deras preferenser. Att kungen också kan vara mordisk eller galen som Karl XII håller jag med om är vettigt motargument. Jag ser det som ett såväl empiriskt som logiskt motargument.

        Jag argumenterade annars emot detta, ditt påstående: ”Eller menar kanske Hoppe att en teori korrigerar illusoriska erfarenheter, som i exemplet med fantomsmärtor, där man har en illusion av att den amputerade kroppsdelen finns kvar? I så fall finns det ju ett skolexempel, nämligen den illusion av välstånd som skapas av inflation och kreditexpansion, men som senare erfarenhet, med lite ”österrikisk” tolkning, visar vara just en illusion. Men det kan knappast vara det han menar, för han ju inte gärna mena att all erfarenhet är illusorisk.”

        Alltså, just den sista meningen.

        Får hoppas att det här kommer på rätt plats i tråden.

      • OK. Egentligen var det bara första meningen i min förra kommentar som var riktad till dig; resten var en vidareutveckling av egna tankegångar. Så vad gäller Hoppes historietolkning är vi säkert rätt överens. (Minns att du kommenterade på en tidigare bloggpost, Var krigen bättre förr? och inte heller där höll med Hoppe.)

        PS. Tack för länken till din egen recension också!

      • Hm, jo, jag argumenterar emot de båda meningarna, alltså:

        ”Jag trodde nog att någon skulle invända att jag slår in öppna dörrar och att Hoppe inte alls menar vad jag menar att han menar. Men om han skriver att ”[korrekta] teorier övertrumfar och korrigerar erfarenheten”, så kan det inte gärna betyda annat än att teori och erfarenhet står i strid med varandra, och att antingen teorin eller erfarenheten måste ge vika.”

        och

        ”Eller menar kanske Hoppe att en teori korrigerar illusoriska erfarenheter, som i exemplet med fantomsmärtor, där man har en illusion av att den amputerade kroppsdelen finns kvar? I så fall finns det ju ett skolexempel, nämligen den illusion av välstånd som skapas av inflation och kreditexpansion, men som senare erfarenhet, med lite ”österrikisk” tolkning, visar vara just en illusion. Men det kan knappast vara det han menar, för han ju inte gärna mena att all erfarenhet är illusorisk.”

        De är sammankopplade, båda säger att Hoppe inte kan ha menat annat än den tolkning du har i huvudinlägget.

        Ett argument för min tolkning: det borde vara riktigt korkat att säga att korrekt erfarenhet kan bli trumfad av korrekt teori, och ingen skulle rekommendera en bok så starkt (som Mises-institutet gör exempelvis) om det fanns en så otroligt generell tes som har så otroligt fel på ett så grundläggande sätt i den. Nu är det ju förstås en möjlighet att din tolkning är den korrekta, men då måste folket där antingen kommunicera dåligt om vad Hoppe menar eller så måste de vara helt förvirrade eller förblindade. Samma gäller också för Hoppe, fast där har vi ju båda bevis på att han inte är helt rationell när det gäller kungariken. Men, han säger andra saker som är vettiga, så det är inte säkert att hans rationalitet är alltför skadad.

        I vilket fall, jag skulle inte utgå ifrån att någon säger något helt galet efter bara en mening av vad denne sagt.

        Hoppas du fann recensionen av värde!

  2. Jag vet inte riktigt vad Carl är oense med mig om; men jag kom på en egen invändning mot den analogi jag drog mellan fantomsmärtor och inflatorisk välståndsillusion.

    Fantomsmärtor (eller snarare fantomförnimmelser) är sinnesvillor; medan den välståndsillusion som skapas av inflation och kreditexpansion är en ”konceptuell illusion”.

    Och vad gäller fantomförnimmelserna korrigeras de i första hand av andra förnimmelser. För att ta min tantväns amputerade lillfinger, så säger ju hennes syn henne att fingret är borta, även om det känns som om det fanns kvar. Och så har hon förstås ett minne av amputationen. Det här är ungefär som med det klassiska argumentet om pinnen som ser krokig ut i vatten. Vad som korrigerar den illusionen är inte i första hand någon teori, utan andra sinnesförnimmelser: man har sett att den var rak, innan den sänktes i vattnet, och man kan fortfarande kan känna med fingrarna att den är rak. Först långt senare, när man blivit professor i optik (eller åtminstone tagit en gymnasiekurs i ämnet), har man en teori som förklarar varför den ser krokig ut.

    Vad sedan välståndsillusionen anbelangar, så är det ju faktiskt ingen illusion att ”hjulen börjar rulla” i ekonomin av kreditexpansionen. Illusionen är att de ska fortsätta rulla i all oändlighet, att man inte kan se sambandet mellan konjunkturuppgången och den senare nedgången.

    Det blev ett litet kåseri om egentligen rätt självklara saker…