Koranstudier

Koranen är en bok som, på Guds uppdrag, författades på 600-talet e.Kr. av ärkeängeln Gabriel och gavs ut på profeten Muhammeds förlag. – Eller också författades den av Gud själv i tidernas begynnelse, men han dröjde med publiceringen ända till 600-talet,  eftersom han inte lyckades hitta någon förläggare förrän då.[1] Er gissning är så god som min i det här fallet.

Hursomhelst så har jag av ren nyfikenhet börjat läsa Koranen; jag vet inte om jag kommer att orka masa mig igenom den ända till slutet, men jag kan ju delge mina första intryck.

Det första som slår mig är att texten är totalt osammanhängande; antingen det var Gabriel eller Gud själv som skrev, hoppar han från det ena ämnet till det andra – från kommentarer om Abraham, Moses och Jesus till anvisningar för bönens och vallfärdens förrättande till utförliga testamentariska förordnanden. Men en sak är konstant och upprepas gång på gång: löften om belöningar för de rättrogna och hot om straff för de otrogna och tvehågsna. Så jag får väl ge några smakprov[2]:

Vad dem, som äro otrogna, beträffar, skall jag hemsöka dem med ett svårt straff både i detta och i det tillkommande livet, och de skola ej få några hjälpare. (Sura 3, vers 49.)

Hur svårt straff då?

Dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet; Gud är förvisso väldig och vis. (4:59.)

Det var alltså hotet om straff; direkt följer här ett löfte om belöning:

Men dem, som tro och göra goda gärningar, skola vi låta komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, att där i evighet förbliva; där vänta dem rena makar, och vi skola föra dem in i svalkande skuggor. (4:60.)

Dessa ”lustgårdar, genomflutna av bäckar” återkommer gång på gång. De ”rena makarna” ersätts ibland av ”jungfrur med blyga ögon”, och på något ställe preciseras jungfrurna med uppgiften att deras hy påminner om strutsägg.

Kommer de tvehågsna lindrigare undan än de otrogna?

Vad beträffar dem, som trodde och sedan blevo otrogna och återigen trodde, men sedan blevo otrogna och till sist tilltog i otro, är Gud förvisso ej den, som förlåter dem eller leder dem på den rätta vägen.

Förkunna de tvehågsna det hugnesamma budskapet, att dem väntar ett plågsamt straff! (4:136–137; jag förmodar att ordet ”hugnesamma” är ironiskt menat.)

Och lite längre fram:

De, som förneka Gud och hans apostlar och söka skilja Gud och hans apostlar åt och säga: ”vi tro på en del och förneka en del” och söka finna en medelväg,

Dessa äro förvisso de verkligt otrogna, och åt de otrogna hava vi berett ett nesligt straff.

Men de som tro på Gud och hans apostlar utan att göra någon åtskillnad på någon ibland dem, dessa skola vi giva deras lön; ja, Gud är överseende och barmhärtig. (4:148–151.)

Och så upprepas det igen:

Vad dem beträffar, som tro och göra goda gärningar, skall han giva dem deras fulla lön och mera därtill av sin ynnest, men vad dem beträffar, som försmå honom och visa sig spotska, skall hemsöka dem med ett plågsamt straff, (4:172.)

Och när jag bläddrar på måfå hittar jag följande:

Dem som äro otrogna, väntar ett svårt straff,
men de, som tro och göra goda gärningar, skola få förlåtelse och stor lön. (35:7-8.)

Och här:

Vad beträffar dem, som tro och göra goda gärningar, vänta dem viloställets lustgårdar som en välkomsthälsning för vad de gjorde.

Och vad beträffar dem, som äro ogudaktiga, varder elden deras hemvist; så ofta de vilja ut därifrån, skola de föras tillbaka dit, och man skall säga till dem: ”Smaken eldens pina, som I höllen för lögn!” (32:19–20.)

Och den förste som skulle stekas i eld var Muhammeds egen farbror som motarbetade honom i Mecka. (Sura 111.)

Börjar bli lite tjatigt, ungefär som varningstexterna på våra cigarettpaket… Nåja, upprepningar kan nog behövas för att budskapet ska gå hem.

$ $ $

En sak Muhammed är känd för är att han begränsade månggiftet, så att en rättrogen får ha högst fyra hustrur (om inte den rättrogen är kvinna, för kvinnor får bara ha en man); men själv beviljades han dispens och fick ha fler hustrur:

Profet, vi tillåta dig förvisso att hava dina hustrur, dem du givit deras lön, de slavinnor, över vilka du råder, bland det byte Gud skänkt dig, dina farbröders döttrar, dina fastrars döttrar, dina morbröders döttrar, dina mostrars döttrar, som utvandrat med dig, och varje rättrogen kvinna, om hon giver sig åt profeten, för så vitt nämligen profeten vill taga henne till äkta, som en särskild rättighet för dig med uteslutande av de andra rättrogna –

Vi veta nog vad vi hava föreskrivit dem rörande deras hustrur och de slavinnor, över vilka de råda – för att det ej skall vara någon synd för dig; ja, Gud är överseende och barmhärtig. (33:49–50.)

Någon uppgift om varför han tilläts gifta sig med en flicka som var nio eller tio år då äktenskapet fullbordades genom samlag har jag dock inte kunna hitta.

$ $ $

Om prostitution:

Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera. Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.

Skökokunden må ej äkta någon annan än en sköka eller en månggudadyrkerska, och skökan må ingen annan än en skökokund eller månggudadyrkare äkta; detta är förbjudet för de rättrogna. (24:2–3.)

Vad som sker med skökan och skökokunden i det tillkommande livet har jag inte hittat någon uppgift om; det kan väl tänkas att de gisslas varenda dag, och att huden byts ut när den är söndergisslad.

$ $ $

Enligt en imam i min bekantskapskrets har islam löst teodicéproblemet (om gud är både allsmäktig och god, varför finns det så mycket ont i världen? Och varför finns det alls något ont?). Lösningen skulle vara att allt kommer från Gud, både det goda och det onda. Det här är förstås inte en lösning, utan bara en omformulering av problemet; vad det innebär är ju att Gud ibland är god, ibland ond. – Alltnog; jag har letat efter ett korancitat som säger detta; men det jag hittade säger raka motsatsen:

Allt gott som händer dig, kommer från Gud, och allt ont, som händer dig, kommer från dig själv.  (4:81.)

Att det är det egna jaget som är källan till allt ont, ja det har vi ju hört förr.

$ $ $

Sedan är jag förstås också nyfiken på vad Koranen faktiskt säger om jihad eller det heliga kriget, men allt jag hittat hittills är detta:

Striden för Guds sak mot dem, som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande. (2:186.)

Koranen förespråkar alltså bara våld i självförsvar. Fortsättning:

Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp, men striden ej mot dem vid det fridlysta templet [Kaba], med mindre de strida mot eder därstädes, och strida de mot eder, så döden dem! Sådan varder de otrognas lön. (2:187.)

Låter otäckt, men det handlar fortfarande om självförsvar och vedergällning, inte om anfallskrig.

Men om de upphöra, så är Gud förvisso överseende och barmhärtig.

Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga. (2:188-189.)

Så även om det heliga kriget förs i självförsvar, kommer det inte att upphöra förrän islam har segrat och alla utom de orättfärdiga underkastat sig Gud och hans profet!

$ $ $

Sedan sägs det ofta (bl.a. av imamen i min bekantskapskrets) att islam gör skillnad mellan ”stora jihad” och ”lilla jihad”. Att föra krig för Guds sak är ”lilla jihad”; ”stora jihad” är den strid var och en av oss måste föra inombords mot våra själviska impulser. Jag har ännu inte hittat något korancitat som belyser detta, men jag har ju några suror kvar att läsa.

Men om nu allt ont kommer från det egna jaget, är det väl inget annan råd än att förinta sitt jag, så gott det går. Och har man förintat sitt jag, då är man förvisso beredd att gå i döden för Guds sak. Dessförinnan har man kanske lite kvar av den där ondskefulla själviskheten.

$ $ $

Men om man nu är otrogen och varken tror på Gud eller Djävulen eller på ett liv efter detta, då biter ju inte alla dessa hot om plågsamma straff eller dessa löften om lustgårdar, genomflutna av bäckar. Har man dessutom svurit en ed vid sitt eget liv och sin kärlek till det, då utgör ju varken det stora eller det lilla jihad någon frestelse.


[1]) ”I det teologiska tänkandet är Koranens gestalt och innehåll en korrekt återgivning av en himmelsk urform som finns nedtecknad på ’en väl förvarad tavla’ […] hos Gud. Den jordiska Koranen är alltså en avbildning av en himmels arketyp […] som är den fullständiga urskriften som sedan evighet finns hos Gud.” Ur professor Tord Olssons förord till senaste utgåvan av Zetterstéens översättning.

[2]) Citaten är från K.V. Zetterstéens översättning från 1917. Det finns också en modernare översättning signerad Mohammed Knut Bernström.

Annonser