Arbetsvärdeläran

Arbetsvärdeläran var den dominerande värdeteorin inom nationalekonomin alltifrån Adam Smiths och David Ricardos dagar; den utgör också en grundbult i Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori. Den övergavs i samband med den ”marginella revolutionen”, den som inleddes av Carl Menger och fortsattes av Eugen von Böhm-Bawerk. Läran är egentligen en rätt elementär sammanblandning av orsak och verkan; mer om det senare.

Läran går ut på att värdet, och därmed priset,  av en vara bestäms av den mängd arbete som lagts ned på varan. Så här skriver David Ricardo i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper:

Värdet av en vara, eller av den mängd av någon annan vara som den kan utbytas mot, beror på den relativa mängd arbete som är nödvändig för att producera den, och inte på den större eller mindre ersättning som betalas för detta arbete. (S. 25.)

Och lite senare:

Inte bara det arbete som direkt nedläggs på varor påverkar deras värde, utan också det arbete som utförs på den utrustning och de verktyg och byggnader som möjliggör och underlättar sådant arbete. (S. 34.)

Ta t.ex. värdet av, och därmed priset på, en limpa bröd. Det bestäms av det arbete bagaren lagt ned på att baka brödet. Det bestäms också av det arbete mjölnaren lagt ned på att mala mjölet. Mjölnaren använder en kvarn, så det arbete som lagts ned på att bygga kvarnen ingår också i den totala arbetsmängden. Och sedan har vi bonden och det arbete han lagt ned på att så och skörda spannmålet. Om vi antar ett primitivt samhälle där åkern plöjs med hjälp av ett årder, ingår arbetet på att tillverka årdret. Om bonden använder en träplog som dras av en häst eller ett par oxar, ingår arbetet på att bygga plogen, och också arbetet på att föda upp hästen eller oxarna. En modern bonde använder traktor och skördetröska, och då ingår arbetet på att producera traktorn och skördetröskan. Därtill kommer då arbetet på att producera stål till maskinerna och arbetet på att bryta den järnmalm som behövs för att tillverka stålet. Så ni ser att det är en förfärlig massa arbete som ligger bakom den här enkla brödlimpan.

Men vänta nu ett ögonblick… Med den här arbetsmängden borde väl limpan bli väldigt dyr? Och borde inte limpan ha varit betydligt billigare i äldre tider? Om mjölnaren inte hade tillgång till någon kvarn utan satt och malde för hand? Eller om bonden faktiskt bara hade ett årder att plöja med, inte en plog, än mindre då en traktor? Nåja, Ricardo var inte dummare än att han begrep detta:

Principen att den arbetsmängd som nedläggs på produktionen reglerar deras relativa värde modifieras avsevärt genom användningen av maskiner och annat fast och rörligt kapital. (S. 40.)

För vad som händer när maskiner börjar användas – när handkvarnen ersätts av en väderkvarn, när årdret ersätts av en träplog och senare en metallplog, när hästar och oxar ersätts av traktorer, etc., etc. – är förstås att betydligt mer kan produceras med betydligt mindre arbete, och då blir varorna billigare. Värdet och priset bestäms av tillgång och efterfrågan, inte av den totala arbetsmängden. Men Ricardo borde nog ha tänkt ett steg vidare och insett att detta visar på något grundläggande fel i arbetsvärdeläran.

Så finns det uppenbara undantag, där värde och pris inte har det ringaste att göra med den nedlagda arbetsmängden. Målningar av berömda konstnärer går för åtskilliga miljoner, när de kommer ut på auktion. Men det har förstås inte ett dugg att göra med hur mycket arbete konstnären lagd ned på målningen, än mindre då med den mängd arbete som lagts ned på att tillverka färgerna eller tavelduken. Ricardo är medveten om detta också:

Det finns några varor vars värde enbart avgörs av den knappa tillgången av dem. Inget arbete kan öka mängden av dessa varor, och därför kan deras värde inte minskas genom en ökad tillgång på dem. Vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i en mycket begränsad mängd, tillhör alla denna kategori. Deras värde är helt oberoende av den mängd arbete som ursprungligen krävs för att producera dem och varierar med det skiftande välståndet och den skiftande smaken hos dem som önskar äga dem. (S. 25f.)

Men han är noga med att betona att detta är ett undantag:

Dessa varor utgör emellertid en mycket liten del av hela den mängd arbetsvaror som dagligen byts på marknaden. Den allra största delen av de varor som köparna önskar sig framställs genom arbete […] När vi då talar om varor, om deras bytesvärde och om de lagar som reglerar deras relativa pris, menar vi alltid bara sådana varor vars mängd kan ökas genom utövandet av mänsklig flit och som produceras under en konkurrens utan restriktioner. (S. 26.)

Nog med Ricardocitat och över till frågan vad det egentligen är för grundläggande fel med arbetsvärdeläran.

Det kan knappast förnekas att det råder ett intimt samband mellan en varas värde och det arbete man lägger ned på att tillverka varan. Om en brödlimpa vore helt värdelös, skulle förstås ingen bagare bry sig om att baka den, ingen mjölnare bry sig om att mala säd till mjöl, ingen bonde bry sig om att odla säden, och det skulle inte finnas något behov av vare sig kvarnar eller plogar eller traktorer. Eftersom brödlimpor faktiskt har ett värde är förstås detta resonemang alldeles orealistiskt; så ni får ta det som ett praxeologiskt tankeexperiment.

Men vilket är då sambandet? Ja, det tror jag att ni redan begriper, men jag säger det i alla fall, bara för att visa att jag själv begriper det:

Att man lägger ned arbete på att tillverka en vara beror på att man förväntar sig att denna vara ska ha ett värde och ett pris; m.a.o. på att man förväntar sig att kunna sälja den. Orsakssambandet är m.a.o. det exakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran säger.

Om man lägger ned arbete på något totalt meningslöst, som t.ex. att gräva gropar i marken som man sedan fyller igen, så skapar man inget av värde, även om man skulle arbeta dagarna i ända, livet igenom på ett sådant arbete.

Här är ett roligt exempel som jag saxat från Slöseriombudsmannen; det är en Norgehistoria, men eftersom norrmän berättar samma sorts historier om oss svenskar, har jag gjort den nationsneutral:

En svensk/norsk turist är ute på promenad i Trondheim/Östersund, när han träffar två män längs gatan. Han blir stående, fascinerad av deras arbete.

Den första norrmannen/svensken gräver en grop medan den andra tittar på. Han lägger prydligt jorden i en hög bredvid. När gropen är klar tar den andra norrmannen/svensken över spaden, och fyller noggrant igen gropen igen.

Sedan flyttar de exakt tre meter nerför gatan, där de upprepar proceduren. Den första mannen gräver en grop, som den andre därefter fyller igen.

När norrmännen/svenskarna flyttat sig tre meter till, och den förste av dem börjat gräva en ny grop, kan svensken/norrmannen inte hålla sig längre.

– Ursäkta att jag stör i arbetet, men vad håller ni på med här egentligen?

– Vi planterar träd, svarar norrmännen/svenskarna glatt!

– Egentligen är det ett jobb för tre personer, men han som ska sätta ned trädplantan i gropen är hemma och sjukskriven idag. Men det stoppar inte oss, vi arbetar ändå!

Om vi tillämpar arbetsvärdeläran på den här historien, skulle det innebära att värdet av detta arbete är exakt 2/3 av värdet, ifall den tredje norrmannen/ svensken inte varit sjukskriven!

$ $ $

Ytterligare funderingar: När ekonomer talar om ”värde”, menar de ”ekonomiskt värde”, och det ekonomiska värdet av en vara är förstås detsamma som priset på varan. Men det finns gott om värden här i livet som inte alls är ekonomiska. Som jag skrivit någon gång förr, har det värde man sätter på sin äkta hälft inget alls att göra med det pris man skulle få för honom eller henne ifall man skulle ge sig ut på äktenskapsmarknaden och sälja den äkta hälften. Och värdet av en god bok ligger i läsupplevelsen, inte i det pris man skulle få för boken ifall man säljer den till ett antikvariat. Ja, ni kan fylla på med exempel.

Men arbetsvärdeläran är lika felaktig om man försöker tillämpa den på icke-ekonomiska värden. Ta t.ex. det arbete jag dagligen lägger ned på att bädda min säng eller då och då på att dammsuga lägenheten. Värdet av en bäddad säng eller en välstädad lägenhet bestäms inte av det arbete jag lägger ned; tvärtom lägger jag ned det arbetet därför att jag ser ett värde i en bäddad säng eller en välstädad lägenhet.

Eller ta värdet av den smörgås jag bredde för en stund sedan. Eftersom jag inte har för avsikt att sälja smörgåsen, har den inget ekonomiskt värde, bara ett näringsvärde och ett njutningsvärde. Men detta värde bestäms ju inte alls av det arbete jag lagt ned på att bre den, utan jag lägger ned det arbetet för närings- och njutningsvärdets skull.

Allt detta är förhoppningsvis självklart.

$ $ $

Vill ni veta mer om Ricardo är det förstås bara att köpa eller låna hem hans bok; men jag kan också rekommendera kap. 11, del C (s. 473–498)  i Capitalism: A Treatise on Economics, där George Reisman sållar agnarna från vetet i Smiths och Ricardos teorier.

$ $ $

Post scriptum: Jag kanske borde säga ett ord om hur arbetsvärdeläran kom att överges. Det skedde i och med Carl Mengers distinktion mellan ”varor av första ordningen” och ”varor av högre ordning”, eller, enklare uttryckt, ”konsumtionsvaror” och ”produktionsvaror” eller ”produktionsfaktorer”. Ett exempel på en ”vara av första ordningen” skulle vara brödlimpan i mitt exempel ovan, och ”varor av högre ordning” skulle vara mjölet och kvarnen och säden och plogen. Och vad Menger kom underfund med var att värdet av varorna av högre ordning bestäms av värdet av varorna av den första ordningen. Mitt ”praxeologiska tankeexperiment” ovan är tillämpligt här: Om människor av någon anledning skulle upphöra att äta smörgåsar, kanelbullar, semlor… – om de skulle sluta konsumera allt som görs av mjöl – då skulle allt mjöl förlora sitt värde, och det skulle inte längre vara någon vits att bygga kvarnar. Säd skulle fortfarande kunna odlas, ifall det fortfarande finns efterfrågan på sädesbrännvin, men det skulle vara meningslöst att mala den till mjöl. – Allt detta är egentligen mycket enkelt, och det är lite besynnerligt att det skulle behövas en Carl Menger för att komma på det.

$ $ $

Post scriptum 2: Jag har också bloggat om detta på engelska. I stort sett samma innehåll, men presenterat i något annan ordning.

$ $ $

Uppdatering 10 november 2012: Jag vill påminna om mina kommentarsregler. Jag accepterar inte anonyma kommentarer, och detta inbegriper kommentarer som bara är undertecknade med förnamn. Dessutom är denna blogg inte något debattforum, och jag har varken lust eller ork att förklara mig en gång till, ifall någon skulle ha råkat missförstå det jag skrev första gången. Livet är för kort för det, och dessutom har jag vardagsbestyr också. Om någon menar att jag har fått allt om bakfoten, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Och jag kan förstås inte hindra någon från att polemisera mot mig på sin egen blogg, men den behöver jag ju inte heller nödvändigtvis läsa.

Annonser