Reismanbloggen

Alla de översättningar av George Reisman jag hittills gjort finns nu utlagda på min Reismanblogg. Jag har börjat på ytterligare en översättning, men det kan ta sin tid innan jag är klar med den.

Några citat ur uppsatserna för att locka till läsning:

Ur Den giftiga miljörörelsen:

Även om det inte är nödvändigt att ifrågasätta de goda avsikterna och uppriktigheten hos det överväldigande flertalet medlemmar av miljö- eller ekologirörelsen, är det livsviktigt att allmänheten inser att man i själva denna till synes ädla och upphöjda rörelse kan finna mer än en smula bevis på den djupaste giftighet. […] Men giftigheten hos miljörörelsen som helhet är avsevärt mycket högre än bara hundradelar. Den är med säkerhet så hög som åtskilliga tiondelar.

Om en påstådd vetenskaplig expert tror på naturens egenvärde, då är att rådfråga honom likvärdigt med att rådfråga en läkare som står på bakteriernas sida snarare än på patientens, om man nu kan föreställa sig något sådant.

Ingen har någonsin observerat, kan någonsin observera eller kommer någonsin att observera något sådant som två grupper av en miljon människor som är identiskt lika i varje avseende utom ett: att medlemmarna i den ena gruppen under en sjuttioårsperiod konsumerar äpplen besprutade med Alar, medan medlemmarna av den andra gruppen inte gör det, och att sedan 4,2 medlemmar av den första gruppen dör.

Allt vad hela människans produktiva verksamhet i grunden består av är att hon arrangerar om naturgivna kemiska grundämnen i syfte att ställa dem i ett nyttigare förhållande till sig själv – det vill säga: för syftet att förbättra sin miljö. […] Produktion och ekonomisk verksamhet är exakt de medel varmed människan anpassar sin miljö till sig själv och därmed förbättrar den.

Det onda behöver det godas samverkan för att dölja sin natur och vinna fler anhängare och större inflytande än det skulle kunna uppnå på egen hand. Alltså måste egenvärdesläran så mycket som möjligt blandas med påstådd omsorg om människans liv och välbefinnande. Genom att tillåta sig delta i propagandan för denna blandning tjänar annars goda människor till att främja egenvärdesläran och därmed förstörelsen av mänskliga värden.

Miljövännernas kampanj mot energi påminner om en boa constrictor som slingrar sig runt sitt offers kropp och långsamt kramar livet ur offret.

Det enda, menar miljörörelsen, som vetenskapen och tekniken kan göra så bra att vi har rätt att hysa obegränsat förtroende för den, är att förutsäga vädret! – för de närmaste hundra åren. Det är när allt kommer omkring och efter vad man kan förmoda på grundval av en väderleksrapport som man uppmanar oss att överge den industriella revolutionen eller, som man eufemistiskt uttrycker det, ”radikalt och på djupet ändra vår livsstil” – till enormt materiellt förfång för oss. […] [I]ndustricivilisationen ska överges, för det är vad vi måste göra för att undvika dåligt väder.

Ur Produktion versus konsumtion:

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad.

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven.

Produktionisten […] hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.

Ur Frihet:

Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. […] För att det ska finnas frihet fordras det att det finns en stat. Staten är den samhällsinstitution vars rättmätiga funktion är att skydda individen från initierandet av tvång. […]En effektiv stat etablerar, genom att den minimerar hotet om aggression, existensen av individens frihet i relation till alla andra privatpersoner. Men detta är långt ifrån tillräckligt för att etablera frihet som ett allmänt socialt tillstånd. För ett överväldigande hot mot friheten kvarstår: nämligen aggression från staten själv.

Allt en stat gör vilar på bruket av tvång. Ingen lag är i själva verket lag om den inte backas upp av hotet om tvång. […] Så även om frihetens existens fordrar statens existens, fordrar den existensen av en mycket specifik stat: nämligen en begränsad stat, en stat som uteslutande begränsas till funktionerna försvar och vedergällning mot initierandet av tvång – det vill säga till att tillhandahålla polis, domstolar och ett nationellt försvar. I ett helt kapitalistiskt samhälle överskrider inte staten dessa funktioner. […] Kort sagt kännetecknas kapitalismen i sin logiskt konsekventa form av laissez faire. Staten i ett sådant samhälle är i själva verket blott och bart en nattväktare som den ärlige och fredlige medborgaren har mycket lite kontakt med och från vilken han ingenting har att frukta. […] Givet statens existens och dess makt att tygla privat bruk av tvång, måste begreppet frihet definieras på ett sätt som lägger särskild tonvikt på medborgarens relation till sin stat. Detta beror på att statens kapacitet att kränka friheten är ojämförligt mycket större än någon privatperson eller något gäng vars aggression den bekämpar.

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. När frihet råder, råder fred, eftersom det inte används tvång: försåvitt som tvång inte initieras, behöver bruket av tvång som försvar eller vedergällning inte äga rum. Fred i denna bemärkelse är ett av frihetens mest önskvärda kännetecken. Ingenting kunde vara värdefullare eller ärofullare. Det finns emellertid en annan bemärkelse i vilken det kan råda en sorts fred. Här hotar en person eller grupp någon annan med initierande av tvång, och den andre bjuder inget motstånd utan lyder helt enkelt. Detta är slavars och ynkryggars fred. Det är den sorts fred som korrupta intellektuella länge yrkade på att västerlandets relativt fria folk skulle upprätthålla i relation till kommunistvärldens aggression.

För att det amerikanska folket återigen ska kunna lyckas och blomstra är det väsentligt att Förenta staterna återvänder till sin ärofulla grundläggande princip: individens frihet.

Ur Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare:

Mises är viktig därför att vad han lär oss är nödvändigt för att bevara den materiella civilisationen. Som han visade är grunden för den materiella civilisationen arbetsdelning. Utan den högre arbetsproduktivitet som arbetsdelningen möjliggör skulle det stora flertalet människor helt enkelt dö av svält.

När Mises framträdde på scenen åtnjöt marxismen och de andra socialistiska sekterna praktiskt taget ett intellektuellt monopol. […] När Mises framträdde fanns det därför praktiskt taget inget systematiskt intellektuellt motstånd mot socialismen eller försvar för kapitalismen. Civilisationens intellektuella skyddsvärn saknade bokstavligt talat försvar.

Mises visade i sitt främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet att socialismen inte bara avskaffar drivfjädern vinst och förlust och fri konkurrens tillsammans med privat ägande av produktionsmedlen, utan omöjliggör ekonomiska kalkyler, ekonomisk samordning och ekonomisk planering och därför resulterar i kaos.

Innan [Mises] skrev insåg människor inte att kapitalismen har ekonomisk planering. De accepterade okritiskt den marxistiska dogmen att kapitalismen är en produktionsanarki och att socialismen representerar rationell ekonomisk planering. Människorna var (och de flesta är det fortfarande) i samma position som monsieur Jourdan hos Molière som aldrig insett att vad han talat hela sitt liv var prosa.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer.

Ur Miljöförödelsens aritmetik:

Det råder idag ett enormt allmänt tryck att göra gemensam sak med miljörörelsen. Företag som länge hade motsatt sig den ilar den nu till mötes. Motståndet håller på att förflyktigas. Där det fortfarande finns allvarliga motståndsfickor tjänar smädelser från miljörörelsens sida till att underminera deras effektivitet. […] Den allmänna anslutningen till en så fasansfullt destruktiv rörelse som miljörörelsen påminner om hur människor ilade att ansluta sig till Hitler och nazistpartiet i Tyskland åren 1932 och 1933, när väl deras seger vid valurnorna tycktes bli oundviklig och när de sedan faktiskt kom till makten. […] Nazismen var en katastrof. Miljörörelsen har potential att bli en ännu större katastrof – en vida större katastrof än nazismen: en som kommer att resultera i att miljarder dör snarare än miljoner dör. Detta beror på att den är den diametrala motsatsen till ekonomisk liberalism i global skala.

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

Ur Platonsk konkurrens:

”Ren och fullkomlig konkurrens” skiljer sig helt från allt man normalt menar med termen ”konkurrens”. Normalt tänker man sig att konkurrens betecknar rivalitet mellan producenter, där varje producent strävar efter att mäta sig med eller överträffa vad andra producenter åstadkommer. Detta är inte vad ”ren och fullkomlig konkurrens” betyder. Faktum är att förekomsten av rivalitet, av konkurrens så som den normalt förstås, är oförenlig med ”ren och fullkomlig konkurrens”. […] Medan konkurrens, så som termen normalt och med rätta förstås, vilar på en grund av individualism, är grunden för ”ren och fullkomlig konkurrens” kollektivism.

Den samtida ekonomins ideal – framfört till hälften som en imaginär konstruktion och till hälften som en beskrivning av verkligheten, utan något sätt att skilja dem båda åt – är den självmotsägande idén om en kapitalistisk ekonomi med privat företagsamhet i vilken producenterna skulle agera precis som en socialistisk diktator skulle önska att de agerade, men utan att behöva tvinga dem att göra det.

Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” markerar det nästan totala skiljandet av det ekonomiska tänkandet från verkligheten. Den är den återvändsgränd man hamnar i, om man försöker försvara kapitalismen på grundval av kollektivism.

Marxismen fördömde kapitalismen blott och bart för att det existerar vinster. Läran om ”ren och fullkomlig konkurrens” fördömer kapitalismen därför att affärsmännen vägrar att lida förluster.

Detta ”begrepp”, skilt från verkligheten, detta platonska ”fullkomlighetsideal” som hämtats från det som inte existerar för att tjäna som ”måttstock” för att bedöma det som existerar, är ett av de huvudsakliga skälen till att affärsmän har satts i fängelse, storföretag splittrats upp och andra hindrats från att expandera, och varför ekonomiskt framåtskridande har fördröjts och förbättringen av människans materiella välbefinnande avsevärt har urholkats. Detta ”begrepp” ligger till grund för antitruståtalen, vilka har tvingat affärsmän att arbeta under betingelser som närmar sig ett skräckvälde.

Sådana är mysticismens verkningar när den förs in i ekonomin. Det som inte existerar har inga konsekvenser; men de som förespråkar det har det.

Lösryckta citat kanske inte säger så mycket, men om dessa citat väcker nyfikenhet, så mycket bättre.

Annonser

2 Responses to Reismanbloggen

  1. Bra initiativ! Reisman är mycket läsvärd.