Mer om vardagsbrott

I dagens Eskilstuna-Kuriren (6.9.) finns två insändare som klagar på polisen: en som klagar över att hans fru blivit bötfälld för en synnerligen ringa trafikförseelse, och en som klagar över att polisen nonchalerar en, ifall man rapporterar om ett pågående brott (stölder av bilar, mopeder eller cyklar).

Det här beror på att polisens egen statistik endast handlar om antalet uppklarade brott. Trafikförseelser kan klaras upp på plats; men stölder kräver betydligt mer arbete. Uppklarningsprocenten för stölder och inbrott är låg; och den blir ju inte högre av att polisen inte lägger särskilt mycket krut på dem.

I våras startade Leif GW Persson i ”Veckans brott” en kampanj för att klara upp vardagsbrotten, även kallade ”miljonbrotten”. Hur har det gått med den kampanjen?

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.

På samma tema saxar jag ett citat ur en artikel i Arbetaren som handlar om William Petzälls död:

Att själva bruket dessutom är kriminaliserat är till nytta endast för polisen som på ett bekvämt vis kan ”plocka pinnar” och bättra på statistiken genom att gripa samma narkomaner för drogpåverkan gång på gång.

Mer om vardagsbrott här.

Uppdatering 11 september: Min insändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren idag.

Annonser

One Response to Mer om vardagsbrott

  1. Björn says:

    Och en förklaring enligt ekonomisk teori (österrikisk sådan, så klart!) är att polisens arbetsresultat inte värderas monetärt på en marknad. Därför hittar byråkraterna på andra mått på ”produktiviteten”. Eftersom de måtten inte utgör marknadspriser så blir rationella prioriteringar så gott som omöjliga p.g.a. brist på information om vad som är mest värdefullt att uppnå. Privata brottsutredningar är dock fullständigt lagliga, och är enligt uppgift en växande bransch i Sverige, om ännu i liten skala.