Recension av ”The Government Against the Economy” av George Reisman

(Denna recension publicerades i Svensk Linje 2–3/1981. Jag skrev också en engelsk version av den, som publicerades i tidskriften Taurus 4/1983. Att jag gör detta nu beror på att det just har kommit en Kindleversion av Reismans bok.)

Av alla sätt att hejda inflationen är pris- och lönestopp förmodligen det minst intelligenta och det mest destruktiva.

Och samtidigt utan jämförelse det mest populära.

Det är ointelligent därför att det innebär ett försök att sätta ner febern i ekonomin genom att manipulera med termometern. Det är destruktivt därför att det förstör prismekanismen, den enda tillförlitliga informationskällan om relationen mellan tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

Och det är populärt därför att varken politiker eller allmänhet förstår vad inflation är eller vad som orsakar den, vad en fri marknad är eller hur den fungerar, vad de faktiska resultaten av pris- och lönekontroll är. Den allmänna uppfattningen – i den mån det finns en allmän uppfattning – tycks vara att penningmängden i ekonomin ökar därför att priserna stiger.[1] I själva verket är det ju tvärtom.

Dessbättre finns det nu en bok som på ett både lättfattligt och medryckande sätt förklarar dessa sammanhang: The Government Against the Economy av George Reisman (Caroline House Publishers, Ottawa, Illinois & Thornwood, New York, 1979).

Reismans bok har den märkliga egenskapen att på samma gång vara en engagerande stridsskrift och en utmärkt lärobok i marknadsekonomins grunder, utan att någonsin förlora i vare sig polemisk eller intellektuell skärpa. Detta åstadkoms framför allt genom bokens pedagogiska disposition. Reisman börjar med att förklara hur den fria prissättningen på en fri, ohindrad marknad skapar harmoni och framåtskridande, och hur den – tvärtemot vad kapitalismens belackare hävdar – utjämnar snarare än vidgar de ekonomiska klyftorna mellan människor. Den fria marknaden möjliggör ett konstant framåtskridande som alla kan få del av.

Först när denna grund är lagd går han vidare och visar på de destruktiva effekterna av prisregleringar. Den främsta och grundläggande effekten (som förklarar alla andra) är att regleringar ger upphov till bristsituationer: varor som inte tillåts stiga i pris som marknaden fordrar tar helt enkelt slut. (Och obefintliga varor är ju ingen betjänt av, hur billiga de än är!)

Men risken är att politikerna inte löser de problem som så skapats genom att upphäva de skadliga regleringarna, utan genom att vidga dem och till sist göra dem allomfattande. Men ekonomi där alla priser är kontrollerade är en socialistisk ekonomi. Och följdriktigt handlar de sista kapitlen om socialismen, om det kaos och det tyranni som råder i socialistiska samhällen.

Vill man göra en (visserligen asymmetrisk) litterär association, skulle man kunna säga att Reisman leder oss från kapitalismens Paradiso, via blandekonomins Purgatorio, fram till socialismens Inferno (förhoppningsvis med resultatet att vi, i verkliga livet, företar den motsatta resan).

Allt detta kan låta teoretiskt, men det saknas inte praktiska exempel och tillämpningar i Reismans bok. De flesta av dessa är hämtade från oljekrisen. Reisman visar att det inte är de amerikanska oljebolagen eller ens de arabiska shejkerna som ytterst bär ansvaret för USA:s oljekris, utan den amerikanska regeringen som med sina kontroller och ”guidelines” hindrat marknaden (=människorna) från att reagera rationellt på det arabiska oljeembargot. Utan priskontroller, hävdar Reisman, skulle arabarnas oljestopp knappast ens märkts på den amerikanska ekonomin. Med kontroller har stoppet närapå förstört ekonomin.

Att kontrollera priser är att förbjuda människor att handla rationellt – och resultatet kan inte bli annat än katastrofalt. Så kan budskapet sammanfattas.

Men om inflation är resultatet av en okontrollerad ökning av penningmängden, är då inte lösningen att kontrollera denna enligt Milton Friedmans monetaristiska recept? Reisman tar upp detta i en kort epilog, där han förkastar monetarismen och förespråkar en övergång till 100-procentig guldmyntfot. Ämnet vore värt en utförligare diskussion (kanske en separat bok?) – men de argument Reisman framför är klara och såvitt jag kan bedöma sunda. (Det stora problemet är inte att penningmängden är okontrollerad, utan att den är statskontrollerad.)

Boken är försedd med ett förord av William Simon, och den rekommenderas varmt av F.A. Hayek och Henry Hazlitt,  samt av

Per-Olof Samuelsson

Uppdatering 9 september: Den engelska versionen av denna recension finns nu också på Amazon.


[1]) Jag läste t.ex. det här i en artikel om Myntverket i FIB/Kulturfront 1978: ”Sen är det förstås inflationen också. Detta att pengarna blir mindre och mindre värda. Du behöver fler och fler tioöringar för att kunna köpa en glass. Därför måste myntverket tillverka nya mynt varje år.” Se min artikel Badkaret rinner över.

Annonser

3 Responses to Recension av ”The Government Against the Economy” av George Reisman

  1. Anders Lind says:

    Korrfel i sista stycket eller?

    Det står: ”Reisman tar upp detta i en kort epilog, där han förkastar monetarismen och förespråkar en övergång till 10-procentig guldmyntfot.”

    Det skall väl vara 100-procentig guldmyntfot

  2. Pingback: Review of Georges Reisman’s “The Government Against the Economy” « The House at POS Corner