Rätten att inte ha några rättigheter

Från en bisarr diskussion på Facebook:

Typiskt dumma jänkare att tro att mänskliga rättigheter är någon universellt sann princip som bör gälla för alla länder oberoende av urbefolkningens värderingar. Det är sådana tankar som ligger till grund för de militära interventionerna vi sett i arabvärlden på senaste tiden.

Jag tycker ett lands invånare har rätt att bestämma vilken statsform de skall underkasta sig, eftersom endast de kan avgöra vad som gynnar deras värderingar. Ursäkten för de militära interventionerna i arabvärlden är att främja demokratisk utveckling, att sedan araberna inte verkar vara särskilt intresserade av demokrati tycker jag talar för att vi inte borde lägga oss i överhuvudtaget.

De libertarianska värderingarna är inte av Gud givna och så länge inte befolkningen i en nation vill ha dem så är de ointressanta.

Det är universalismen jag kritiserar. Att ”rättigheter” skulle vara något objektivt faktum oberoende av vad resten av världen tycker om dem.

(Citaten är något nedkortade, och jag har tagit mig friheten att göra några grammatiska korrigeringar. Och för sammanhangets skull bör jag nämna att debatten handlade om västvärldens rätt att intervenera i t.ex. Syrienkonflikten eller folkmordet i Rwanda på 1990-talet.)

Att rättigheter är ”universella” betyder förstås att de är lika för alla, oberoende av ras eller kön eller i vilket land och i vilken kultur man råkat hamna. Men se, det är just det som kritiseras här! Universella mänskliga rättigheter som är lika för alla är någon sorts västerländsk fördom som vi inte ska pracka på resten av världen!

Om människor i någon viss kultur inte vill ha rätten till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka, då ska vi inte tvinga på dem dessa rättigheter. Nej, det är klart: man ska förstås inte tvinga på människor något som de inte vill ha. Men vad innebär det egentligen att de inte vill ha några rättigheter? Rätten att vara utan rättigheter? Ja, så måste det väl vara.

Eller om en viss folkgrupp tar på sig ”rätten” att utrota en annan folkgrupp (så som skedde i Rwanda): då ska vi stillatigande respektera den ”rätten”. Då är det alltså fråga om rätten att kränka andras rättigheter, vilket förstås är precis lika självmotsägande. Det kan tas som ett exempel på ”självuteslutning”: det finns ingen annan rätt än rätten att kränka rättigheter.

En rättighetsfilosofi måste självfallet vara logiskt sammanhängande och inte lämna utrymme för något sådant som ”rätten att kränka andras rättigheter”. Men det har ju sagts hundratals gånger förr och behöver knappast upprepas. De som förstår det förstår det; och de som betraktar rättigheter som subjektiva hugskott eller beroende av i vilken kultur man råkat födas kommer ändå inte att begripa det.

Men en sak som förtjänar att nämnas är att även om våra rättigheter (liv, frihet, egendom, strävan efter lycka) formulerades relativt sent i historien – av upplysningsfilosofer som John Locke och av de amerikanska grundlagsfäderna – så är de faktiskt implicit i varje lagstiftning värd namnet. Mord, dråp, stöld, rån och olaga frihetsberövanden är förbjudna och leder till straff i de allra flesta lagar. (Jag skrev ”lagstiftning värd namnet”, för naturligtvis finns det undantag. Slaveriet avskaffades och kriminaliserades t.ex. alldeles för sent.)

Och i äldre tider var lagen sällan eller aldrig lika för alla. I Äldre Västgötalagen stadgas att det är dryga böter om någon dräper en västgöte, något lägre om man dräper en svensk man eller småländsk (smålänningar var tydligen inte riktiga svenskar på den tiden, bara närapå) och ännu lägre om man dräper en utlänning. Däremot var utländska präster lika värdefulla som västgötar! Hursomhelst var ju dråp straffbelagt.

Vad Locke och grundlagsfäderna gjorde var att formulera explicit eller uttalat något som dessförinnan bara var implicit eller outtalat.

(Se också min gamla uppsats Kan mänskliga rättigheter bevisas?)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.