Skattetryck och skatteflykt i äldre tider

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ned. – Internationalen

Att jämföra dagens skattetryck med äldre tiders är nästintill ogörligt, eftersom skatten i äldre tider huvudsakligen erlades in natura. Men av en slump kom jag att läsa en uppsats av ekonomihistorikern Lars Herlitz[1] som behandlar förhållandena under 1600-talet, så jag ska citera en del av vad han skriver. (Hela uppsatsen vore värd att citeras, men det skulle bli för långt.) Han börjar så här:

Historien överväldigar oss med politiska och kulturella minnesmärken över ett fåtal människor, som var frigjorda från arbete i den materiella produktionen. Deras verksamhet var avhängig av att andra producerade mer än vad de förbrukade.

Ja, så är det väl idag också. Politiker och ämbetsmän deltar inte heller idag i den materiella produktionen; de är beroende av att andra producerar. – Lite längre fram:

Av bondens produktion gick en del till utsäde, en del till kreaturens underhåll och ytterligare en del till hans hushålls reproduktion. Det var de nödvändiga kostnaderna för arbetskraft och produktionsmedel. Fick inte jorden sitt utsäde och människor och kreatur sin föda, så äventyrades nästa års skörd. Med täckning för de nödvändiga kostnaderna kunde däremot produktionen fortgå – men naturligtvis alltid utsatt för de oregelbundna skördeväxlingar som vädrets makter förorsakade.

Utan dessa nödvändiga kostnader skulle bönderna riskera att svälta ihjäl. Men vore det inte för skattetrycket, skulle nog bönderna ändå ha klarat sig. Herlitz fortsätter:

Andra makter ingrep emellertid i produktionen genom regelbundna anspråk på jordbrukets överskott, alltså på vad bonden kunde producera utöver det som täckte hans nödvändiga kostnader. Det var framför allt jordens ränteägare[2]: adeln och kronan. Adelns jord var frälsejord. […] På kronojorden var bonden kronans åbo[3] och betalade räntan till kronan eller till den som av kronan erhållit räntan som lön, förläning, pant eller dylikt. På skattejorden var bönderna själva ägare av jorden. Men de var inte ränteägare. Deras jord var inte ”frälst” eller fri utan belastad med skatt till kronan.

Herlitz är ekonomihistoriker och inte moralist; annars skulle man väl kunna ta till starka ord som utsugning eller utplundring. Vidare i texten:

Bönder på all slags jord – frälsejord, kronojord, skattejord – betalade alltså ränta till överheten. Därtill kom andra bördor: präst- och kronotionde, ersättning till lagmän och häradshövdingar, väghållning, skjutsning och andra allmänna arbetsförpliktelser; vidare utskrivningarna, som i krigstider kunde bli den tyngsta bördan. Men normalt betydde räntan mest. Den bestod sedan gammalt av de i jordeböckerna – kronans och adelmännens – förtecknade räntepersedlarna: naturapersedlar av olika slag, dagsverken, några mindre penningposter. Till denna gamla jordeboksränta tillkom under årtiondena omkring år 1600 ett helt skikt av nya ”extraordinära” skatter, som blev fasta och så småningom infördes under rubriken mantalsränta i jordeböckerna. Det var en kraftfull manifestation av överhetens ökade anspråk, närmast en fördubbling av det i kronans jordeböcker bokförda skattetrycket, och samtidigt en legitimering av ökade anspråk också från adeln, som i princip ansågs berättigad att ta ut motsvarande av frälsebönderna.

Så nog dignade folk under skatterna redan på 1600-talet! Och man känner ju igen det där att ”tillfälliga” skatteökningar snart nog blir permanenta.

Så hur långt sträckte sig utplundringen? Det är förstås sant i alla tider att det finns en gräns för beskattningen; tar man ut så mycket i skatt att de skattepliktiga svälter ihjäl underminerar man själva skattebasen. (Detta är f.ö. något som Hans-Hermann Hoppe påpekar i Democracy: The God that Failed – även om han menar att det var bättre på den punkten i äldre tider, eftersom gamla tiders monarker var så mycket klokare och framsyntare än dagens demokratier.) Så här skriver Herlitz:

Man kan notera att överhetens räntekrav i princip var maximalt. Räntan borde absorbera hela överskottet av ett hemmans produktion – det var kamerallagfarenhetens ledande princip, som man också försökte förverkliga i instruktioner och metoder för skattläggningen. Men det var naturligtvis lättare sagt än gjort. Över en viss gräns angrep ränteuttaget böndernas nödvändiga kostnader och därmed förutsättningarna för den fortsatta produktionen. […] Var gick då denna gräns? Man försökte utarbeta normberäkningar för utsäde och korntal. Man verkställde lantmätarkarteringar av byars och hemmans åker och äng i stora sammanhängande områden […]

Men fanns det då kryphål på 1600-talet? Fanns det möjligheter till skattesmitning? Jodå:

Men de enda som egentligen visste vad man kunde så, skörda och bärga på en gård, och till vilka kostnader, det var bönderna själva. Och de hade – under den växande belastningen av överhetens krig och andra improduktiva utgifter – ganska rimliga skäl att så långt som möjligt behålla den hemligheten för sig själva. [Min kursivering.]

Finns det någon sensmoral att dra av detta? En sensmoral är att det minsann inte var bättre förr, men det är ju rätt trivialt. (Det mesta var naturligtvis sämre förr, med fattigdom, återkommande missväxt, tvångsutskrivningar till krigen, m.m., m.m.; men det blev ju inte bättre av det höga skattetrycket.) En annan är att skatteindrivningen även i äldre tider innefattade en hel del byråkratiskt krångel.

En tredje är att stat och överhet alltid strävar efter att ta ut så mycket skatt som det överhuvudtaget går, utan att själva skattebasen förstörs. Gränsen för utplundringen ligger vid eller i närheten av svältgränsen för de utplundrade.

Lafferkurvan har ni säkert hört talas om. Teorin säger att det finns en optimal nivå på skatteuttaget och om skatterna överskrider den nivån får man in mindre skatt. Sedan tvistas det om exakt var den där optimala punkten är belägen. Att förstå det bakomliggande resonemanget är inte svårt: om skatten vore 0% blir det förstås inga skatteintäkter alls; men om skatten vore 100% bleve det heller inga skattetintäkter, eftersom skattebetalarna helt enkelt skulle svälta ihjäl. Men det säger ju oss inte exakt var mellan 0% och 100% den optimala skattenivån kan återfinnas. Och dessutom handlar den ju bara om vad som är optimalt ur statens eller överhetens synpunkt. Vad som är optimalt för skattebetalarna har tydligen ingen betydelse.

Ska det behöva vara så här? Eller ska den ljusa idén någonsin slå igenom att staten inte är vår överhet och vår härskare, utan vår tjänare?

$ $ $

Uppdatering juni 2015: På tal om Lafferkurvan, se också Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun.


[1]) Lars Herlitz (1928–2001) var professor i ekonomisk historia i Göteborg 1978–1994. Tyvärr finns det ingen Wikipediaartikel att länka till. – Uppsatsen heter ”Bakom fasaderna” och ingår i Magnus Gabriel De la Gardie, Nationalmusei utställningskatalog nr 434 från år 1980.

[2]) Med ”ränta” avses här jordränta eller arrende.

[3]) Med ”åbo” avses en person som brukar annans jord med ärftlig besittningsrätt.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.