Var krigen bättre förr?

(Gästskribent: Voltaire.)

Häromsistens bloggade jag på engelska om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy: The God That Failed. Hoppe menar i den boken att äldre tiders monarkier i många avseenden var bättre än dagens demokratier. Orsaken till detta är att monarkierna var privatägda – kungen betraktar och behandlar hela statsapparaten som sin egen privategendom – medan dagens demokratier är offentligägda; och att det som är privatägt sköts bättre än det som är offentligägt, det vet vi ju.

Hoppe menar också att krigen var annorlunda under det monarkiska tidevarvet. Kungar går inte gärna i krig för rena struntsaker, om inte annat så för att krig kostar enorma mängder pengar. Men det resonemanget finner jag minst sagt besynnerligt, eftersom det monarkiska tidevarvet var långt ifrån fredligt; krig förefaller mig ha varit regel snarare än undantag.

Han menar också att civilbefolkningen drabbades mindre under dessa krig än vad de gör i dagens krig. OK, att civilbefolkningen drabbas i moderna krig är ju helt uppenbart: hela städer har bombats sönder och samman i dessa krig; och belägringen av Leningrad under Andra världskriget var en svältkatastrof; andra exempel att förglömma. Men var det verkligen så mycket bättre förr i det avseendet?

För att få lite kött på benen plockade jag fram Voltaires Karl XII ur bokhyllan och plöjde igenom den från pärm till pärm.

Ett vanligt sätt att finansiera krigen i äldre tider var att brandskatta intagna städer. Ett exempel från Voltaire:

Karl XII omringade staden [Lemberg i Polen] den 5 september [1704] och tog den med storm dagen därpå. […] Konungen lät med trumpetfanfarer kungöra att alla och envar som innehade egendom tillhörande konung August eller hans anhängare vid vite av dödsstraff måste utlämna den före soluppgången. Han hade vidtagit nödiga mått och steg, blott få personer vågade visa ohörsamhet. Man bar fram fyrahundra kistor rågade med myntat guld och silver, bordsserviser och dyrbarheter. (S. 81.)

OK, de flesta av Lembergs innevånare kom undan med livet; men alla som var anhängare till August den starke blev av med alla sina dyrbarheter.

Ett annat exempel:

Från sitt högkvarter i Altranstädt befallde han [Karl XII] Sachsens ständer att samlas och att utan dröjsmål tillsända honom kurfurstendömets räkenskaper. Så fort han fått dem i sina händer och blivit noggrant informerad om vad Sachsen kunde prestera, utskrev han en krigsskatt om sexhundratjugofem tusen riksdaler per månad. Utöver denna kontribution var sachsarna förpliktade att dagligen furnera varje svensk soldat två pund kött, två pund bröd, två stop öl och fyra sous, jämte furage [hästfoder] för rytteriet. (S. 93f.)

Och vem fick stå för detta, om inte civilbefolkningen?

Men det finns en annan händelse, där civilbefolkningen råkade betydligt värre ut, och det var när Magnus Stenbock intog Altona år1713:

När Stenbock hade kommit inom synhåll för Altona sände han fram en parlamentär för att meddela invånarna att de ofördröjligen måste lämna staden med de ägodelar de orkade bära. Altona skulle förstöras i grund.

Borgmästare och råd bönföll generalen om förskoning och erbjöd honom en brandskatt om hundratusen écuer. Stenbock krävde tvåhundratusen. Altonaborna bad att åtminstone få sända bud till sina handelsagenter i Hamburg. De försäkrade att de redan följande morgon skulle betala honom den äskade summan. Generalen svarade att brandskatten måste erläggas på stunden. I motsatt fall skulle Altona stickas i brand.

Svenskarna stod redan i förstäderna med brinnande facklor i händerna. En bräcklig träport och en igenrasad vallgrav var altonabornas enda värn. De olyckliga människorna blev tvungna att hals över huvud lämna sina hem mitt i natten. Det var den 9 januari, kölden var sträng och förvärrades av en häftig nordan som spred eldslågorna med rasande snabbhet och fördubblade de hemlösas lidanden under bar himmel. Män och kvinnor, dignande under bylten och möbler, flydde gråtande och skrikande till de snötäckta kullarna kring staden. Många unga människor bar lama åldringar på sina skuldror. Några kvinnor som nyss legat i barnsäng flydde med sina nyfödda och dog av köld medan de giriga lågorna i fjärran lade deras hem i aska. Alla invånare hade ännu inte lämnat staden då svenskarna stack den i brand. Altona brann från midnatt till tiotiden på morgonen. Nästan samtliga hus var av trä. De förstördes fullständigt. Dagen därpå kunde ingen se att en stad hade legat på detta ställe.

Åldringarna, de sjuka, de svaga värnlösa kvinnorna, som jagats ut i snön från sina brinnande hus, släpade sig till Hamburgs portar och bönföll väktarna på muren att låta upp och rädda deras liv. Men portvakten vägrade. Vissa smittosamma sjukdomar hade härjat i Altona, och hamburgarna ville inte utsätta staden för en farsot genom att härbärgera grannar som de sannerligen inte älskade. [Grannstäderna Hamburg och Altona befann sig på olika sidor i detta krig.] Så kom det sig att de flesta av dessa olyckliga dog av köld under Hamburgs vallar och nedkallade himlens förbannelse över de barbariska svenskarna och de lika omänskliga hamburgarna. (S. 208f.)

Var detta ett undantag och endast ett utslag av Magnus Stenbocks personliga grymhet? Stenbock själv svarade att han

”endast hade tillgripit ett så extremt förfarande för att lära sin herre konungens fiender att respektera folkrätten och inte längre föra krig som barbarer. De hade begått de vidrigaste  illdåd i Pommern, skövlat hela denna sköna provins och sålt mer än hundratusen invånare till turkarna. De facklor som lade Altona i aska var svaret på de glödgade kanonkulor som satte Stade i brand.” Så fruktansvärt var kriget mellan svenskarna och deras fiender. (S. 209.)

Alltså inget undantag. Svenskarna förde krig som barbarer därför att deras fiender förde krig som barbarer!

Nu har jag alltså valt ut några strödda episoder ur ett enda krig, det Stora Nordiska Kriget; så någon kan säkert invända att jag varit selektiv i mitt urval och endast tagit med sådant som stöder min egen tes (att krigen också i forna dagar drabbade civilbefolkningen och drabbade den hårt). Men tror någon att jag skulle komma fram till ett annat resultat, ifall jag breddade mina historiestudier?

Annonser

25 Responses to Var krigen bättre förr?

  1. Bengt Nilsson says:

    Voltaire är kanske inte den bästa tänkbara källan. Han hade inte själv deltagit i de händelser han skildrade och saknade tillgång till arkiv. Voltaire måste därför bygga på det han kunde läsa i äldre (mer eller mindre pålitliga) skrifter och det han kunde inhämta från olika personer. Hans arbete är dessutom i långa stycken mer litteratur än historia, d.v.s. han tummade på fakta för att få till en bra berättelse.

    Däremot är det givetvis så att civilbefolkningen drabbades av krig även i äldre tid, men eftersom vapnen var av betydligt mer primitivt slag var antalet döda av direkt våld generellt sett betydligt lägre. Sedan var i princip de krigförande parterna inte så intresserade av att döda skattebetalare – man ville erövra ett område och dra nytta av dess resurser för den egna arméns uppehälle och det åstadkoms bäst om civilbefolkningen satt så orubbad som möjligt. Undantag fanns givetvis, såsom när en armé ödelade ett område såsom repressalie eller för att försvåra motsidans underhåll.

    • I många fall hänvisar Voltaire till samtal han haft med personer som själva varit med under delar av Karl XII:s fälttåg. Och även om Voltaire inte var allvetande, betyder det ju inte att exemplen jag gav var gripna ur tunna luften eller påhittade. Om jag konsulterade senare forskning, skulle jag förmodligen bara hitta fler exempel. Om jag lyckas masa mig igenom Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad kommer jag säkert att hitta ännu mer – även om den boken också är mer skönlitteratur än historia.

      Sedan är det förstås sant att moderna massförstörelse vapen dödar fler än äldre tiders vapen, i den mån de använts. Den saken nämnde jag själv i den engelska bloggposten jag länkade till.

      Vad sedan gäller skatterna: Brandskattning går ju faktiskt ut på att man hotar döda invånarna i den intagna staden, om de inte lämna över brandskatten. Sedan vet jag faktiskt inte hur mycket skatt Karl XII tog av den svenska befolkningen under sina krig. Men Sverige var i varje fall ekonomiskt utarmat vid slutet av det Stora Nordiska Kriget.

      Men idén att soldater under äldre tiders krig i stort sett skulle ha lämnar civilbefolkningen ifred köper jag helt enkelt inte. Ingen armé skulle ha kunnat ha med sig proviant hemifrån som skulle räcka under ett helt långt krig; så de måste helt enkelt plundra civilbefolkningen för att alls överleva.

      • Bengt Nilsson says:

        Du måste skilja på två olika saker, nämligen å ena sidan att med avsikt döda civila (eller i varje fall föra kriget på ett sådant sätt att de direkt utsätts för militära attacker) och å den andra sidan att föra kriget på ett sådant sätt att de civila berövas sin egendom (helt eller delvis).

        Sedan bör man undvika termen ”plundring”. Det förekom förvisso, men det var inte så de militära ledarna ville föra ett krig eftersom de då sågade av den gren de satt på. Har man en gång tagit en bondes alla djur, all hans spannmål och bränt ner hans gård kan man inte komma tillbaka året därpå och förvänta sig att finna mer livsmedel. Om man däremot kräver en kalv och 5 tunnor spanmål, men i övrigt lämnar honom i fred är det stor chans att man kan återkomma året därpå och hämta mer.

      • Bengt Nilsson says:

        Det handlar inte om att ”lämna civilbefolkningen i fred” utan om huruvida äldre tiders militära ledare regelmässigt strävade efter att döda civila. Det gjorde man alltså (med en del undantag) inte. En armé var för sin försörjning beroende av det område den tågade igenom och då var det direkt kontraproduktivt att beröva befolkningen all livsmedel, bränna deras hus och slutligen slå ihjäl dem. Då skulle det nämligen inte finnas någon mat nästa gång man marscherade förbi, vilket i sin tur skulle medföra att den egna armén svalt ihjäl.

        Ordet ”plundring” bör man heller inte använda. Med det förstås ett oorganiserat rövande där vissa soldater får dubbelt så mycket som de kan utnyttja och andra helt blir utan. En mardröm för en general som vill hålla en armé stridsduglig. Insamling av livsmedel, foder och andra förnödenheter skulle helst ske under mycket organiserade former och på en nivå som områdets befolkning kunde hantera – man kunde behöva komma tillbaka nästa år.

      • Vad är det du försöker förklara för mig här? Att jag inte får använda ordet ”plundring” om det inte är fråga om total utplundring? I så fall vi jag upplysa om att jag har studerat svenska språket ingående i snart 70 års tid och inte är i behov av några språklektioner.

    • ”Sedan var i princip de krigförande parterna inte så intresserade av att döda skattebetalare – man ville erövra ett område och dra nytta av dess resurser för den egna arméns uppehälle och det åstadkoms bäst om civilbefolkningen satt så orubbad som möjligt. Undantag fanns givetvis, såsom när en armé ödelade ett område såsom repressalie eller för att försvåra motsidans underhåll.”

      Det där är inte undantag, det var standard under svensk-danska sjuårskriget, gjordes under Kalmarkriget, och i de olika krigen mot Ryssland. Sedan hade de kanske inte, på ett plan, intresse av att förstöra landsbygden, men de förstörde den även genom att bara vara där och kriga och suga ut befolkningen.

      • Bengt Nilsson says:

        Det hela beror helt på hur man jämför. Är exempelvis andra världskrigets bombningar av städer att likställa med äldre tiders ”beskattning” av befolkningens livsmedeltillgångar? Naturligtvis förde krig i äldre tid med sig en massa umbäranden för civilbefolkningen, men det var relativt sällsynt att man siktade in sig på att försöka döda så många civila som möjligt. Däremot prioriterade naturligtvis de militära befälhavarna hela tiden de egna soldaternas välbefinnande, d.v.s. om armén svalt och de kom till en by så var det arméns behov som gick före. Men för att under äldre tid kunna föra krig behövde armén försörjas och det kunde inte ske om man dödade eller fördrev civilbefolkningen.

        Sedan är repressalier en annan sak. Det förekom givetvis en del rena härjningståg i motståndarens land vilka bevarades med samma mynt. Men det var inget man ville göra om syftet var att erövra territorium.

      • Du bemöter inget jag skriver. Min poäng var att det är fel att kalla plundringen av folket samt förstörelsen av deras land och ägodelar för något undantag i dåtidens krig. Det var en given del av krigets gång.

  2. Du är inte selektiv, iaf vad gäller svensk historia. I princip alla svenska krig från Gustav Vasa har varit förödande för lokalbefolkningen. I sjuårskriget tog danska och svenska barbrer tur om att förstöra det ena och andra landskapet. Staden Vä har nog blivit nedbränd tre-fyra gånger i dessa krig. Krigen i Livland under Karl IX och hans son slog ut 90% av alla kyrkor. Och från Gustav II Adolf (och Oxenstiernas) tid till slutet har man använt sig av tvångsrekryteringar (vill minnas även under Karl XII, efter att hans krig förbrukat tillräckligt många soldater).

    Något du skrev om på den engelska bloggen stämmer inte riktigt:

    ”The period before 1721 was characterized by endless wars, from the 30 Year War to the Great Nordic War, and some wars with Denmark in between. The “Age of Freedom” was relatively peaceful (there were a couple of wars with Russia). (It was also a period of scientific progress in Sweden.)”

    Mellan 1600 och 1648 var det i princip alltid krig. Sedan var det Karl X:s krig mot Polen, Ryssland och med Danmark, 1657-61 (något sånt?) och därefter kriget med Danmark 1675-79. Men mellan 1679 och 1700 var det fred. Tar man 1662-1700 har man en väldigt fredlig tid. Men visst, totalt sett

    Jag håller annars med dig om Hoppe. Hans bild av kungarna som privata ägare av skatteintäkterna stämmer inte så bra heller; det fanns så mycket mer osäkerhet om detta än vad han tar upp i sin modell.

    • Jag håller mig förstås till svensk historia, eftersom det är den historia jag känner till bäst. Men jag tror inte att jag skulle komma till andra slutsatser, ifall jag läste in mig på andra länders historia. Ett exempel ur högen är ju att ryssarna flera gånger bränt ner svenska kuststäder. Svensk-rysk historia, för all del.

    • Bengt Nilsson says:

      Det är fortfarande två olika saker. Att döda bonden och hela hans familj genom att bomba hans hus kan inte riktigt likställas med att ta en av hans kor (eller ens alla hans kor).

      Principen bakom ”tvångsrekryteringar” skiljer sig faktiskt inte så mycket från allmän värnplikt. Staten har ett behov av soldater och genom någon slags överenskommelse mellan överhet och befolkning så tillgodoses detta behov.

      • Jag ve inga procent, men i sjuåriga kriget så vill jag minnas att kanske 40% av alla bondgårdar vid gränsen blev betraktade som ”ödehemman”, d.v.s. staten ansåg att de var för fattiga att kunna betala någon skatt. Det är inte bara att maktägarna tar någon ko, utan det gör de utarmade. Och det är nog i bästa fall. När han fortfarande var hertig skröt Karl om att han hade bränt så många byar i Skåne att man inte kunde se ett kyrktorn någonstans där han skövlat. (Kan ha varit hans vidriga son som sa det, både gjorde turer i Danmark.)

        Det är sant att tvångsrekryteringar och allmän värnplikt är ungefär samma sak. Men varför tar du det första inom citat? Betvivlar du att folk blev tvingade till att kriga? Att de i praktiken var slavar åt kungen för ett tag? Det fanns ingen överenskommelse mellan kung och undersåtar om detta. Dalkarlarna trodde att de hade ett avtal med kungen, dock. Och det var att de skulle ställa upp med män för att försvara landet. När så Gustav Adolf (den förste, tror jag, att använda tvångsrekryteringar) ville ha män till sitt krig i Ryssland för att hans lillebror skulle hamna på tronen, då menade dalkarlarna att de inte hade någon skyldighet att ställa upp. De som förde fram den åsikten allra starkast blev hängda. Så mycket för något samhällskontrakt.

      • Bengt Nilsson says:

        Det är fortfarande en påtaglig skillnad mellan dessa 40 % ödehemman och t.ex. Hiroshima eller bombningarna av tyska städer under senare delen av andra världskriget. I de senare fallen siktade man aktivt mot civilbefolkningen med alla till buds stående medel, medan ödehemman kan bero på indirekta effekter av krig – d.v.s. brukaren och hans familj behöver inte nödvändigtvis ha dödats av soldater.

        Utskrivningar och andra rekryteringsformer föregicks av riksdagsbeslut i vilka även böndernas representanter deltog. F.ö. var ju inte sällan bondestånd och kungamakt lierade mot adeln och det är därför inte så förvånande att det vid riksdagen 1723 (fyra år efter enväldets fall) fanns en rörelse inom bondeståndet som ville stärka kungens makt.

        När det gäller historien med dalkarlarna fruktar jag att du har blandat ihop stora daldansen 1743 med något helt annat, men motstånd mot inkallelser till militärtjänst eller myterier har förekommit många gånger under historien. Ett bekant fall är de stora myterierna i franska armén 1917 och då får nog Frankrike sägas ha varit en demokrati.

  3. Asch, missade:

    ”Men visst, totalt sett”, var perioden innan mer krigisk än frihetstiden. Men, det beror lite på hur man delar in perioderna.

  4. Håller med om att Hoppes modell av monarken inte håller så bra om man kollar historiskt. Kungar krigade ofta kroniskt (som nämnt ovan: vår egen stormaktstid) och i vissa fall som 30-åriga kriget så slaktades civilbefolkning i en skala som (med hänsyn till den totala populationen på den tiden) inte står 1900-talets massakrer efter. Monarker har också älskat inflationspolitik, merkantilism och andra ekonomiska skadligheter, att de ofta haft mindre kontroll över människors liv och egendom verkar mer ha berott på deras teknologiska möjligheter än deras vilja.

    • En sak som Hoppe tar upp är att inflationspolitik av den sort vi ser i vår egen tid skulle ha varit omöjlig under det monarkiska tidevarvet, och på den punkten tror jag att historien ger honom rätt. I övrigt håller jag med om vad du skriver.

      • Fast Görtzens nödmynt var förstås ett exempel på inflation, vilket min tantvän inte var sen att påpeka för mig.

      • Jag tror att kungarna var lika dåliga på den punkten som på andra. Gissningsvis är det bara svårare att veta hur mycket inflation de skapade, eftersom statistiken inte är lika bra för den tiden. Sedan orsakade den kanske inte lika mycket skada i en ekonomi som inte var lika monetär som vår. Men, Gustav Vasa, Karl XII och Gustav III använde alla inflation för att bekosta sina krig. En annan möjlighet är den teknologiska; de skulle varit bättre på att förstöra pengarna med moderna medel. 😉

      • Jo precis. De hade ju inte fiatvaluta på det sätt vi har idag, men de försökte så gott de kunde med de medel de hade som t.ex. nödmynten du nämner.

    • Myntförsämring, som ju romerska kejsare tillämpade, är ett annat exempel. Man kantklippte mynten, eller blandade upp silvermynten med koppar, till de blev missfärgade. Detta är ju något som Mises ofta skrivit om. Men nu kommer vi också lite väl långt från själva ämnet.

  5. Jag stänger tråden för kommentarer nu, eftersom det kommer in en del struntprat som jag inte gitter älta i evighet. (Inte från Carl och inte från Christian, så ni behöver inte ta åt er. 😉 Jag kanske återkommer senare med fler kommentarer om Hoppes bok.

  6. Fast innan jag stänger tråden har jag en kort allmän kommentar om Hoppes bok. Om Hoppe bara ville leda i bevis att demokrati, i bemärkelsen obegränsat majoritetsvälde, långt ifrån är något idealt samhällssystem, skulle jag knappast resa någon invändning. Men han säger ju en del annat också, och det kanske jag tar upp senare, om bara orken och motivationen står mig bi.

  7. Pingback: Om kartan inte stämmer med terrängen… | Hemma hos POS

  8. Pingback: Ludwig von Mises on Buying Soap | The House at POS Corner

  9. Pingback: Det var värre förr … | Hemma hos POS