Vardagsbrott

I Veckans brott i våras tog Leif GW Persson upp vardagsbrotten eller miljonbrotten, brott där polisen oftast lägger ned förundersökningen med en gång. Det gäller sådant som inbrott, butiksstölder, cykelstölder, skadegörelse, ibland rentav misshandel och våldtäkt; och i åtminstone ett fall som togs upp handlade det om nätbedrägerier där den utsatte själv lyckades spåra bedragaren, men polisen ändå lade ned fallet.

Nu ska jag berätta att jag själv begick ett vardagsbrott någon gång på 80-talet. Jag cyklade från Skiftinge upp mot stan, och när jag kom till Eskilshemsplan blev jag stoppad av en bilburen polis som påpekade att jag ignorerat en stoppskylt och inte stannat cykeln innan jag passerat Carlavägen. (Till saken hör att det vid tillfället inte var någon trafik alls vid Eskilshem, bortsett då från polisbilen som låg och lurade.) Jag skulle få 300 kr i böter för förseelsen, och till yttermera visso skulle jag direkt skriva på ett erkännande. Det vägrade jag göra och begärde att saken togs till domstol i stället.

Sedan tyckte jag hela historien var för futtig att bråka om, så jag inställde mig inte ens i tingsrätten. (Kanske kan rubriceras som domstolstrots.) Och när jag sedan fick ett inbetalningskort på bötesbeloppet, betalade jag in 1 krona och lät kronofogden dra in de återstående 299.

Så vem påstår att polisen inte bryr sig om vardagsbrotten? Men i det här fallet rör det ju sig om ett vardagsbrott som polisen själv provocerat fram och som räknas med i statistiken över uppklarade brott.

Att polisen stannar bilar och kräver ut böter för minsta förseelse (och ibland också för påhittade förseelser) är något som förekommer i vissa korrupta länder. Men Sverige är ju ett land som skryter med att vara fritt från korruption.

Mitt förtroende för svensk polis for hursomhelst all världens väg.

Annonser

One Response to Vardagsbrott

  1. Pingback: Mer om vardagsbrott « Hemma hos POS