Egoismen som det uronda

Jag var sjutton år när jag först började intressera mig för filosofi, och det första hela verk av någon filosof jag läste var Arthur Schopenhauers Världen som vilja och föreställning. Så under min ungdomstid var Schopenhauer min favoritfilosof. Det första jag gjorde när jag ett par år senare tagit studenten var att inhandla Schopenhauers Sämmtliche Werke (på Törngrens antikvariat, saligt i åminnelse), men eftersom jag inte är någon hejare på tyska har de i stort sett bara samlat damm i min bokhylla det gångna halvseklet.

Idag skulle jag knappast vilja ta med tång i Schopenhauers filosofi, men han kom upp i en diskussion på Facebook, så jag plockade fram tången och satte mig att läsa om Alf Ahlbergs utmärkta introduktion, Arthur Schopenhauer. Hans liv och filosofi.

En sammanfattning av Schopenhauers filosofi kan vara på sin plats.

Schopenhauer utgår från Kants klyvning mellan ”tingen i sig själva” och ”företeelserna” (eller ”framträdelserna”). Kant menade som bekant att tingen som de är i sig själva är principiellt ovetbara; vår kunskap är begränsad till hur de framträder eller ter sig för oss. Schopenhauer menade att detta inte är helt sant: vi har introspektiv direktkontakt med tinget i sig, som uppenbarar sig som vilja.

Naturligtvis vet vi introspektivt att vi vill det ena och det andra. Men vi vet ju lika väl introspektivt att vi tänker och känner. Så varför ger oss inte tankar och känslor, utan bara viljeyttringar, direktkontakt med tinget i sig? Nåväl, det överlåter jag åt er att grubbla över.

Schopenhauer går vidare och menar att ”tinget i sig” (eller ”den sanna verkligheten”) är en blind livsvilja som uppenbara sig i hela naturen, såväl den oorganiska som den organiska. Att den gör det i den organiska naturen är inte så svårt att se; varenda organism, från den lägsta till den högsta, strävar efter att överleva och att fortplanta sig. Enligt Schopenhauer strävar den oorganiska naturen att bli organisk, men den saken lämnar jag därhän.

Det finns enligt Schopenhauer bara en enda livsvilja, men den manifesterar sig i ett hart när oändligt antal former. Han kallar detta för principium individuationis (”individualiseringsprincipen” skulle man väl kunna kalla den på svenska). Livsviljan s.a.s. splittar upp sig i detta oändliga antal former. Men detta är bara sant om ”världen som föreställning”; det är inte sant om den ”sanna verkligheten” eller ”världen som vilja”.

Schopenhauer drog också paralleller mellan denna uppfattning och vad som lärs ut inom hinduismen och buddismen: ”världen som föreställning” motsvaras där av ”Mayas slöja”, som döljer den sanna verkligheten för oss, så som slöjor är till för att göra.

Men är inte den där livsviljan väldigt bra att ha? Har den t.ex. inte drivit evolutionen framåt och så småningom frambringat människan, skapelsens krona? Och har inte livsviljan hos oss människor gjort att vi stadigt fått det bättre århundrade för århundrade? På den frågan svarar Schopenhauer med ett synnerligen rungande nej! Livsviljan är inte alls god, den är alltigenom ond. Och det här grundar förstås Schopenhauer på empiriska iakttagelser: det råder en ständig och blodig kamp i naturen mellan olika livsformer. Och vi människor är ju också rätt pigga på att kriga mot varandra och i största allmänhet trycka ner varandra i skoskaften.

En av buddismens läror gjorde Schopenhauer också till sin: läran att allt liv är lidande. Lycka och glädje är övergående fenomen, och dessutom består de inte av annat än att lidandet och ledan för att kort ögonblick upphör bara för att återkomma. Så om du tror dig vara glad eller lycklig, är du utsatt för en illusion!

Är då den här livsviljan fri eller trälbunden? Här följer Schopenhauer Kant och menar att som föreställning är vår vilja helt ofri, eftersom allt är underkastat lagen om orsak och verkan. Vår vilja och vårt handlande bestäms helt och hållet av våra motiv, och våra motiv kan vi inte välja. Ett belysande citat:

Antaget, att en människa står i ett gathörn och tänker för sig själv: ”Klockan är sex, dagsarbetet är slutat. Jag kan nu göra en promenad. Eller jag kan gå till klubben. Eller jag kan gå upp i utsiktstornet och se på solnedgången. Jag kan gå på teatern, jag kan hälsa på den eller den vännen, ja, jag kan fly ut genom stadsporten och aldrig mer komma åter. Allt detta står i min makt, jag har fullständig frihet därtill. Likväl gör jag intetdera, utan går likaledes frivilligt hem till min hustru.” – Det är som om vattnet skulle tala sålunda: ”Jag kan gå i höga vågor (ja, nämligen på havet i storm), jag kan brusande störta mig fram (ja, nämligen i flodbädden), jag kan skummande och virvlande kasta mig ned (ja, nämligen i vattenfallet), jag kan fritt som en stråle skjuta upp i höjden (ja, nämligen i springbrunnen), jag kan slutligen koka och försvinna (ja, vid 100O); nu gör jag likväl intetdera utan stannar frivilligt, lugnt och klart i den speglande dammen. – Liksom vattnet blott kan allt detta, när de bestämmande orsakerna till det ena eller det andra träda i kraft, kan mannen i vårt exempel blott göra allt det, som han tror sig kunna under vissa betingelser. Ända tills dessa orsaker träda i kraft, är det omöjligt för honom. […] Vår vilja bestämmes av motiven lika orubbligt, som pendeln av tyngdkraften eller jorden i sin bana av gravitationen.” (Schopenhauer citerad av Ahlberg, s. 90f.; den sista meningen är Ahlbergs kommentar.)

Som företeelse är alltså viljan helt och hållet ofri (eller ”trälbunden” som Martin Luther uttryckte det), men som ”ting i sig” är den tvärtom helt och hållet fri. Tankegången kan vara lite svår att följa, men tydligen är det så att vi inte rår för hurdana vi är eller vad vi gör; däremot rår vi för att vi alls finns till. (Jag kan i varje fall inte tolka det annorlunda.) Den enda synd vi har begått som verkligen är en synd, är att vi låtit oss födas till världen!

Vad följer för etik ur dessa premisser? Man får väl hålla Schopenhauer räkning för att han är konsekvent, för den etik han presenterar är en radikal självförnekelse- och självutplåningsetik. (Han är om möjligt radikalare än Kant på den punkten.) Med Alf Ahlbergs ord:

På frågan, var all livets bottenlösa ondska, jämmer och lidande har sin grund, finnes blott ett svar: den har sin grund i livet självt, i viljan till liv, viljan att existera. Därför finnes blott ett enda radikalt botemedel: denna vilja att existera måste upphävas.

Existens betyder städse existens i tidens och individualitetens form. Ju kraftigare alltså någon bejakar sin existens som individ, ju fastare han sitter fången i principium indivuationis, dess längre befinner han sig från den slutgiltiga återlösningens väg.

Härav följer att egoismen för Schopenhauer kommer att framstå såsom det uronda, det onda i och för sig. Den egoistiska, i ”Mayas slöja” insnärjda viljan betraktar sig själv som tillvarons centrum, kring vilket allt annat rör sig. Individens död framstår här som alltings slutpunkt; därför fruktar och avskyr livsviljan inte så mycket som denna. De andras existens däremot blir något likgiltigt, utom i den mån de tjäna den egoistiska individualviljans syften. Egoismen är drivfjädern i de flesta av våra handlingar – ofta även i fall, då det ej ser så ut. ”Egoismen är kolossal: den är större än hela världen. Ty om den enskilde ställdes i valet mellan sin egen eller hela den övriga världens undergång, är det onödigt att säga, varthän viljan hos flertalet skulle luta. I enlighet därmed gör sig envar till världens medelpunkt, hänför allt till sig själv och kommer vid allt, som händer, t.ex. vid de största förändringar i folkens öden, att i första rummet ta sitt eget intresse i beaktande och om detta än är aldrig så litet framför allt tänka därpå. […]” För att sätta gränser för egoismen, som eljest skulle leda till ett allas krig mot alla, har staten kommit till. Staten är icke någon moralisk institution; den är blott en tvångs- och nödfallsåtgärd. Ty, säger Schopenhauer drastiskt, eljest skulle egoismen drivas så långt, att den ene skulle slå ihjäl den andre blott för att få smörja skorna med hans fett. (Ahlberg, s. 152f.)

Man kan förstås fråga sig hur ofta en människa ställs inför valet mellan sin egen och hela den övriga världens undergång. (Om resten av världen går under, går man väl själv också under?) Och i vilka situationer man skulle behöva slå ihjäl någon annan för att den egna skokrämen har tagit slut, det undandrar sig mitt bedömande. Hursomhelst, så blir egoismen bara värre och värre:

Egoismen ger sig ej blott till känna som en fullständig likgiltighet i fråga om alla andra utan som en positiv lust att skada dem. I lägre grader offrar egoismen de andra, blott ifall de stå i vägen för jagets intressen eller det med deras lidande kan köpa sig fördelar. Den onda viljan bejakar sig själv men förnekar därtill även de övrigas. Den framträder som avund, skadeglädje och grymhet. Individen söker här liksom att taga hämnd på de andra därför att honom själv blivit ett så ringa mått av lycka tillmätt. (Ibidem, s. 153.)

För att använda objektivistisk terminologi leder alltså egoismen till ”hat mot det goda för att det är det goda” – hat mot de lyckliga för att de är lyckliga. Och det är ju illa…

Så om egoismen är det uronda, vari består då det urgoda? Jag fortsätter att citera Ahlberg:

Antaget nu att sådana handlingar existera, hos vilka alla egoistiska motiv saknas – huru skall man kunna förklara dem? De innebära således, att en annans väl och ve kan bli motiv för mina handlingar. Men detta är icke möjligt, så länge jag är absolut väsensåtskild från den andre. Om hans väl och ve på något sätt angår mig, måste jag i någon mån leva i honom, när han lider måste jag känna hans kval, när han fröjdas, hans glädje. Enär nu all fröjd och lycka, som vi sett, hos Schopenhauer är något rent negativt, kan jag egentligen blott leva en annans liv i det jag lider med och i honom. Finns det någon handling, framsprungen ur andra motiv än egoistiska, måste dess grund alltså vara medlidandet. Därur framgår allt etiskt värde. Medlidandet är etikens urfenomen och därur förklaras […] alla olika dygder. Som egoismen är det onda i och för sig är medlidandet det goda såsom sådant. (Ibidem, s. 155.)

Till de dygder som härflyter ur medlidandet hör rättvisa och människokärlek:

Att man är rättvis eller vill vara det innebär visserligen ej, att man upphört att söka sin egen fördel, men det betyder, att man icke längre söker den på andras bekostnad. Och detta betyder, att de andra tillerkännas en viss grad av realitet, icke såsom för den rena egoisten stå där blott såsom dimbilder, vilkas väl och ve är likgiltigt, utan ha en viss grad av självständig existens. […] En högre grad uppnår den – och närmar sig då redan den positiva kärleken – när man frivilligt avstår från någon fördel för att låta den komma andra till del. Så träffa vi t.ex. på människor, som frivilligt avsäga sig sina anspråk på arv för att blott leva av sina händers verk. Här stå vi redan nära det andra huvudstadiet, som kan betecknas som människokärlek. Till denna dygd nådde aldrig antikens moralfilosofer fram; den saknas bland deras kardinaldygder. Budet att älska sina ovänner uppställdes först av kristendomen, och detta är, säger Schopenhauer, dess allra största förtjänst. (Ibidem, s. 158f.)

Men vart ska allt detta leda? Vilken är den allra högsta dygden? Vad är det dygdigaste man kan företa sig? Ja, om nu själva livsviljan är det onda och roten till allt annat elände här i världen, då måste man förstås utplåna denna livsvilja och därmed själva livet:

Men ett ännu högre stadium än rättvisans och människokärlekens måste den nå, som helt skall förneka viljan till liv. Den som fullständigt genomskådat principium indivuationis, han igenkänner sig själv i alla väsen som leva och lida. Han lider i dem och tar frivilligt hela världens lidande på sig. Alla de andras kval, som han ser och blott sällan förmår lindra, alla kval, vars möjlighet han inser i denna ”ondskans, lidandets och dödens värld”, förnimmer han som sina egna. Den som så känner det, kan icke längre fortsätta att säga ja till viljan till liv. […] Hans vilja vänder sig bort från livet till fullständig självförnekelse och viljefrihet. (Ibidem, s. 160.)

Och Ahlberg citerar Schopenhauer själv:

Han nöjer sig icke längre med att älska de andra, som sig själv, utan det uppstår hos honom en avsky för det väsen, vars uttryck hans eget fenomen är, viljan till liv, kärnan och väsendet i denna tillvaro, vars lidande han genomskådat. (Ibidem, s. 160.)

Vidare:

Och som en tveksam, men ur hans metafysik konsekvent följande tanke framkastar Schopenhauer den förmodan, att med förnekelsen av livsviljan i dess högsta objektivation [människan] även dess lägre objektivationer i djur- och växtvärlden och den döda naturen, således hela tillvaron skulle frigöras ur sin träldom, försvinna, återlösas. (Ibidem, s. 160f.)

Så den där människokärleken (eller kärleken till allt levande, för den delen, och till allt som ens strävar efter liv) ska alltså i slutändan förbytas i avsky. Och på så sätt ska världen försvinna och ”återlösas”.

Måste nog säga att Schopenhauers filosofi är rätt avskyvärd.

Annonser

One Response to Egoismen som det uronda

  1. Pingback: Dagens horoskop… « Hemma hos POS