Hur privatiseringsmotståndare tänker

På min insändare i Eskilstuna-Kuriren om AB Långt Liv och AB Snar Död fick jag följande kommentar från signaturen ”Stefan M.”:

Insändarskribenten ser som vanligt hos privatiseringsförespråkare allt från företagarens synpunkt. Den som erbjuder bra produkter slår ut den som säljer skräp även om han är dyrare, är teorin. Det kunde vara sant, om

A: Alla ”kunder” hade lika mycket pengar att betala med.
B: Inga ”kunder” hade några andra ekonomiska åtaganden/utgifter.
C. Alla ”kunder” hade total överblick, förmåga och ork att jämföra alternativ, och tillgång till alla fakta i förväg.

I verkligheten blir det så att ”kunder” köper skräpprodukterna/vanvården/den snara döden, för att de inbillar sig själva att det nog funkar, för att de går på reklam/telefonförsäljning/ljug, för att andra gör det, eller helt enkelt för att de inte har råd med något annat.

Ska vi säkerställa att alla gamla och sjuka får en anständig vård oavsett hur mycket de har i plånboken eller hur de mår, måste vi tillsammans ställa upp med det. Inte lämna det åt de som ytterst bara vill tjäna pengar på andras utsatthet.

Exakt hur många fel finns det i det här resonemanget? Låt mig ta det från början:

Om en patient söker sig till en privat läkare, eller en läkare på ett privat vårdbolag, skulle patient och läkare ha rakt motsatta intressen: Patienten är intresserad av att bli frisk, men läkaren är bara intresserad av att så fort som möjligt ta död på patienten. Hur realistiskt är det scenariot?

Och om jag bara får lov att vara lite cynisk, så är det ju just när sjukvården är offentlig, eller utlagd på entreprenad, som det kan uppstå en sådan intressekonflikt. Ju fler som dör i förtid, desto mindre blir det för det offentliga att betala ut i form av pensioner och sjukersättningar. Nog om den saken.

För det andra är det ju inte alls sant att alla måste ha exakt lika mycket pengar för att konkurrensutsatt sjukvård ska fungera. Andra konkurrensutsatta verksamheter fungerar alldeles utmärkt, fastän det råder inkomstskillnader. För att ta tre exempel ur högen: Varken snabbköp, frisersalonger eller pubar behöver förstatligas (eller först förstatligas och sedan läggas ut på entreprenad) för att även vi relativt fattiga ska råd att äta, klippa oss eller dricka öl.

Men det finns en sak till att säga om detta ”argument”. Alla behöver inte ha lika mycket pengar, men alla måste ju ha några pengar att betala den privata vården med. I dagens blandekonomiska värld har vi inte tillräckligt mycket pengar. Men i ett samhälle där var och en är fri att tjäna så mycket pengar han/hon förmår, och där dessutom skatterna är betydligt lägre än idag (eftersom de bara skulle gå till statens legitima nattväktarfunktioner), skulle alla ha råd med privat vård, och de skulle ha råd att ta de försäkringar som kan behövas den dag man blir sjuk och/eller gammal. Och det skulle också finnas pengar över till alla andra åtaganden och utgifter.

Punkt C ovan är kanske mest avslöjande för hur privatiseringsmotståndare tänker. Eftersom ingen människa är allvetande och inte har den där totala överblicken, så kan ingen heller ta hand om sig själv på ett adekvat sätt; alltså måste vi lämna över ansvaret för vårt eget liv på politiker och byråkrater, som alltså förväntas vara allvetande och ha den totala överblicken. Nog sagt om den saken också (utöver att fler borde läsa vad Ludwig von Mises och andra ”österrikare” har att säga om detta).

Och sedan skulle alltså patienter välja snar död framför långt liv, därför att de är fullständigt försvarslösa mot reklam och mot telefonförsäljare? Folk som kommer med ett sådant ”argument” borde prata för sig själva! Att de också är försvarslösa mot rent ljug faller av sig självt.

Som sagt: Nog sagt.

$ $ $

Uppdatering 21 juni 2014: Eskilstuna-Kuriren hade en riktigt vettig ledare om vinsterna i välfärden igår. Speciellt uppskattade jag den här karaktäristiken av Vänsterpartiets inställning:

I partiets tankevärld tjänar företagaren sina pengar genom att slimma produktionen till den grad att kvaliteten försämras. Kunderna är dock företagaren trogna, fortsätter köpa de undermåliga tjänsterna och kan bara räddas från katastrofen genom att staten förbjuder företagaren att tjäna pengar.

I andra tankevärldar än Vänsterpartiets (och i verkliga livet) är det den offentliga vården som ”slimmar produktionen till den grad att kvaliteten försämras”. Och funnes det inga privata alternativ alls, skulle vi vara så illa tvungna att fortsätta köpa de undermåliga tjänsterna! Inget socialister bryr sig om, dock.

Annonser

One Response to Hur privatiseringsmotståndare tänker

  1. Pingback: En berättelse om två vårdbolag | Hemma hos POS