En berättelse om två vårdbolag

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att all sjuk- och äldrevård vore privatiserad, och låt oss, för enkelhetens skull, tänka oss att det bara finns två konkurrerande vårdbolag: AB Långt Liv och AB Snar Död.

Vården på Långt Liv är förhållandevis dyr, men å andra sidan är resultaten bra eller åtminstone halvhyfsade. Detta kan i sin tur bero på att Långt Liv lyckats attrahera de bästa läkarna och den kunnigaste och mest engagerade personalen i övrigt. Vården på Snar Död är betydligt billigare, men å andra sidan blir patienterna där bara sjukare och alltmer vanvårdade.

Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut vilket av dessa båda vårdbolag som blir långlivat och vilket som självt snart går en snar död till mötes. Långt Liv behöver inte pressa sina priser för att konkurrera ut Snar Död.

Att det bara skulle existera två vårdbolag är förstås en överförenkling. I verkliga livet skulle det även finnas t.ex. AB Ännu Längre Liv – som erbjuder ännu bättre och förmodligen ännu dyrare vård – och AB Långt Liv Till Billigt Pris ­– som erbjuder god eller åtminstone halvhyfsad vård men försöker konkurrera genom att pressa priserna. Och kanske även vårdbolaget AB Uppskjuten Död, som kan ta över spillrorna när Snar Död gått i konkurs.

Det är alltså så här det skulle se ut i ett fullt privatiserat samhälle. Men hur blir det, om man i stället ”privatiserar” med den metod som används idag, d.v.s. att den offentliga sjukvården lägger ut verksamheten på entreprenad till privata vårdbolag?

Det bolag som skulle lägga det lägsta anbudet och få entreprenaden blir då AB Snar Död, som ju definitivt är billigast i drift. Och ännu billigare för det offentliga blir det just genom att Snar Döds vårdtagare snabbar dör undan, så att det blir färre pensioner att betala ut. AB Snar Död kan gå ett långt liv till mötes, medan AB Långt Liv får kämpa i motvind och hoppas på att det finns tillräckligt många patienter med privata förmögenheter eller privata välgörare att ta hand om.

Ja se, detta är skillnaden mellan verklig privatisering och det nuvarande systemet, som bara går ut på att låtsas privatisera.

Vad detta har med Caremaskandalen att göra får ni själva lista ut.

(Tillsänt Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion.)

Bakgrund:

I gårdagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare, ur vilken jag saxar:

Nu börjar högerregeringens närmast sjukliga fixering av privatisering och konkurrensutsättning av snart sagt all verksamhet visa sin rätta natur.

Nu senast vårdbolaget Carema som gör mångmiljoner av skattepengar – som går rakt ner i fickan på (risk)kapitalister. Moderaternas kärnväljare? Allt medan åldringar vanvårdas.

Personalen är underbemannad och utnyttjada och många saknar adekvat utbildning. Och detta är förvisso inte enda exemplet inom den privatiserade vården, skolan, omsorgen. Daghem har ju sålts för en spottstyver och de nya ägarna har blivit stormrika på kort tid.

Sedan fortsatte det i samma stil med tågtrafiken och invandringspolitiken (som också påstods vara på väg att privatiseras). Ett par kommentarer från mig finns i den s.k. ”pissrännan” – ja, det är så journalister kallar kommentarsfälten.

Kärnpunkten här är ju att det inte kan kallas ”valfrihet” eller ens ”privatisering”, så länge det offentliga gör valen, inte vi medborgare själva. Ett par andra personer har skrivit insiktsfullt om detta. Först en socialdemokrat, Widar Andersson i Folkbladet:

Det mest effektiva är att se till att dem som använder tjänsterna på skattebetalarnas räkning ges rätten att själva välja var de vill få vård och omsorg. Den enskilde som väljer vård/omsorg för sig själv väljer inte en leverantör som man inte vill ha. Det är betydligt sannolikare att en upphandlande kommun köper bristfälliga vårdplatser av ett företag och/eller blundar för brister i den vård och omsorg man driver i egen regi.

Och:

Det är människor som behöver vård och omsorg som genom sina val ska bestämma vilka som ska få utföra tjänsterna. Alternativet till denna mer frihetliga hållning är att införa en svällande offentlig apparat av kontroller, dubbelkontroller, detaljerade reglementen för varje arbetsmoment och ännu fler kontroller av dem som har till uppgift att kontrollera.

 Och sedan Joakim Fagerström på Svenska Misesinstitutet:

Ett företag som Carema skulle bli ytterst kortlivat på en fri marknad. Någon vinstmaximering skulle aldrig ske då det inte skulle finnas några kunder kvar. De oförrätter som hade begåtts hade blivit mycket kostsamma för företaget och ägarna och skulle gå ut på att kompensera offret, inte staten.

Resten av denna bloggpost rekommenderas också till läsning.

PS. Min insändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren 19 november 2011.

Se också Hur privatiseringsmotståndare tänker.

Annonser

4 Responses to En berättelse om två vårdbolag

  1. svenaivert says:

    Mycket bra skrivet för det är huvudet på spiken

  2. Pingback: De argumenterar mot privatiseringar genom antibegrepp « Mengerian

  3. Anna Carlbro says:

    Ja, det finns ett stort pedagogiskt problem här: Att upplysa folk om hur en riktig marknad fungerar. Det är så tröttsam att höra tjatet om hur hemskt det är med privatiseringar. Våra så kallade ”privatiseringar” bygger ju på att kunden inte är kund och att ingen har ansvar.
    Det är samma sak med bostadsmarknaden. Det görs ingen analys av t.ex. kostnaderna, som trissas upp av skatter och monopolliknande byggmarknad.
    Men det stämmer med min bild av Sverige – landet där verkligheten inte spelar nån roll bara föreställningen om hur det borde vara.

  4. Pingback: En liter mjölk nu tack « Ludwig von Mises Institutet i Sverige