Intervju med David Hume

Under mina senaste galaktiska irrfärder fick jag tillfälle att intervjua David Hume (eller vad som fanns kvar av honom). Här några utdrag:

–       Vad heter du?

–       Jag vet inte. Hurså? Du tycker alltså att jag borde ha ett namn? Men vore det inte konstigt att ge ett namn åt ett knippe vaga förnimmelser?

Lite längre fram:

–       Kan man vara säker på att det förflutna inte är en fiktion, avsedd att överbrygga klyftan mellan det ständiga flödet av förnimmelser och själva själstillståndet?

–       Besvarar Ni alla frågor på detta sätt?

–       Jag säger vad som faller mig in att säga när jag tror att jag hör folk säga någonting. Mer kan jag inte säga.

Märkligt nog styr David Hume inte bara filosofiundervisningen vid våra universitet (där man riskerar att bli underkänd ifall man tror sig kunna härleda ett böra från ett vara) utan hela universum. Därav följande intervjufråga:

–       Om folk ber dig att fatta beslut åt dem? Om folks liv, om världar, om hushållning, om krig, om allt som pågår där ute i universum?

–       Där ute? Vardå?

–       Där ute, svarar intervjuaren och pekar på dörren.

–       Hur kan du veta att det finns någonting där ute? Dörren är ju stängd.

–       Men du vet att det finns ett helt Universum där ute! Man kommer inte undan sitt ansvar bara genom att förneka det!

–       Du är så säker på din sak. Men jag skulle ha svårt att lita på en mans tankar om han tog Universum – om det existerar – för givet. Jag beslutar bara om mitt eget Universum. Mitt Universum är mina ögon och mina öron. Allt annat är hörsägen.

–       Förstår du inte att vad du beslutar påverkar millioner varelsers liv och öden? Här har någonting gått absolut snett!

–       Jag vet inte, för jag har aldrig träffat alla dessa varelser som du talar om. Och jag anar att inte heller du har gjort det. De finns bara i ord som vi hört. Det är dårskap att säga att man vet vad som händer andra varelser. Det vet bara de själva, om de existerar. De har var och en sina egna ögon och öron, och sitt eget universum.

Fast det här har jag plankat från Douglas Adams, Restaurangen vid slutet av universum, s. 178–179. (Inte för att jag kan vara säker på att det var just de sidorna, nu när jag slagit igen boken och det förflutna ändå är en fiktion.)

(Tidigare galaktiska irrfärder här.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.