Ett av bankväsendets mysterier

Jag är halvvägs igenom Murray Rothbards The Mystery of Banking, men en sak han avhandlar vill jag ta upp redan nu, för jag menar att det är viktigt att förstå den. (Jag har själv nämnt den tidigare i förbigående.[i])

En bank har två huvudfunktioner, som tyvärr har blivit sammanblandade: den kan fungera som en förvaringsplats för pengar, och den kan fungera som ett låneinstitut. Låt mig ta dem i tur och ordning.

Säg att du äger en del guld i form av tackor och/eller mynt. Men du vill inte ha det liggande i lägenheten, om inte annat så för risken för inbrott. Så du går ned till banken och ber den förvara guldet åt dig. Men om du gör det, kan du förstås inte få någon ränta på pengarna; i stället får du betala en avgift till banken för förvaringen. Det är egentligen ingen skillnad på detta och om du lämnar in en cykel för vinterförvaring, eller lämnar möbler till förvaring i väntan på att skaffa en större lägenhet. – På engelska kallas en sådan bank för en deposit bank, så låt oss kalla den för en insättningsbank eller förvaringsbank.

En annan sak som är helt klar är att du när som helst kan ta ut dina insatta pengar, eller en del av dem; banken är skyldig att lämna tillbaka guldet till dig när du själv så önskar.

Och en tredje sak som är klar är att du får ett kvitto på insättningen från banken. Och eftersom kvittot står för det insatta guldet, kan du också använda detta kvitto att betala med, i stället för att hämta ut guld från banken. Det är praktiskt om du begär och får ett separat kvitto för varje enskild tacka eller mynt; då kan du använda dessa kvitton att betala med, och de fyller en sedels funktion.

En annan sak är om du lämnar in guld till banken i avsikt att tjäna ränta på ditt guld. I så fall fungerar banken som ett låneinstitut (loan bank på engelska, så vi kan översätta det med lånebank). Nu tar banken ditt guld och lånar ut det till en tredje part. Det kan t.ex. lånas ut till ett företag som behöver investera och som visar goda framtidsutsikter. Om banken är klok och investeringen lyckosam, kommer guldet så småningom tillbaka med ränta. Den räntan får sedan du och banken dela på. (Banken ska ju också vara lönsam.)

(Du kanske frågar dig varför du ska låna ut guldet via en bank – vore det inte enklare att låna ut det direkt till företaget? Och skulle du inte tjäna bättre på det, när du inte behöver dela räntan med banken? Men förmodligen besitter du inte den expertis som krävs för att bedöma vilka företag som är värda att satsa på och vilka investeringar som kan beräknas bli lönsamma. Expertisen finns hos banken. Och om du besitter expertisen, då kan du starta en egen bank.)

Observera en skillnad mellan insättning (förvaring) och utlåning: det guld du lånar ut kan du inte begära tillbaka när som helst, utan först sedan en viss tid förflutit. För att ta ett enkelt exempel kan guldet lånas ut till 10% ränta på ett år; då måste du vänta ett år. Oftast är det mer komplicerat: ett stort lån kan amorteras av under en tioårsperiod (eller ännu längre); då får du också successivt tillbaka ditt utlånade guld plus ränta över samma tidsperiod. Med en insättning har du hela tiden full förfoganderätt över ditt guld; men vid utlåning måste du temporärt lämna ifrån dig förfoganderätten.

Om dessa båda funktioner hölls isär, skulle allt vara gott och väl. Om jag får spekulera, tror jag att ganska få skulle lämna in guld för förvaring (eftersom det innebär en viss kostnad), och de flesta skulle låna in guldet till banken för vidare utlåning. Men de båda funktionerna har alltså blandats samman. Rothbard uppehåller sig en del vid hur detta historiskt har gått till; jag ska bara ge ett kort citat. I ett rättsfall i England 1848 bestämde Lord Cottenham så här:

Money, when paid into a bank, ceases altogether to be the money of the principal; it is then the money of the banker […]. The money placed in the custody of a banker is, to all intents and purposes, the money of the banker, to do with as he pleases; he is guilty of no breach of trust in employing it; he is not answerable to the principal if he puts it into jeopardy; if he engages in hazardous speculation; he is not bound to keep it or deal with it as the property of his principal; but he is, of course, answerable for the amount, because he has contracted. (Citerat i The mystery of banking, s. 92.)

M.a.o.: Även om du lämnar in ditt guld till förvaring, blir ditt guld bankens egendom, inte din! (Lord Cottenham är förstås hygglig nog att säga att banken ändå har ett visst ansvar mot dig och ska betala tillbaka; men det motsägs ju av citatet i övrigt.)

Har det här då något med inflation eller ”fractional reserve banking” att göra? Inte hittills. Varken insättning för förvaring eller utlåning ökar penningmängden i ekonomin. Men vad som kan hända, och har hänt, är följande:

Vi såg förut att kvitton på insatt guld fungerar lika bra som betalningsmedel som guldet självt (så länge guldet finns i banken och kvittona kan lösas in); de fungerar som sedlar, och faktum är att sedlar (under 100-procentig guldmyntfot) inget annat är än just kvitton på insättningar. Men nu är det också så att det sällan eller aldrig händer att alla som har dessa kvitton eller sedlar i handen samtidigt kommer till banken och vill ha dem inlösa i guld. Säg att det normala är att 15% av guldet löses in under ett år (den exakta siffran och den exakta tidsperioden spelar ingen roll; principen är förstås densamma). Men nu frestas banken ge sig in på brottets bana.

Sedlar är lika gångbara som guld i handeln. Men eftersom inte alla sedlar löses in med detsamma, passar banken på att trycka upp fler sedlar än det finns guldbackning för. Detta är förstås brottsligt och måste rubriceras som förskingring och falskmynteri. Men så länge folk i allmänhet inte känner till att banken gör så, ”fungerar” det. Banken kan ge större lån och tjäna mer ränta, nu när den inte bara har guld utan också falska sedlar till sitt förfogande. Och de som först får de falska sedlarna i handen kan göra inköp med dem, innan priserna har hunnit gå upp – men den saken har jag skrivit tillräckligt om förr.

I ett fritt samhälle med fritt bankväsende kan det här förstås inte fortsätta i all evighet, eller ens särskilt länge. Förr eller senare får folk nys om att banken ger ut falska sedlar med otillräcklig guldbackning, och då kommer de att rusa till banken för att ta ut sitt guld. Banken blir bankrutt och får gå omkull. (Faktum är ju att banken redan är bankrutt i och med att den inte kan lösa in alla fordringar. Men det kan ta lite tid innan allmänheten upptäcker att den är bankrutt.)

Det diskuteras om ”fractional reserve banking” under ett fritt bankväsende ska förbjudas, eller om det ska ”lämnas åt marknadskrafterna” att bestraffa förfarandet. Eftersom förskingring och falskmynteri är brott, bör det förstås förbjudas. Men även om det inte förbjöds, skulle en bank som ägnar sig åt det inte komma särskilt långt under ett fritt bankväsende.

Detta var alltså ett av bankväsendets mysterier – och faktiskt det mest grundläggande, eftersom det är detta som från början gett upphov till ”fractional reserve banking” med ty åtföljande inflation. Nästa mysterium är vad som händer när vi får centralbanker. Till det kanske jag kan återvända.

(Andra som har bloggat om det här är Doug Reich och Thomas Kenworthy.)


[i]) Tantvännen menar rentav att denna bloggpost är skåpmat och bara innehåller sådant jag skrivit om förut.

Annonser

4 Responses to Ett av bankväsendets mysterier

  1. Patrik says:

    Kan inte FRB existera på en fri marknad så länge banken är öppen med att de använder sig av FRB? Det ger ju banken hävstång på sitt kapital och möjlighet för mindre riskaversiva investerare att få bättre ränta på sin insättning.

    Bank runs blir då en del av risken som investeraren får ta hänsyn till.

    (Det här förutsätter givetvis att monopolet på pengar försvinner så att alla banker kan ge ut olika ”kvitton”).

    • Den här saken har jag tagit upp förr, men idén är så ofta förekommande att det är lika bra att ta upp den igen, om än kortfattat. (Är det för kort, så läs tidigare bloggposter och ”nätnattväktare! om FRB.)

      Om banken är öppen med att den använder FRB, så att alla vet om det – om det t.ex. står på sedlarna att guldbackningen är mindre än 100% – så kommer folk inte att acceptera dessa pengar.

      Om å andra sidan banken är öppen med sin policy bara för investerarna, d.v.s. låntagarna, då innebär detta att låntagarna är medskyldiga till bedrägeri.

    • PS. Det verkar vara väldigt svårt att få just den här poängen att gå hem, så jag försöker förklara en gång till:

      Antag att vi har fritt bankväsende – ingen centralbank, utan ett antal banker som konkurrerar med varandra; och antag att vi har guldmyntfot. Om bankerna trycker upp sedlar, så måste dessa sedlar vara inlösbara i guld, annars mister folk förtroendet för banken.

      Men om nu en bank öppet skulle tillkännage – genom att trycka det på sedlarna eller på annat sätt – att deras sedlar bara har fraktionell guldbackning – om den skulle trycka upp hundralappar och samtidigt säga: ”Visserligen står det hundra kronor på sedeln, men vi har bara 20% i guldreserver, så om fler än 20% av våra kunder vill lösa in dem samtidigt, kan inte alla få sitt guld” – vem skulle i så fall acceptera de hundralapparna?

      Precis som allt annat falskmynteri är FRB beroende av hemlighetsmakeri.

  2. Tyckte det var ett bra och tydligt inlägg i ett ämne där en del rör till det.

    Mvh
    Christian