Hur blir man dygdig?

Jag har svårt att slita mig från Nikomachiska etiken. Men innan jag citerar Aristoteles, ska jag vara en skrytmåns och citera mig själv:

En människa är […] summan av sina egenskaper. Eftersom en människa (till skillnad från en boll) är en ”varelse av viljestyrt medvetande”, är en människa väsentligen vad hon själv gjort sig till. Så t.ex. har en rakryggad människa gjort sig rakryggad genom att gång efter annan hålla ryggen rak; en krumryggad människa har gjort det motsatta. Om en människa är god eller ond så är detta väsentligen hennes egen förtjänst eller hennes eget fel. (Ayn Rands påstådda ”utanförskap”.)

Håller man ryggen rak i ett antal situationer, blir man rakryggad – och då blir det så mycket enklare att hålla ryggen rak nästa gång det behövs. Kröker man i ställer rygg i ett antal situationer, får man krum rygg, och det blir väldigt svårt för en att räta ryggen i en situation där man skulle behöva uppträda rakryggat. Väljer man ofta att tala sanning blir sanningsenlighet lätt för en; vänjer man sig vid att ljuga, får man så småningom väldigt svårt att låta bli att ljuga. Man kan vänja sig vid att handla självständigt eller att alltid rätta sig efter andra. Etcetera. (Spridda tankar om den fria viljan.)

Om jag kom på det här alldeles på egen hand eller om jag omedvetet inspirerats av Aristoteles minns jag inte. Men i varje fall hittar man samma tanke hos honom:

Aristoteles visste hur man blir dygdig.

Dygderna får vi […] genom att praktisera dem, på samma sätt som de övriga formerna av kunnighet. De saker som vi skall lära oss att utföra, lär vi oss nämligen genom att göra dem; så blir vi t.ex. husbyggare genom att bygga hus och gitarrspelare genom att spela gitarr. På samma sätt blir vi också rättrådiga genom att handla rättvist, besinningsfulla genom att vara behärskade och modiga genom att bete oss modigt. (Bok 2, kapitel 1.)

På samma sätt är det väl med lasterna: Drinkare blir man genom att dricka (ofta och till övermått) och brottsling blir man genom att begå brott.

Men är inte det här rätt självklart, rentav trivialt? Det är väl ingen som tror annat än att övning ger färdighet? Och exemplen kan ju mångfaldigas i det oändliga: man blir kock genom att laga mat, schackspelare genom att spela schack, seriemördare genom att begå fler än ett mord, etc., etc.

Men man kan ju ställa sig frågan: måste man inte redan vara modig för att kunna visa mod i farans stund? Måste man inte redan vara rakryggad för att kunna hålla ryggen rak i en situation som fordrar det? Vad är ägg och vad är höna här? – En determinist skulle kunna hävda att karaktärsegenskaper som mod eller feghet, besinningsfullhet eller tygellöshet, m.fl. är medfödda eller nedärvda; den som utför modiga och rakryggade handlingar är född modig och rakryggad; och omvänt för den fege och krumryggade.

Men att detta deterministiska resonemang inte alls stämmer är uppenbart när det gäller några av de exempel Aristoteles och jag själv gett ovan. Att bygga hus är definitivt inte någon medfödd förmåga, inte heller att laga mat. Det må finnas en ärftlig komponent i musikalitet, men utan övning lär man sig ändå inte spela något instrument eller komponera. Och en människa må vara född med en kroppskonstitution som påminner om Patrik Sjöberg eller Blanca Vlasic; utan åratal av träning blir det ändå inga rekord i höjdhopp.

Eller ta en så enkel sak som läs- och skrivkunnighet. Alla har vi tagit steget från att vara icke läskunniga till läskunniga och från icke skrivkunniga till skrivkunniga. Och vår läs- och skrivkunnighet har succesivt blivit bättre med åren. Men ingen skulle väl hävda att man redan måste vara läs- och skrivkunnig för att kunna lära sig läsa och skriva?

Så här skriver Aristoteles själv:

Nu kan man fråga sig, varför vi hävdar att människorna måste bli rättrådiga genom att handla rättvist och besinningsfulla genom att handla sansat? Ty om de handlar rättvist och sansat, så är de redan rättrådiga och besinningsfulla, på samma sätt som de är skrivkunniga och musikaliska om de skriver och musicerar. (Bok 2, kapitel 4.)

Och Aristoteles besvarar invändningen ungefär som jag själv gjort ovan.

Ett citat till från mig själv; en objektivistkollega skrev så här i en nätdebatt:

Vi förlorar alltså friheten bara för att de flesta inte har läst Ayn Rand och därför inte har kunskaperna som ger dem civilkurage.

Jag invände för det första att det finns människor som visat civilkurage utan att ha läst eller ens hört talas om Ayn Rand (jag nämnde Émile Zola och Vilhelm Moberg som exempel, men det har ju funnits många fler under historiens lopp), och för det andra att kunskaper inte nödvändigtvis ger en civilkurage:

Förresten är det ju något fel med idén att blotta kunskaper skulle ge en civilkurage. Man blir inte rakryggad genom att läsa en instruktionsmanual i ämnet. Men blir rakryggad genom att ofta hålla ryggen rak! (Pdf-nattväktaren årg. 6, s. 23.)

Jag tänkte nu inte direkt på Aristoteles, när jag skrev det här, men faktum är att också han betonar att blotta kunskaper inte räcker till för bli dygdig; det fordras att man faktiskt övar sig och utövar dygderna. (Samme objektivistkollega retade gallfeber på mig genom att skriva mängder av inlägg som gick ut på att ”vi behöver en rationell filosofi”, som om vi skulle få en rationell filosofi bara genom att tjata om hur nödvändigt det är; jag tyckte gott han kunde utöva rationalitet i stället för att bara prata om hur bra det är att vara rationell.) Så här skriver Aristoteles:

Det är sålunda riktigt sagt, att människan blir rättrådig av att utföra rättvisa handlingar och besinningsfull av att handla sansat. Utan att göra något sådant kommer heller ingen att ha några utsikter att bli god. Men flertalet människor gör det inte, utan de tar sin tillflykt till tanken och tror sig filosofera och sålunda bli goda människor. Det beter sig ungefär på samma sätt som sjuka, vilka uppmärksamt lyssnar till vad läkarna har att säga – men sedan följer de inte en enda av de föreskrifter som de har fått. På samma sätt som dessa patienter inte får sin kropp i skick genom en sådan behandling, blir inte heller de andra botade till själen genom ett dylikt filosoferande. (Bok 2, kapitel 4; min kursivering.)

Det finns som bekant en dygdkatalog i Galts tal, och jag har ingenting att invända mot Ayn Rands analys av dygderna. Men blir man dygdig bara av att läsa och intellektuellt förstå denna katalog? Nej, man måste också utöva dygderna. Och det var det jag egentligen ville ha sagt. Dags att sluta prata om saken och gå från ord till handling!

Annonser