Aristoteles om vänskap

Facebook är man ”vän” med alla sina kontakter – även sådana man aldrig träffat i levande livet, t.o.m. sådana man inte ens hört talas om innan man fick en vänförfrågan. På nystartade Google+, däremot, görs det skillnad mellan ”vänkrets” och ”bekantskapskrets” – vilket fick mig att fundera över var gränsen egentligen går mellan en vän och en blott bekant; och jag drog mig till minnes att Aristoteles har en del att säga om vänskap.

Faktum är att Aristoteles ägnar två hela böcker i Nikomachiska etiken (bok 8–9) åt att resonera kring just vänskap och att analysera olika typer och grader av vänskap. Sammanfattningsvis finns det tre sorters vänner: sådana som man har nytta av, sådana som man har nöje av (finner det angenämt att tillbringa tid tillsammans med), och slutligen sådana som står en så nära att man delar både glädjeämnen och sorger med dem (en sådan vän kallar Aristoteles ett ”andra jag”, eftersom man bryr sig om en sådan vän nästan lika mycket som man bryr sig om sig själv).

Den första sortens vänskap är flyktig, för den upphör i samma ögonblick som nyttan upphör; och det som är nyttigt för en idag behöver inte alls vara nyttigt i morgon eller senare i livet. (Om jag får lov att invända mot Aristoteles, skulle jag inte ens vilja kalla detta för vänskap, för det kan egentligen bara handla om affärsbekanta och liknande; jag blir t.ex. inte vän med min tandläkare bara därför att det är nyttigt att då och då göra ett tandläkarbesök.) Den andra sorten är mera varaktig, och den tredje sorten är förstås varaktigast av alla.

Men vad har nu detta att göra med Facebook och Google+? Jo, frågan här är hur många riktigt nära vänner man kan ha. Hur många människor kan man verkligen dela alla sina glädjeämnen och sorger med? Så här skriver Aristoteles:

Skall man […] skaffa sig så många vänner som möjligt, eller är det med vänskapen på samma sätt som med gästfriheten där det anses vara en passande regel, att man varken skall ha många gäster eller helt och hållet sakna dem, d.v.s. att man varken skall vara utan vänner eller ha för många av dem?

På sådana vänner som man drar nytta av tycks regeln stämma fullständigt. För det är en besvärlig uppgift att återgälda många människors tjänster och ens eget liv hinner inte till för att fullgöra den. Dessutom är det överflödigt att ha flere sådana vänner än vad som är tillräckligt för ens eget liv, och de utgör ett hinder för en ädel livsföring. De behövs alltså inte. Likaså räcker det med några få vänner för ens nöjes skull, på samma sätt som lite krydda i maten är tillräckligt.

Men hur är det med de verkligt goda vännerna – skall man ha så många som möjligt eller finns det någon viss gräns för deras antal […]?

Att man inte kan leva tillsammans med en hel massa människor och dela sig mellan dem är uppenbart. Vidare måste ens vänner också sinsemellan vara vänner, ifall alla har för avsikt att tillbringa dagarna tillsammans. Och det är ingen enkel sak, om antalet är stort. Dessutom blir det svårt att på rätt sätt dela glädje och sorg med många människor – för det händer lätt att man samtidigt måste glädjas med en och sörja med en annan. Det är alltså troligen bäst att inte försöka få så många vänner som möjligt, utan bara så många som man behöver för sitt samliv. Det förefaller ju närmast omöjligt att på allvar vara vän med en hel massa människor.

Härefter följer ett avgörande skäl för monogami:

Av denna anledning är det inte heller möjligt att älska flere personer på en gång. Kärleken strävar nämligen efter att vara ett övermått av vänskap, och någonting sådant kan man bara hysa för en enda person.

Och vad har Aristoteles att säga om alla dessa som skaffar hundratals, ja rentav tusentals, Facebookvänner?

Människor som håller sig med många vänner och står på förtrolig fot med dem alla anses inte vara vän med någon – annat än i social mening – och sådana individer får namn om sig att vara inställsamma. Det är naturligtvis möjligt att i social bemärkelse vara vän med många, också om man inte är inställsam, utan förhåller sig som en verkligt hederlig person. Men det går inte att för hela denna massa hysa en vänskap som baserar sig på förtjänstfullhet och egenvärde, utan man måste vara nöjd bara man finner ett litet fåtal verkliga vänner. (Nikomachiska etiken, s. 272 f.; sv. övers. Mårten Ringbom. – Om ni tycker att ”flere” är en underlig stavning, så är det Ringbom som stavar det så.)

Nu ska jag förstås inte anklaga dem som har många Facebookvänner för inställsamhet – det är Facebook som har definierat ”vän” på ett sätt som inbegriper de mest ytliga bekantskaper. Men hur är det tillämpligt på Google+? Jodå, jag har rätt många som är vänner i den bemärkelsen att jag finner det angenämt och nöjsamt att läsa deras statusuppdateringar och kommentarer. Men någon som jag skulle vilja dela all min glädje och all min sorg med? Knappast. Och dessutom måste ju enligt Aristoteles hela denna vänkrets vara vänner sinsemellan och alla dela all sorg och glädje.

Så jag nöjer mig allt med att ha en bekantskapskrets på Google+.

Uppdatering 9 februari 2016: Illustration av Aristoteles’ poäng:

Jag hittade detta på en Facebookgrupp som heter Ik heb liever weinig echte vrienden dan veel schijnheilige vrienden (d.v.s. ”Jag har hellre ett fåtal äkta vänner än många skenheliga”).

Annonser