Kants svar till Hume

Immanuel Kant(4)HUMEKant menade sig ha besvarat Humes tvivel på orsaksbegreppet. Så här skriver han:

[Hume] lade till vid skepticismens strand för att sätta sitt skepp i säkerhet, där det sedan fick ligga och ruttna; hos mig kommer det istället an på att ge det en lots som utifrån navigerandets säkra principer (baserade på kunskap om jordklotet) och försedd med ett fullständigt sjökort och en kompass tryggt kan föra skeppet dit han önskar. (Prolegomena, s. 20.)

Kant kunde använda metaforer!

Men hur bar han sig åt för att lotsa skeppet vidare? Som vi sett tidigare menade Kant att våra sinnen förser oss med råmaterialet till vår kunskap, men att förståndet sedan ordnar detta råmaterial enligt principer som inte är hämtade ur sinneserfarenheten utan ur förståndet självt, principer som föregår erfarenheten och gör erfarenhet möjlig. Dessa principer är alltså åskådningsformerna (rum och tid) och kategorierna.

Vilka är då dessa kategorier? Kant kom fram till att det finns tolv sådana kategorier, varken fler eller färre, De är dessutom ordnade i fyra grupper om tre vardera; och de har alla att göra med hur man fäller logiskt giltiga omdömen om alla dessa sinnesintryck eller ”framträdelser” som sinnena bombarderar oss med. (Exakt hur Kant kommer fram till att det är så har jag fortfarande inte riktigt grepp om, så till det får jag återkomma när jag begriper bättre.)

En av dessa kategorier är alltså ”orsak-verkan”. Sinnena ger, enligt Kant, inget besked om orsakssamband, men förståndet är till själva sin natur sådant att det inte kan göra annat än att tillämpa orsakslagen på allt vi ser och hör och känner och luktar och smakar. Här är ett exempel på hur Kant resonerar:

När jag säger att erfarenheten lär mig något, så avser jag alltid endast varseblivningen som ligger i den; exempelvis att det efter att en sten belysts av solen alltid följer värme, och så till vida alltid tillfällig. Att uppvärmningen följer nödvändigt ur belysningen av solen ingår visserligen i erfarenhetsomdömet (genom orsaksbegreppet), men det lär jag inte av erfarenheten, utan omvänt är först genom denna tillsats av förståndsbegreppet (orsak) till varseblivningen som erfarenhet produceras. (S. 64f.; Kant återkommer till samma exempel senare i boken.)

Stopp och belägg ett tag nu! Kant borde ha läst första kapitlet i The Logical Leap innan han skrev det här.

Är det någon skillnad på utsagorna ”varje gång en sten belyses av solen blir den varm” och ”solen värmer stenen”? Ja, det är vad Kant menar; han kallar det första ett ”varseblivningsomdöme” och som sådant alltid tillfälligt, och det senare ett ”erfarenhetsomdöme” och som sådant nödvändigt (fast den nödvändigheten endast beror på att förståndet inte kan göra annat än tillämpa orsaksbegreppet). Men i verkligheten utanför Kants filosofi är dessa båda utsagor bara två sätt att uttrycka samma sak.

Orsakssambandet ”solen värmer stenen” är i det närmaste direkt varseblivningsbart. Jag säger ”i det närmaste”, därför att det behövs mer än en observation för att komma fram till det. Ett litet barn kan t.ex. gå ut om natten, känna på stenen och konstatera att den är kall, eller åtminstone sval; det kan göra samma sak när det är mulet och regnigt; men när molnen skingrats och solen kommit fram, då blir stenen varm. Det är också lätt att integrera med andra observationer: inte bara stenar blir varma i solen, det mesta som solen lyser på blir varmt; vattnet nere vid badplatsen blir varmare ju längre den soliga sommaren fortskrider; och om inte detta skulle räcka, blir man ju själv varm av att sitta i solen. (Många ord om en relativ självklarhet!)

Men det behövs alltså inte någon kantiansk kategori för att konstatera detta orsakssamband. Vi kan kalla det en ”kategori”, om vi vill, men det är i så fall en kategori hämtad direkt ur sinneserfarenheten, inte något som läggs till sinneserfarenheten.

Naturligtvis betyder inte detta av vi ser hela orsakssambandet, hela den kedja av orsaker och verkningar som leder fram till stenens eller vattnets eller ens egen uppvärmning. För det behövs mer avancerade kunskaper. Men det är detta som är början (och skulle ens teoretiserande om solens inverkan leda en till slutsatsen att solen i stället kyler stenen, ja, då kan man vara säker på att man gjort ett misstag någonstans).

Det här är enkelt nog; och det får räcka för idag.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.