Kant och Hume

Immanuel Kant(4)HUMEDet är i Prolegomena man hittar dessa välbekanta ord från Kant:

Jag tillstår öppet att det var just David Humes erinran som för flera år sedan först avbröt min dogmatiska slummer och gav en helt annan inriktning åt mina undersökningar på den spekulativa filosofins fält.

Tyvärr vet jag inte mycket om den dogmatiska slummer som Hume väckte Kant ur. Den dominerande filosofen i Tyskland före Kant var Christian Wolff som i sin tur utgick från Leibniz, och i sin ungdom anslöt sig Kant till Wolffs filosofi. Men något detaljstudium av Wolff har jag inte ägnat mig åt, och ganska lite åt Leibniz också. Men båda ingick i den breda filosofiska skola eller inriktning som kallas ”rationalism” och som menar att sanningen ska sökas i förnuftet med bortseende från erfarenheten. – Kant fortsätter:

Jag var långt ifrån att hörsamma honom [Hume] beträffande hans slutsatser, vilka han kom till enbart därför att han inte föreställde sig sitt problem i dess helhet, utan bara snubblade över en del av det, som inte kan ge någon upplysning om inte helheten beaktas. Om man utgår från en välgrundad men inte utförd tanke som någon annan lämnar efter sig till oss, så kan man ha gott hopp om att vid fortsatt eftertanke föra den längre än dit den skarpsinnige man kom som vi har att tacka för den första gnistan till detta ljus. (S. 18.)

Vad var det då som Hume snubblade över? Jag backar ett par sidor i texten:

Hume utgick huvudsakligen från ett enda, men viktigt, metafysiskt begrepp, det om förknippningen av orsak och verkan (och därmed också dess följdbegrepp kraft, handling o.s.v.), och avkrävde förnuftet, som påstår sig ha frambringat begreppet ur sitt sköte, ett svar på hur det rättfärdigar tanken att något kunde vara så beskaffat att om det antas också något annat därmed nödvändigt måste antas – ty det är vad orsaksbegreppet säger. (S. 15)

Jag avbryter Kant här. För vad är det Kant säger att Hume säger här? Att ”förknippningen” av orsak och verkan ska ha frambringats ur förnuftets eget sköte, men där står inte förknippningen att finna; alltså finns inte förknippningen alls.

Varken Hume eller Kant hade ju förmånen att få läsa The Logical Leap (eller, för den delen, min egen uppsats Hume om kausalitet och induktion). Jag ska inte upprepa allt som finns att läsa i dessa illustra verk; det som är väsentligt här är att vissa enkla kausalsamband är direkt varseblivningsbara. Peikoff/Harriman tar bl.a. exemplet att en boll börjar rulla, om man stöter till den; själv använde jag bl.a. exemplet att en tidning fattar eld, om man sticker in den i en brasa. Men vem som helst kan hitta mängder av sådana exempel. Som Harriman uttrycker saken:

In these cases (and countless others), a child, contrary to Hume, does experience a connection between certain events, not merely a conjunction. […] This is the basis of a child’s first-level generalizations – and it gives him the explicit knowledge of “cause” necessary for further progress. (The Logical Leap, s. 21.)

Summan av hela denna lilla kardemumma är att vi i dessa enkla fall faktiskt ser, eller faktiskt varseblir, ”förknippningen av orsak och verkan”. Naturligtvis betyder inte detta att vi ser eller varseblir vartenda orsakssamband i hela universum; men det är med dessa ”första nivåns generaliseringar” vi påbörjar vårt utforskande av universum. Och alla senare generaliseringar (”generaliseringar på högre nivå”) måste i slutändan kunna föras tillbaka till dessa första generaliseringar. (Om ni inte redan läst The Logical Leap, får väl det här fungera som en aptitretare.)

Men vidare i Kants text:

Han bevisade ovedersägligt att det är helt omöjligt för förnuftet att a priori och ur begrepp tänka en sådan förbindelse; ty den innehåller nödvändighet, och det går inte alls att inse hur det kan vara så att eftersom något är också med nödvändighet något annat måste vara, och alltså hur begreppet om ett sådant förknippande låter sig införas a priori.

Strängt taget har jag väl redan besvarat detta ovan. När vi ser en boll börja rulla, eller en tidning fatta eld, och vi ser ett kausalsamband, så är ju detta inte på minsta vis ”a priori”; det är hämtat direkt ur erfarenheten och med Kants terminologi ”a posteriori”.

Och hur är det med den där ”nödvändigheten” som Hume och Kant påstår att vi aldrig kan varsebli? Leonard Peikoff tar upp den falska dikotomin mellan ”nödvändigt” och ”tillfälligt” i ”Dikotomin mellan analytiskt och syntetiskt”; kort sammanfattning: det finns ingen tillfällighet, ingen slump, i verkligheten. (Det är endast om mänskligt handlande man kan säga att det inte var nödvändigt för en person att handla som han gjorde: han har fri vilja och kunde ha handlat annorlunda.)

Av detta drog han slutsatsen att förnuftet helt och hållet bedrar sig med detta begrepp och felaktigt tror att det är dess eget barn, när det emellertid inte är något annat än en bastard av inbillningskraften, som befruktad av erfarenheten bringat vissa föreställningar under associationslagen och låter påskina att en därifrån kommande subjektiv nödvändighet (d.v.s. vana) skulle vara en objektiv nödvändighet baserad på insikt.

Jag har sagt det här förr, men det förtjänar att upprepas: Hume menade att vi förknippar orsak och verkan, därför att vi vant oss vid att göra det. Men detta är en begreppsstöld: att bilda en vana är ett orsakssamband. ”Associationslagen”, som Kant kallar det, är själv ett exempel på det vidare begreppet ”orsakslag”.

Ur detta slöt han att förnuftet inte har någon förmåga alls att tänka sådana förknippningar (inte ens rent allmänt), eftersom dessa begrepp då vore rena påhitt, och alla dessa kunskaper som påstås råda a priori vore inget annat än ordinära erfarenheter med falsk stämpel, vilket är detsamma som att säga att det inte finns någon metafysik alls och inte heller kan finnas någon.

Ja, ja. Utifrån Humes och Kants egna premisser är väl detta en rimlig slutsats. Att sätta en boll i rullning, eller sätta eld på en tidning, år tvivelsutan väldigt ordinära erfarenheter. Men stämpeln är falsk, endast om man accepterar Humes och Kants premisser.

Jag slutar här för idag; Kants egen ”lösning” på Humes ”problem” ska jag ta upp senare (hur lång tid detta kommer att ta vill jag lämna osagt).

Annonser

Kommentarer inaktiverade.