Prolegomenon till Kants Prolegomena

Jag hade tänkt ta upp en del av vad Kant skriver i sin Prolegomena till varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap; men först några förberedande ordförklaringar och sakupplysningar:

Det grekiska ”prolegomenon” (pl. ”prolegomena”) betyder ”förberedelse” eller ”förberedande anmärkning”. Det kan härledas ur verbet ”prolegein”, som ordagrant betyder ”säga före” eller ”säga någonting före något annat”. Så nu vet ni det.

Kants Prolegomena kom ut 1783, två år efter första upplagan av Kritik av det rena förnuftet; och den ska läsas som förberedelse till Kritiken. Kant var uppenbarligen inte helt nöjd med mottagandet av Kritiken; under de två år som förflutit hade få läst den, och av dem som läst den hade ännu färre, om ens någon, förstått den. Men Kant förstod förstås själv varför ingen förstått honom: han menade sig ha kommit med något helt nytt inom filosofin – som den förste som verkligen grundligt undersökt den mänskliga kunskapsförmågans själva grunder – och det som är helt nytt är inte lätt att fatta. Man förväxlar så lätt det nya med sina egna gamla invanda föreställningar. Så här skriver han i förordet:

Att vända sig till en ny vetenskap som står fullständigt isolerad som den enda i sitt slag med fördomen att man kan bedöma den utifrån sina tidigare förvärvade förmenta kunskaper – vilkas realitet är just vad som först måste ställas i tvivel – leder inte till något annat än att man överallt tror sig se det som redan är en bekant, eftersom uttrycken kanske låter lika. Men då måste allt te sig som en helt förvrängd, meningslös rotvälska, eftersom man alltid i stället för författarens tankar bara lägger sitt eget tänkesätt till grund, vilket genom lång vana blivit naturligt.

Så om jag inte håller med Immanuel Kant, visar det att jag inte sett hans egna tankar utan bara sätter mina egna tankar i stället för hans. Jag har förstås också med mig en del objektivistiska fördomar mot Kant; men jag får väl vara på min vakt och inte läsa in något annat i hans tankar än vad som faktiskt finns där. Citatet fortsätter:

Men verkets omständighet (i den mån denna har sin grund i vetenskapen själv och inte i framställningen), den därvid ofrånkomliga torrheten och skolastiska noggrannheten, är egenskaper som visserligen i hög grad kan gagna saken, men som för boken säkerligen måste vara till nackdel. (S. 20.)

Om fördomar mot hans verk har Kant en del att säga alldeles i slutet av Prolegomena:

Ser man till sakernas gång som det är i verkligheten, och inte som det borde vara, så finns det två slags omdömen: ett omdöme som föregår undersökningen, och det är i vårt fall ett där läsaren utifrån sin metafysik fäller ett omdöme över Kritik av det rena förnuftet (som först skall undersöka möjligheten av metafysiken ifråga); och så ett annat omdöme, som efterföljer undersökningen, där läsaren för en tid förmår lägga åt sidan de konsekvenser av de kritiska undersökningarna som torde gå tämligen starkt emot den metafysik han annars antar, och först prövar de grunder ur vilka dessa konsekvenser härletts. (S. 135.)

Eller enklare uttryckt: man kan antingen läsa Kants Kritik med utgångspunkt från vad man själv redan anser (och då kommer man förmodligen fram till att Kant har fel), eller också kan man lägga detta på hyllan och s.a.s. läsa Kant på hans egna villkor. Och det är egentligen inget orimligt krav: för att läsa på det förra sättet är en form av petitio principi eller ”begging the question” (man bevisar att Kant har fel genom att utgå från att han har fel). Nu tror jag att han har fel i alla fall, även om man läser honom på hans egna villkor. Men det återstår förstås att bevisa.

En tidig recensent av Kritiken – som tydligen, enligt Kant, läst slarvigt eller läst in sina egna tankar i stället för Kants – menade att det inte var någon större skillnad på Kants filosofi och George Berkeleys. Kant snäser av honom som följer:

[Det är] ungefär som om någon som aldrig hade hört eller sett något om geometri funnit Euklides verk, bläddrat igenom det och stött på många figurer, blivit ombedd att ge sitt omdöme och då kanske sagt: ”Boken är en systematisk handledning i teckning; författaren använder sig av ett speciellt språk för att ge dunkla, obegripliga föreskrifter, vilka till slut dock inte kan uträtta mer än vad var och en kan åstadkomma med ett gott naturligt ögonmått, o.s.v.” (S. 137.)

Men de flesta sade ingenting alls om Kritiken under dessa första år. Till dessa riktar Kant följande ord:

Jag är skyldig den lärda publiken tack också för det tigande med vilket den hedrat min Kritik under en ansenlig tid [två år, men det kan vara mycket, ifall man är otålig]. Detta visar nämligen att man skjutit upp omdömet, och således förmodat att det i ett verk som lämnar det invanda och slår in på en ny väg där man inte genast hittar, ändå kanske kan finnas något genom vilket en viktig men ny död gren av den mänskliga kunskapen [metafysiken] kunde få nytt liv och bli fruktbart; och det visar alltså en aktsamhet att inte med något förhastat omdöme bryta av och förstöra den ännu späda ympkvisten. (S. 143.)

Idag, mer än tvåhundra år senare, är ympkvisten förstås inte späd. Kritik av det rena förnuftet är inte precis en bok som det varit tyst om under de båda gångna seklerna; antingen man är anhängare eller belackare av Kant förnekar man inte att han haft stor betydelse.

Det här blev ett ganska långt ”prolegomenon”. Men jag tror det kan vara bra att ha bakgrundsbilden klar. Om jag sedan fortsättningsvis bara kommer att vädra objektivistiska fördomar mot Kant, eller om jag kan komma med ett omdöme som kommer efter undersökningen och inte före – det får väl min lärda publik avgöra.

Fler bloggposter om Immanuel Kant.

Annonser

One Response to Prolegomenon till Kants Prolegomena

  1. Pingback: Evil Thoughts? | The House at POS Corner