Om plikten att leva ett outhärdligt liv

Immanuel Kant(3)En kort avstickare från Kants kunskapsteori till hans etik. – Jag tror att jag har tagit upp detta tidigare, men det förtjänar att upprepas.

Man för ibland höra att Kant betraktade livet som ett självändamål, och eftersom detta också är en av objektivismens grundpelare, så är vi egentligen överens med Kant på denna punkt. Men så är det inte.

Vi säger ju att om vårt liv är ett självändamål, så följer att vi själva ska kunna bestämma när vårt liv ska ta slut. Vi har alltså all rätt att ta vårt eget liv, eller be en läkare att avbryta livsuppehållande behandling i livets slutskede.

Det här handlar förstås om extrema situationer, som om man drabbas av en plågsam och obotlig sjukdom, en som gör det omöjligt att i fortsättningen eftersträva värden eller lycka eller njutning eller ens lindring i plågan. Men situationen är inte extremare än att den ofta uppträder i livets slutskede.

Det är ju också så att gamla människor ofta mister aptiten, när livet närmar sig sitt slut. (Så t.ex. var det med min mor under de sista månaderna av hennes liv.) Det här är en naturlig utveckling som det är helt meningslöst att försöka ändra på. Man ska väl inte tvångsmata åldringar, när det enda man kan uppnå är att skjuta döden någon månad eller på sin höjd något år på framtiden?

Men låt oss se vad Kant säger om saken:

Det praktiska imperativet får alltså följande lydelse: ”Handla så, att du behandlar mänskligheten såväl i din egen som i varje annan person aldrig blott såsom medel utan tillika såsom ändamål”. […]

Enligt begreppet om den nödvändiga plikten mot oss själva kommer den, som umgås med självmordstankar, att fråga sig själv, om hans handling kan bestå såsom ändamål isig själv? Om han för att undgå ett sorgfullt liv förstör sig själv, så betjänar han sig av en person [sig själv] blott såsom medel för att upprätthålla ett drägligt tillstånd till livets slut. Men människan är icke någon sak, således icke något, som kan brukas blott såsom medel, utan hon måste i alla sina handlingar alltid behandlas såsom ändamål i sig själv. Således kan jag icke disponera över människan i min person för att stympa, fördärva eller döda den. (Grundläggning av sedernas metafysik, s. 74.)

(Översättningen är från 1907. Det finns en modernare översättning, men den har jag inte brytt mig om att skaffa.)

Sådana här citat får mig att åtminstone tillfälligt instämma i Ayn Rands bedömning att Kant var ”den ondaste människan i världshistorien”.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.