Poetisk polemik mot Kant

Någon gång i slutet av 60-talet (långt innan jag studerat objektivismens Kantkritik) skrev jag den här dikten:

om ”tinget i sig”
kunna vi intet veta
vilja vi blott veta
att om detta
kunna vi inte veta
må nyckeln till ”tinget i sig”
ligga förborgad
därmed görande möjligt
stipendier nobelpris
förtryck och revolutioner
(förtryck
som möjliggör
revolutioner)

”tinget i sig”
är en rund gul boll
en annan gång är det blått
och stort, omslutande
endast i förra fallet
duger det att sparka på
metafysik
usch!

Copyright © 1968 eller däromkring Per-Olof Samuelsson. Eftertryck med angivande av källa.

Ta nu inte den här dikten på alltför stort allvar…

Större skalder än jag har skaldat om tinget i sig, t.ex. Hjalmar Gullberg i Ensamstående bildad herre:

En afton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.

Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.

I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.

Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.

Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.

Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.

Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.

Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.

Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?

Adjunkten Örtstedt ryggar bort  bestört
från det som ingen sett och ingen rört.

Om gåvan i hans grova händer sprack!
– Han returnerar den med tusen tack.

Copyright © 1935 Hjalmar Gullberg. Återges här, eftersom jag inte tror att Gullberg skulle ha något emot det.

Att sinnevärlden skulle vara ”blott ett brokigt sken” är en tolkning av Kant som Kant själv vände sig emot. Mer om det senare.