Kant om tid och rum

Immanuel Kant(3)I likhet med oss (oss objektivister, oss aristoteliker, oss anhängare av vanligt bondförnuft) menar Kant att vår kunskap börjar med det för sinnena givna. Men sedan skiljer sig våra vägar.

Enligt Kant (fast med mina ord) förser oss sinnena med råmaterialet till vår kunskap (och så långt kan vi väl vara överens); men sedan ordnar förståndet detta råmaterial. Det låter ju också rätt okontroversiellt, men det finns en hake:

Vad gör vi objektivister (aristoteliker, anhängare av vanligt bondförnuft) när vi ordnar det här råmaterialet? Vi bildar begrepp, sätter ord på begreppen, avancerar från enkla begrepp till alltmer abstrakta begrepp; vi sätter ihop ord till meningar; vi går från enkla meningar med subjekt och predikat till allt längre meningar med mängder av infogade bisatser; så småningom bygger vi upp allt mer avancerade och abstrakta teorier om den verklighet vi lever i. Men de allra enklaste begreppen (”bord”, ”stol”, ”hund”, ”katt” – ja, ni har säkert hört hela raddan förr) är identifikationer och integrationer av saker vi direkt varseblir; högre (mer abstrakta) begrepp och de teorier vi så småningom bygger måste kunna föras tillbaka på eller reduceras till den direkta sinneserfarenheten. Så den ordning vi bringar i sinneserfarenheten kommer själv ytterst ur samma sinneserfarenhet.

Icke så enligt Kant. Enligt honom ordnar förståndet upp det här råmaterialet enligt regler eller principer som är hämtade ur förståndet självt och inte härlett ur det för sinnena givna. Han kallar sådan kunskap för kunskap a priori. Med detta menas två saker: dels att kunskapen kommer före erfarenheten, dels att denna kunskap ensam gör erfarenhet möjlig. Och dessa regler eller principer är de förhoppningsvis välbekanta ”åskådningsformerna” och ”kategorierna”. Kategorierna lämna jag för tillfället därhän; detta ska handla om åskådningsformerna, d.v.s. om rummet och tiden.

Enligt Kant kommer alltså våra föreställningar om rum och tid inte från sinnena, utan de är något som vårt eget medvetande tillfogar; vi kan inte låta bli att göra det, eftersom vårt förstånd nu en gång är så funtat som det är; och gjorde vi det inte, skulle vi inte ha erfarenhet, vi skulle bara vara bombarderade av kaotiska sinnesintryck.

Men varför skulle det vara så? Rum och tid är abstrakta begrepp, men någon svårighet att härleda dem ur sinnena kan jag inte se.

Att ett ting, vilket som helst, befinner sig framför eller bakom ett annat, till höger eller till vänster om ett annat, ovanför eller nedanför ett annat – det är ju något som vi direkt varseblir. Likaså att ett ting befinner sig på kortare eller längre avstånd från ett annat. Att sedan utifrån detta och mycket annat bilda det mer abstrakta begreppet ”rumsrelation”, det tror jag nog de flesta av oss klarar av.

Samma med tidsrelationer. Att något händer före eller efter något annat, det är ju direkt varseblivningsbart. (Som t.ex. att jag rullar cigaretten innan jag tänder den, tänder den innan jag röker den, röker den innan jag fimpar den.) Det är kanske lite mer avancerat att upptäcka att tiden kan mätas (i timmar, minuter, nanosekunder, i veckor, månader, år och sekler och millennier). Men att identifiera ett dygn som den tid som förflyter från en soluppgång (eller solnedgång) till nästa är väl inte så svårt? Eller att identifiera ett år som den tid som förflyter medan man genomlever de fyra årstiderna? Och inte behövs det mycket förstånd för att känna skillnad på sommar och vinter? Sinnena själva ger oss klart besked. (Resonemanget blir lite annorlunda, om vi lever i tropikerna och bara har torrtid och regntid. Men sinnena ger ju också klart besked om skillnaden mellan torka och regn.)

Men Kant menar alltså att våra rums- och tidsbegrepp inte tillkommer tingen ”i sig själva” utan endast tingen ”som de framträder för oss”. Jag har alltid funnit denna idé besynnerlig. Jag är ju t.ex. medveten om att jag skriver om Kant lite mer än 200 år efter Kants egen tid, och att jag också befinner mig på betryggande avstånd från Königsberg när jag skriver om honom. Men detta skulle alltså bara gälla för hur jag framträder för mig själv och hur Kant och hans skrifter framträder för mig? Hur är det då med mig själv i mig själv? Med Kant i sig själv? Med Eskilstuna och Königsberg, inte hur de framträder för mig, utan hur dessa båda städer är i sig själva? Är vi i den ”noumenala” världen samtida med varandra, och befinner vi oss där på samma plats? Nej, inte ens det, för ”samtida” är ju ett tidsbegrepp och ”på samma plats” ett rumsbegrepp. Är vi ingenstans och/eller allestädes? Nej, inte det heller; vi rör oss fortfarande med rumsbegrepp.

Hur kommer då Kant fram till att rummet och tiden är ”blotta åskådningsformer”, att de beror av vårt medvetande med bortseende från sinnena, och att de i den meningen är subjektiva? Såvitt jag kan se (jag behöver kanske borra djupare) tar han det bara för givet. När jag för många år sedan läste avsnittet om åskådningsformer i Kritik av det rena förnuftet, slogs jag av att Kant först säger att tid och rum är ”blotta åskådningsformer”, sedan fyller sida efter sida med irrelevant rundsnack, och sedan upprepar sin tes som om den vore bevisad. Men OK, jag kanske behöver läsa om det här och se om jag har missat något väsentligt.

I Prolegomena, däremot, har Kant faktiskt ett par försök att bevisa rummets och tidens subjektivitet eller ”idealitet”. Här är ett:

Vad kunde väl likna min hand eller mitt öra mer i varje del än min spegelbild? Och ändå kan jag inte sätta en sådan hand som den som syns i spegeln på originalets plats; för om det var en högerhand, så är det en vänsterhand, och bilden av högerörat är ett vänsteröra, som aldrig kan ta det andras plats. Nu finns här inga inre skillnader som något förstånd skulle kunna tänka; och likväl är skillnaderna interna såvitt sinnena lär, för den vänstra handen kan ju inte inneslutas inom samma gränser som den högra (de kan inte kongruera), oaktat all ömsesidig likvärdighet eller likhet. Den ena handens handske kan inte brukas på den andra. Vilken är nu lösningen? Dessa föremål är inte föreställningar av tingen som de är i sig själva och som ett rent förstånd skulle känna dem, utan de är sinnliga åskådningar, d.v.s. framträdelser, vilkas möjlighet beror av vissa i sig obekanta tings förhållande till något annat, nämligen vår sinnlighet.

Men allt Kant säger här är ju att spegelbilder är spegelvända! På vad sätt skulle det göra rummet till en ”blott åskådningsform”? Varför spegelbilder är spegelvända (så att höger blir vänster och vice versa), det kan man lära sig genom att studera optik; men att de är det är väl inget konstigt?

Det här var Kants andra argument för rummets ”idealitet”; det första är lite mer komplicerat:

Om två ting är fullständigt lika i alla delar som kan upptäckas i vart och ett av dem (i alla bestämningar som hör till storlek och kvalitet), så måste följa att  det ena i alla fall och alla sammanhang kunde sättas på det andras plats, utan att utbytet skulle förorsaka ens den minsta märkbara skillnad. Så förhåller det sig faktiskt med plana figurer i geometrin; men somliga sfäriska figurer uppvisar, trots en dylik fullständig inre överensstämmelse, ett sådant yttre förhållande att den ena inte alls låter sig sättas på den andras plats. Exempelvis kan två sfäriska trianglar på varsin hemisfär, med en båge till ekvatorn som gemensam bas, vara helt lika med avseende på såväl sidor som vinklar, så att ingenting påträffas vid en fullständig beskrivning av en av dem för sig som inte också ingår i beskrivningen av den andra, och likväl kan den ena inte sättas på den andras plats (nämligen på den motsatta hemisfären). Här finns alltså en inre skillnad mellan trianglarna som inget förstånd kan ange som intern, och som bara uppenbarar sig genom det yttre förhållandet i rummet.

Jag har bara studerat plan geometri, så jag kan inte riktigt bedöma argumentet. Men i alla fall: om man ritar upp två exakt likadana trianglar på ett papper och sedan klipper ut trianglarna, då kan man förstås låta trianglarna byta plats med varandra. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara annorlunda om man ritar upp dem på en klotyta och sedan klipper ut dem. Men, som sagt, det kan bero på mina dåliga kunskaper om sfärisk trigonometri.

Hur som helst, så ser jag inte att detta skulle bevisa det Kant vill att det ska bevisa. Båda hans argument är non sequitur.

Annonser

One Response to Kant om tid och rum

  1. Pingback: Kants svar till Hume « Hemma hos POS