Immanuel Kant om sinnenas vittnesbörd

Immanuel Kant(3)Många objektivister (och säkert många andra) tror säkert att Immanuel Kant förnekade sinnenas vittnesbörd. Bara ett exempel: i en för övrigt insiktsfull kritik av Kants filosofi, publicerad i Sydsvenskan år 1990, skrev Jakob Meijling bl.a.:

Kant hävdar helt följdriktigt att vi ingenting kan veta om hur verkligheten ”egentligen” är beskaffad. Allt vi uppfattar är ett ”yttre sken” som dessutom är hopplöst förvrängt av våra sinnen. [Min kursivering.]

Idén är tyvärr grundad på ofullständig läsning av Kant. Att objektivister tror så här kan väl bero på att Ayn Rand skrivit följande:

I varje fundamental fråga är Kants filosofi raka motsatsen till objektivismen. (”Brief summary”, i sista numret av The Objectivist.)

Frågan om sinnenas vittnesbörd hör till de fundamentala filosofiska frågorna (till skillnad då till frågan om lindning av spädbarn, en praktik som Kant var emot). Och då måste ju Kant, på rent syllogistiska grunder, förneka något som objektivismen bejakar, nämligen att våra sinnen ger oss korrekt information.

Eller ta Ayn Rands berömda sammanfattning av Kants filosofi:

[M]änniskan är blind därför att hon har ögon – döv därför att hon har öron – vilseledd därför att hon har ett intellekt – och de ting hon varseblir existerar inte, därför att hon varseblir dem. (”För den nye intellektuelle”.)

Nu ska vi förstås komma ihåg att detta är Ayn Rands ord om Kants filosofi, inte Kants egna. Men om detta är sant, och detta var vad Kant egentligen menade, då måste det ju följa att sinnena inte ger oss korrekt information, eller ens någon information alls, om yttervärldens beskaffenhet.

Men Kant förnekade inte våra sinnens giltighet; tvärtom försvarade han deras giltighet. Att jag själv upptäckte detta är lite av en slump: på mitt gamla jobb finns en hel del av Kants skrifter på tyska; och när jag bläddrade i en av dem – Anthropologie in pragmatischer Hinsicht – upptäckte jag några sidor under rubriken ”Apologi för sinnligheten”. Jag har försökt mig på att översätta dessa sidor till svenska (jag är inte sämre på tyska än att jag kan översätta en kort text med hjälp av mina gamla skolkunskaper och en ordbok). Alltnog; jag ska citera valda stycken i texten:

Förståndet betygar var och en all aktning, vilket också redan benämningen av det som högre kunskapsförmåga visar […] Men sinnligheten har dåligt rykte. Man säger åtskilligt ont om den, t.ex. 1) att den förvirrar föreställningsförmågan; 2) att den är stor i orden och som härskarinna, fastän den bara borde vara förståndets tjänarinna, skulle vara halsstarrig och svår att tygla; 3) att den t.o.m. skulle bedra, och att man i avseende på den inte kan vara nog på sin vakt. […]

Det passiva i sinnligheten, som vi ändå inte kan avlägga, är egentligen orsaken till allt det onda som man lägger den till last. [Vad Kant menar här är rimligen att sinnena inte skapar de föremål de varseblir; de bara registrerar dem.] […]

1) Sinnena förvirrar inte. Den som visserligen uppfattar en given mångfald men ännu inte har ordnat den kan man inte lägga till last att den förvirrar honom. Sinnenas varseblivningar […] kan blott kallas […] framträdelser. Förståndet, som kommer till och förbinder dem under en regel för tänkandet (bringar ordning i mångfalden), gör först därav empirisk kunskap, d.v.s. erfarenhet. – Det beror alltså av det sitt åliggande försummande förståndet, om det övermodigt dömer, utan att dessförinnan ha ordnat sinnesföreställningarna efter begrepp, och sedan därefter klagar över dessas förvirring, som måste komma människans sinnligt artade natur till skuld. Denna förebråelse träffar såväl det ogrundade klagomålet över de yttre som de inre föreställningarna genom sinnligheten.

De sinnliga föreställningarna kommer visserligen före förståndet och framträder i stor mängd. […] Men sinnligheten har härvid ingen skuld, och det är snarare en förtjänst hos den att den har erbjudit förståndet rikhaltigt stoff, i jämförelse med vilka dess egna abstrakta begrepp ofta blott är skimrande futtigheter.

2) Sinnena härskar inte över förståndet. De erbjuder sig snarare bara för förståndet att disponera över deras tjänst. […]

3) Sinnena bedrar inte. Denna sats är ett avvisande av den viktigaste men också, noga övervägt, den intigaste invändning som man gör mot sinnena; och detta inte därför att de alltid dömer rätt, utan därför att de alls inte dömer; varför misstaget alltid bara kan läggas förståndet till last. […]

Jaha, då borde väl allt vara frid och fröjd? Kant avvisar inte alls sinnenas vittnesbörd eller deras giltighet, så varför bråka med honom? Varför påstå att han skulle ha påstått att vi är ”blinda därför att vi har ögon” etcetera? Mja, så enkelt är det nog inte… Men mer om det en annan gång.

Annonser

2 Responses to Immanuel Kant om sinnenas vittnesbörd

  1. Hans Palmstierna says:

    Hoppsan! Det här vill vi läsa mer om. Jag har alltid varit intresserad av allt som skrivits om Kant, men inte själv lyckats komma så långt så jag har gjort någon djupdykning i ämnet. Kanske är det värt att försöka sig på en djupdykning i även denne filosof, oavsett om han tänkte fel eller rätt så kan ingen förneka att han iallafall tänkte, vilket ju är en relativt ovanlig företeelse bland folk av vår ”moderna” tid…

    • Det kommer mer; men om det kommer i morgon eller om en vecka eller om ett halvår vill jag låta vara osagt. Jag hade tänkt ta upp tid och rum som ”åskådningsformer” nästa gång.