Fortsättning på Platon

Uppföljare till Strödda kommentarer om Platons Lagarna och Platon versus Aristoteles om egenkärlek.

PlatonPlaton har också synpunkter på hur man ska avla barn:

Att dricka så att man blir berusad passar sig aldrig utom vid fester till den gud som gett oss vinet [Dionysos]. Det är heller inte ofarligt, men i synnerhet är det olämpligt för den som tar sitt äktenskap på allvar, ty bruden och brudgummen bör visa särskild sinnesnärvaro när deras liv ska förändras så drastiskt, och dessutom bör barnet alltid avlas av föräldrar som är maximalt klartänkta eftersom det är tämligen oklart vilken natt som med gudens hjälp kommer att alstra barnet. Dessutom bör man aldrig göra barn när kropparna är upplösta av berusning: fostret ska bli till på rätt sätt, det ska vara välfogat, stabilt och ostört. Den som är berusad av vin kastar sig hit och dit och drar andra med sig eftersom han är i kroppsligt och själsligt raseri. Till att avla barn är den berusade alltså så vinglig och usel att han sannolikt alstrar en obalanserad och opålitlig avkomma utan rätlinjighet i vare sig karaktären eller kroppen. Därför bör man helst under hela året och hela livet, men allra helst under den tid då man avlar barn passa sig noga och inte medvetet göra något som är osunt eller förknippat med övermod eller orättrådighet, ty sådant gör oundvikligen sina intryck och präglingar i de avlades själar och kroppar, och det föder varelser som i alla avseenden är värdelösa. Just den avgörande dagen och natten är det särskilt viktigt att man avhåller sig från sådant. (S. 236f.)

Nykter och klartänkt ska man vara, när man avlar barn! – När jag nämnde det här på Facebook, fick jag kommentaren att Platons egna föräldrar förmodligen var berusade, när de avlade Platon. – Det är ju också en underlig form av determinism att tro att en människas karaktär bestäms av föräldrarnas sinnestillstånd vid befruktningen.

Eftersom det här är strödda kommentarer, hoppar jag till något helt annat: den yttersta rättsliga instansen i Platons tänkta stat ska var något som kallas ”nattliga rådet” och som ska bestå av de allra visaste medborgarna, de som kan överblicka helheten och som har statens fortbestånd för ögonen. Platon menar att lagarna då och då kan behöva revideras i ljuset av ny erfarenhet, och för den revisionen ska nattliga rådet svara. Men varför kallas det ”nattliga rådet”?

Jo, detta råd ska alltid sammanträda i den första gryningen, och det ska avslutas det ögonblick solen kommer upp över horisonten. Och bortsett från alla andra problem ställer jag mig frågan hur mycket som kan avhandlas under denna korta tidrymd.

Finns det då något i Platons dialog som en objektivist skulle kunna hålla med om? Jo, faktiskt:

Jag hävdar faktiskt att barnens första infantila förnimmelser är njutning och smärta, och att det är med dessa förnimmelser som duglighet och uselhet först vinner insteg i själen. (S. 81.)

Jämför med Ayn Rand:

På vad sätt upptäcker då en mänsklig varelse begreppet ”värde”? På vad sätt blir hon först medveten om frågan ”gott eller ont” i dess enklaste form? Genom de fysiska förnimmelserna av lust eller smärta. Precis som förnimmelser är det första steget i ett mänskligt medvetandes utveckling när det gäller kunskap, är de också det första steget när det gäller värderingar. (”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd; min översättning; också den fullt laglig, eftersom den gjordes innan Leonard Peikoff bestämde sig för att jag är en usel människa och en oduglig översättare.)

Samma idé, eller hur? – Fortsättningen hos Platon är också rätt intressant:

Men för att få klokhet och beständiga sanna åsikter ska man ha tur, även om det inte sker förrän man blir gammal – den som lyckas förvärva detta och allt det goda som det rymmer är en fullkomlig människa. Med uppfostran menar jag alltså den duglighet som först vinner insteg hos barn: om njutning och tillgivenhet, smärta och hat växer fram i själen på det rätta sättet innan barnet ännu kan tänka förnuftigt, och om dessa känslor sedan, när barnet lärt sig tänka, kommer i samklang med förnuftet genom att ha övats på ett riktigt sätt av lämpliga vanor, då är det denna samklang av känsla och förnuft som utgör dugligheten som helhet. Men om du i tanken skulle skilja ut den särskilda del av dugligheten som får upplevelser av njutning och smärta att utvecklas på rätt sätt, så att vi omedelbart, från början och ända till slutet, kan hata det som hatas bör och älska det som älskas bör, och om du kallar den delen uppfostran – då tycker åtminstone jag att du skulle ge det rätt benämning. (S. 81f.)

Det finns väl åtminstone en tanke här som står i samklang med objektivismen: att idealet är en ”samklang av känsla och förnuft”. Och Platon har onekligen en poäng i att förnuftet är något som växer fram gradvis hos ett barn, och att en god uppfostran ska hjälpa barnets förnuft på traven.

Men mycket mer objektivism än så hittar man nog inte hos Platon.

Jag ska avsluta med ett skräckcitat:

Krigsväsendets organisation kräver med rätta många överläggningar och lagar, men den viktigaste regeln är att ingen nånsin får stå utan ledare, varken man eller kvinna, och att inte en enda själ får vänja sig vid att göra något på egen hand, vare sig när det är allvar eller lek. I både krig och fred ska man alltid hålla blicken fäst på sin ledare, leva enligt hans anvisningar, låta honom styra sig i minsta detalj när han så befaller, exempelvis göra halt, marschera, exercera, bada, äta, vakna nattetid för att stå på post eller gå som ordonnans, och inte ens i riktigt farliga lägen ska man vare sig förfölja någon eller retirera för någon utan signal från befälen.. Genom innötning ska man kort sagt lära sin själ att varken tänka på eller kunna utföra någon handling utan de andra. I så hög grad som möjligt ska alla ständigt leva samlade, tillsammans och i gemenskap med alla, ty ett kraftigare, bättre och verksammare medel till räddning och seger i krig finns inte och kommer aldrig att finnas. I fredstid och från tidiga barndomen måste man öva sig att leda andra och ledas av andra. Det ledarlösa tillståndet måste utrotas från allt liv som levs av alla människor och av alla djur som är underställda människorna. (S. 446.)

Visserligen pratar Platon om krig här; och i krig ligger det ju något i att göra som man blir tillsagd av befälen. Men Platon menar ju också att detta ska förberedas i fredstid och alltifrån tidiga barndomen – som om hela livet skulle vara inriktat på framtida krig.

Jag har läst det här citatet förr; det står som ingress i Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender. Och det var det som fick mig att läsa Lagarna;  det har alltid påmint mig om vad Ellsworth Toohey säger till Peter Keating i Urkällan:

Jag vill inte döda [Howard Roark]. Jag vill sätta honom i fängelse. Förstår du? I fängelse. I en cell. Bakom galler. Inlåst, hejdad, bunden – och levande. Han kommer att resa sig när de säger åt honom. Han kommer att äta vad de ger honom. Han kommer att röra sig när han blir tillsagd att röra sig och sluta när han blir tillsagd. Han kommer att gå till säckfabriken när han blir tillsagd och arbeta när de säger åt honom. De kommer att knuffa honom om han inte rör sig fort nog, och de kommer att örfila upp honom när de vill, och de kommer att slå honom med gummirör om han inte lyder. Och han kommer att lyda. Han kommer att ta order. Han kommer att ta order!

Om det är en tillfällighet att Toohey citerar Platon här (om än inte helt ordagrant), eller om det var ett medvetet val från Ayn Rands sida, vill jag låta vara osagt. (Hon studerade Platon vid universitetet i Leningrad, men om Lagarna var obligatorisk läsning kan jag förstås inte veta.)

Därmed får det vara färdigbloggat om Platon för den här gången. Kanske jag ger mig i kast med någon annan av hans dialoger senare.

Annonser

One Response to Fortsättning på Platon

  1. Pingback: Smärta eller ”bara” obehag? « Hemma hos POS